Krönika, Dagens Industri
Weekend 13 maj
Krönika
Jan Gradvall
Uttrycket hype har blivit ett av samtidens mest negativt laddade uttryck. Varje gång ordet hype används för att beskriva något som blivit upphaussat i media sker det med en undertext att uppmärksamheten är oförtjänt och överdriven.
Ordet kommer också från engelskans hyperbole, i sin tur från grekiskans hyperbol, vilket betyder en retoriskt medveten överdrift.
En hype, får vi lära oss, är något man ska vara skeptisk mot. Det finaste omdöme en företeelse kan få är i stället tidlöst.
Men tittar man på det historiskt har det påfallande ofta visat sig vara precis tvärtom. Det som blir en hype i media överlever tiden, medan det som hyllas som tidlöst i själva verket tynar bort. Det gäller allt från Marilyn Monroe och rockringar via färdigslitna jeans och Duran Duran till Pokemon och Britney Spears.
Och det gäller inte minst ”Citizen Kane”, gång på gång framröstad som tidernas bästa långfilm.
Denna månad fyller ”Citizen Kane” 70 år. När filmen hade premiär i maj 1941 uppmärksammades den inte som ett tidlöst mästerverk utan som sin tids största hype.
Filmen var hypertrendig, fylld av visuella tricks. Den betraktades också som grovt spekulativ på så sätt att den baserade sig på en verklig person, tidningsmagnaten William Randolph Hearst.
Och regissören var ett bortskämt underbarn, ett namn alla läst om i skvallerpressen.
Orson Welles var 24 år när han regisserade ”Citizen Kane”, fem år yngre än Britney Spears är i dag.
Hans kontrakt med filmbolaget RKO var historiskt. Långfilmsdebutanten Orson Welles fick en massiv budget och ”final cut”, fullständig konstnärlig frihet, vilket även 70 år senare är extremt ovanligt i Hollywood.
Men RKO hade å andra sidan rätt goda skäl att tro på Orson Welles. 20 år gammal slog han igenom på Broadway med vad som på pappret verkade vara ett omöjligt hybrisprojekt. Welles flyttade Shakespeares ”Macbeth” till Karibien, döpte om den till ”Voodoo Macbeth” och satte upp den med enbart svarta skådespelare. Allt detta 1936.
Nästan succépjäs var ”Julius Caesar”, fast med handlingen förflyttad till Mussolinis Italien, detta två år innan andra världskriget.
Och sen revolutionerande Orson Welles radiomediet och etermedia med sin historiska ”Världarnas krig”, presenterad som en fejkad nyhetssändning. Den 21-årige Orson Welles lyckades till och med få CBS att sända den helt utan reklam.
Det är inte därför inte så konstigt att hans första långfilm blev en hype.
Vid premiären av ”Citizen Kane” kallade New York Times filmen för ”one of the best (if not the greatest) motion pictures of all time”, tidernas mest insiktsfulla filmrecension.
Men filmen gick med förlust. William Randolph Hearst förbjöd alla tidningar och stationer i sitt mediekonglomerat att recensera den eller ens nämna den.
Och resten av Orson Welles filmkarriär gick utför.
När man ser om ”Citizen Kane” i dag framstår den som ännu bättre – och ännu modernare – än man minns den.
Tillsammans med mästerfotografen Gregg Toland utvecklade Orson Welles en helt ny filmteknik som kallades för djupfokus. Ett fokus som inte lägger skärpan på något speciellt i bilden utan behåller skärpan på hela bilden.
Det gör att ”Citizen Kane” även fungerar häpnadsväckande bra att se på en dator. Varje ruta blir som ett svartvitt fotografi, där man hela tiden upptäcker nya detaljer i marginalen.
Så det är dags för en hype igen: ”Citizen Kane” är inte bara tidernas bästa långfilm utan tidernas bästa laptopfilm.
(slut)
GRADVALLS VAL
ROMAN
Sjöwall & Wahlöö, ”Mannen på balkongen”. 176 sidor ren perfektion. Duons överlägset bästa roman. Borde vara obligatorisk på skrivarskolor. Det närmaste Sverige kommit ”The Wire”.
FANZINE
”Min Pappa i gamla t-shirts”. Klas Sivertson, känd från sajten PSL, har i ett genialt konstfanzine dokumenterat sin pappa i gamla t-shirts med rockbandsmotiv. Numrerade exemplar: www.minpappa.se
KONST
Julie Roberts på Andréhn-Schiptjenko, Hudiksvallsgatan 8 Stockholm. Engelsk konstnärinna bearbetar sin egen bakgrund genom att göra målningar av historiska arkivfoton av föräldralösa barn.
+
BONUS NR 1:
Nyversionen av den exakt 30 år gamla komedin ”Arthur” – svensk biopremiär i dag – är inte bara episkt usel. Ännu värre är också att nyversionen misshandlar en av filmhistoriens bästa temalåtar.
När det utmärkta originalet ”Arthur” hade premiär 1981, med en Dudley Moore i storform, så klassikerförklarades omedelbart titellåten. ”Arthur’s Theme (Best That You Can Do)” är en oslagbart sentimental New York-hyllning framförd av Christopher Cross.
Låten är också ett exempel på första klassens pophantverk signerad fyra mästerliga låtskrivare: Christopher Cross, Burt Bacharach, Carole Bayer Sager och Peter Allen, då gift med Liza Minnelli som spelar mot Dudley Moore i filmen.
Att ingen dock kommer ihåg titeln underströks när låten samma fick en Oscar och Bette Midler presenterade den som: ”That song about the moon and New York City”.
Just den textraden, ”When you get caught between the moon and New York City”, har också gjort att låten hela tiden refereras till i populärkulturen.
I ett avsnitt av ”Will & Grace” sjunger Jack McFarland ”Arthur’s Theme” med utklippa bitar i hårdpapp av månen respektive New York på var sida om sitt ansikte.
Textraden citerar också i avsnitt av både ”Seinfeld” och ”Vänner”. När Phoebe i ett avsnitt råkar klippa en Dudley Moore-frisyr på Monica säger Chandler: ”Things could be worse. You could be caught between the moon and New York City. I know it’s crazy, but it’s true”.
Nyversionen i 2011-filmen framförs av Romina Arena, italiensk pop-opera artist som gör fluffigt cappuccino-skum av Christopher Cross espressomörka vemod.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Tre veckor innan Jerry Seinfeld uppträder i Globen i Stockholm presenterar han också en ny hemsida: JerrySeinfeld.com.
På en föredömligt enkel hemsida lägger han ut endast tre klipp om dagen. Efter 24 timmar byts de ut mot tre nya.
Klippen är mellan 30 sekunder och två minuter långa. Det är inte ”Seinfeld”-klipp utan allt från ovanligt lyckade intervjucitat hos David Letterman till unikt arkivmaterial som framträdanden från 1977 där en ung Jerry Seinfeld i glasögon och meterlånga skjortkragar skämtar om Roosevelt Island Tramway.
Syftet med sajten är att lyfta fram och visa hantverket bakom humor. Jerry Seinfeld säger att den är riktad till alla tioåringar som en dag drömmer om att bli komiker.
Jan Gradvall