Skivrecensioner, DI Weekend
J. Mascis
Titel: Several shades of why
Skivbolag: Sub Pop/Border
Betyg: 4
Det finns ingen ursäkt till att J. Mascis samlade verk inte är ett lika självklart inslag i svenska musiksamlingar som Neil Youngs dito. Med sitt band Dinosaur Jr har J. Mascis gjort lika episka låtar som ”Like a hurricane” och ”Cortez the killer”.
Förklaringen till det uteblivna breda erkännandet är möjligen att J. Mascis, till skillnad från Neil Young, aldrig gjort ett balladalbum utan enbart satsat på rundgång och taggrådsgitarr.
Men med sitt nya album har J. Mascis slutligen gjort sin ”Comes a time”, ett album som borde kunna dubbla hans publik. Till ”Several shades of why” – vilken fin titel – har 45-åringen från Massachusetts också skrivit sina starkaste sånger sedan Dinosaur Jr:s klassiska album ”Where you been” från 1993.
Med sin ensamma akustiska gitarr och sin hypnotiska sömngångarröst – J. Mascis låter alltid som han ska somna före refrängen – framkallar han känslan av en uppflammande tändsticka i ett nattsvart rum.
Jan Gradvall
Lucinda Williams
Titel: Blessed
Skivbolag: Lost Highway/Universal
Betyg: 4
Vad ska Rolling Stones-fansen lyssna på nu efter att alla deras favoritalbum stämplats som Dressmann-musik? Svar: prova Lucinda Williams.
Den 58-åriga sångerskan från Louisiana gör countryrock som tar vid där ”Wild horses” slutar. Hon sjunger med samma nonchalanta arrogans som Mick Jagger, skapar ett lika tillbakalutat sväng som Keith Richards och har större pungkulor än Bill Wyman.
Jag rankar Lucinda Williams mästerverk ”Car wheels on a gravel road” från 1998 som ett av de 50 bästa album som spelats in i Amerika. Hon har aldrig lyckats behålla det fokuset på ett helt album, men nya ”Blessed” innehåller strålande Stones-rock.
Särskilt ”Buttercup” där Matthew Sweet sjunger bakgrundsång och där gästspelande Elvis Costello sliter i sin elgitarr på ett sätt han inte gjort sedan ”(I don’t want to go to) Chelsea”.
Efter ett tag går det som brukar göra på Lucinda Williams album. Hon sätter sig vid bardisken och beställer in den ena skissartade balladen efter den andra tills skrumplevern tar på sig Ron Wood-peruk, ringer upp Rod Stewart och bönar om att få återbilda The Faces.
Jan Gradvall
The Unthanks
Titel: Last
Skivbolag: Rough Trade/Border
Betyg: 4
Varför upplever folkmusik just nu ett sådant uppsving på alla plan i musikvärlden? Det bästa svaret jag hört kommer från de engelska systrarna Rachel och Becky som utgör kärnan i The Unthanks. ”Människor i dag verka bli mer och mer intresserade av handgjorda saker”, säger Rachel Unthank till The Guardian. ”Folk stickar igen för att de gillar idén med att göra sina egna kläder. De går till bondmarknader för att de vill veta var deras mat kommer ifrån. Och nu vill de även veta lite om var musiken kommer ifrån”.
The Unthanks fjärde album utmärks också av två saker jag saknar i mycket av svensk folkmusik. För det första är de inte puritaner: de varvar sånger från 1759 med versioner av Tom Waits ”No one knows I’m gone” och – känn på den – King Crimsons ”Starless”. The Unthanks är också befriade från den nästan frireligiöst hurtiga övertygelse som får en del folkmusik att kännas KRAV-märkt. Rachel igen: ”We’re miserable buggers and not afraid of it”.
Jan Gradvall
Ron Sexsmith
Titel: Long player late bloomer
Skivbolag: Cooking Vinyl/Cosmos
Betyg: 4
Bob Rock producerar Ron Sexsmith? Det låter lika osannolikt som om James Cameron flugits över av Bolibompa-redaktionen för att regissera ett avsnitt av ”Pomos piano”.
Ron Sexsmith är den fattige kanadensiske singer-songwritern som hamnat på mindre och mindre skivbolag för varje album han gett ut. Bob Rock är superproducenten och mångmiljonärern som legat bakom några av tidernas mest sålda album grupper som Metallica och Mötley Crüe.
Men motivet för Bob Rock måste vara att han hör samma sak som Elvis Costello, dvs att Ron Sexsmith skriver klarare popmelodier än någon nu annan levande popmusiker vid sidan av Paul McCartney.
Ron Sexsmith röst är en av renaste i musikvärlden. När han sjunger låter det som om någon räckt över en mikrofon till en gammaldags bokmärkesängel.
Bob Rock är intelligent nog att inte försöka förändra detta. Han förgyller bara bokmärket med lite guldstoff i kanterna.
Jan Gradvall
+
BONUS:
Radfall är avgörande för poesi. Det anger rytmen, betoningen och styr innehållet. Härom året kom det till med en diktsamling som hette ”Radfall” av Jonas Modig.
Men radfall kan också vara avgörande för popmusik. Ingen annan svensk popgrupp genom historien har använt sig av radfall lika dynamiskt som Docenterna.
Det har
Det har varit
Ett tufft år
För dom rika
Och inte
Mycket bättre
Har jag haft det
När jag summerar det
När allt omkring oss rasar
Vi väntar oss värre fasor
Men vi fortsätter spela pop
Som om gud fanns
Om man skulle citera texten till ”Medan vi spelar pop”, titelspåret på Docenternas fina comebackalbum, med ett annat radfall så skulle hela andemeningen ändras.
Det märkliga är också att valet av radfall hörs när Joppe Pihlgren sjunger. Docenterna är ett popband men deras föregångare som Sverigeskildrare och sparsmakade stilister är Stig Claesson och Pär Rådström.
I England är bandet British Sea Power just nu ute på en turné på nedläggningshotade bibliotek. Någon borde låta Docenterna gör samma sorts turné i Sverige. Inget popband förmedlar samma uttrycksiver och språkmedvetenhet.
Jan Gradvall