Skivrecensioner, DI Weekend
Elbow
Titel: Build a rocket boys!
Skivbolag: Fiction/Universal
Betyg: 5
Den viktigaste popstaden i världen de senaste 30-40 åren? Manchester. Ingen annan stad har fostrat lika många musikaliska original. Artister som inte bara förändrat populärmusiken utan påverkat hur vi omvärlden ser på våra egna liv: Buzzcocks, Magazine, The Fall, Joy Division, New Order, The Smiths, Stone Roses, Happy Mondays, bröderna Gallagher, Badly Drawn Boy.
Den artist som skrivit mest om Manchester sedan Morrissey i The Smiths är Guy Garvey i Elbow. Textraden ”I never perfected the simian stroll” på nya albumet syftar på en särskild Manchester-attityd och speciell gångteknik utvecklad av Ian Brown i Stone Roses och Bez i Happy Mondays och därefter förfinad av Liam Gallagher: att gå som apa. Än i dag ser man män i Manchester som rullar fram längs Oldham Street likt de dimhöljda bergens gorillor.
Men Guy Garvey är ännu ett Manchester-original som – precis som en gång Mark E Smith eller Ian Curtis – är totalt olik alla sina föregångare i staden. Han går som en människa, är rundlagd, lågmäld, klär sig oansenligt i kavaj och skjorta. Medan Morrissey sjöng om det destruktivt romantiska att ta livet av sig under en av Manchesters dubbeldäckare så sitter Guy Garvey kvar på samma buss till ändhållplatsen och kliver av där hans familj och vänner bor. Det är denna värld och tillvaro som Elbow sjunger om.
Musiken på nya ”Build a rocket boys!”, Elbows i särklass starkaste album, är så intrikat och lågmäld att den förmodligen blir obegriplig för den som bara har tid att strölyssna. I ”Lippy kids” ser han kvarterets ungar samlas utomhus, ”saddling like crows”. Guy Garvey minns sin egen uppväxt – ”Nobody knew me at home anymore” – och förflyttar sig tillbaka till den tid när han själv var i samma ålder som ungarna i gathörnet. Han påminns om att denna tid av framtidsoptimism aldrig kommer tillbaka. Låtens refräng och albumets titel är därför adresserad till barnen i gathörnet: ”Build a rocket boys!” Där har ni årets pophöjdpunkt vid sidan av Adele och ett av de finaste ögonblicken i Manchesters pophistoria.
Jan Gradvall
Tennant/Lowe
Titel: The most incredible thing
Skivbolag: Parlophone/EMI
Betyg: 4
Är inte steget väldigt långt från Pet Shop Boys till balettmusik? Egentligen inte alls: i båda fallen handlar det om intellektuell dansmusik. I går kväll var det premiär på Sadler’s Wells i London av en balettuppsättning av H.C. Andersens ”’Det otroligaste” som Chris Lowe och Neil Tennant gjort musiken till
Pet Shop Boys har ända sedan starten haft en naturlig koppling till klassisk musik. I mästerverket ”Left to my own devices” beskrev de sin egen musik som ”Che Guevara and Debussy to a disco beat”.
Precis som i den symfoniska musik som Pet Shop Boys 2004 gjorde till Trafalgar Squeare-visningen av Sergei Eisensteisns ”Pansarkryssaren Potemkin” så samarbetar duon här återigen med Sven Helbig, en ung tysk dirigent som kan sin Wagner utan och innan. Få har som Pet Shop Boys lyckats reclaima den positiva innebörden av ordet bombastiskt.
Detta dubbla album med mestadels instrumental balettmusik gör sig bäst på cd. Konvolutet är ännu ett exempel på superbt typografiskt och grafiskt hantverk signerat Mark Farrow.
Jan Gradvall
Danny Saucedo
Titel: In the club
Skivbolag: Sony
Betyg: 3
Intressant och förmodligen helt rätt taktik av skivbolagen: i stället för att fylla ut speltiden med skräp gör man albumen kortare och kortare. Justin Biebers genombrott ”My world” var bara 26 minuter. Danny Saucedos ”In the club” är 28 minuter.
Med tanke på den omvända ABBA-refräng som numera sammanfattar svenska musiktävlingar – the loser takes it all, the winner standing small – är det också Danny som kommer att bli vinnaren i verkligheten utanför Christer Björkman-akvariet.
Förutom ässet ”In the club” – en Lady Gaga-burgare stekt på en teppanyakihäll – har Danny ett ännu starkare kort i ”Never gonna take us down”, skriven av honom själv, där han i verserna sjunger som Michael Jackson och i refrängen som Rihanna.
Jämför med hur en av Dannys mentorer, Ola Håkansson, var en mästare på att exakt veta vad han skulle låna från sin tids topplistor.
Jan Gradvall
New York Dolls
Titel: Dancing backwards in high heels
Skivbolag: Blast/Sound Pollution
Betyg: 4
New York Dolls har gått till rockhistorien som den blåkopia som Kiss och Mötley Crüe kunde använda till att trycka upp miljarder i dollarsedlar. Men trots sminket och en del ylande gitarrer var New York Dolls verkliga rötter alltid de East Village-barer som hade jukeboxarna fulla med The Shangri-Las, Ronettes och Archie Bell & The Drells. Som Sylvain Sylvain sagt: ”We put the roll back in rock’n’roll”.
Med Sylvain Sylvain och David Johansen som de enda överlevande medlemmarna i bandet kan nu New York Dolls slutligen fullfölja sin girl group-dröm. Nya skivan distribueras av ett hårdrockskivbolag, men innehåller inga tunga gitarrer eller ens någon gång rock överhuvudtaget på skivan: bara underbart struttande och tuggummituggande New York-soul. Som en solig dag på en parkbänk i Tompkins Square Park.
Jan Gradvall