Krönika, Dagens Industri
Weekend 24 februari
Krönika
Jan Gradvall
På 1950-talets skolgårdar stod valet mellan Elvis Presley och Tommy Steele. På dagens skolgårdar gäller frågan snarare ”Lost” eller ”Prison Break”.
I takt med att popvärlden blivit mer och mer fragmentiserad – de flesta i klassen har inte ens hört talas om sina kompisars favoritband – har TV-serier tagit över som gemensam referensbank och föremål för besatthet och revirmarkering.
Och omsättningen på TV-favoriter är precis lika hög som i popvärlden. Favoritserier har nästan blivit som modeaccessoarer. Efter ett år ratas de och ersätts av något hippare.
Med tanke på detta är det än mer imponerande att ”24” inte bara överlevt fem säsonger utan dessutom fortsätter att växla upp tempot. Den nya femte säsongen av ”24”, som hade premiär i USA 15 januari och som TV4 rullar i gång på onsdag 22.35, är seriens bästa hittills.
Första säsongens avsnitt av ”24” inleddes med att Jack Bauer (Kiefer Sutherland) under förtexterna muttrade den numera klassiska repliken: ”This is the longest day of my life”. Efter fem säsonger, fem lika overkligt långa dagar, kan han tyvärr inte längre fälla den repliken, men det är förbluffande hur väl seriens grundrecept fortfarande fungerar.
”24” hade premiär i USA i november 2001, två månader efter 11 september. När det i framtiden blir dags att summera första halvan av 2000-talet kan det visa sig att den som bäst speglat tidsandan inte varit varken någon konstnär eller romanförfattare utan just TV-serien ”24”.
Det allra första avsnittet av ”24” öppnade med att en jumbojet kraschade. Sedan dess har serien avverkat alla tänkbara former av terrorism och regeringskonspirationer, med värsta tänkbara resultat: detonerade atombomber, dödliga virus, attacker mot kärnkraftverk. Och allt med en huvudperson som inte ens värjer för tortyr och avrättningar, om det är vad som krävs för att rädda världen.
Tidningen New Yorkers TV-kritiker Nancy Franklin har jämfört ”24” med en homeopatisk behandling. Något som hjälper oss att avvärja det vi är mest rädda för.
Det är också anmärkningsvärt hur en så underhållande serie på samma gång kan vara så svartsynt. Allt i ”24” är avskalat: från dialogen till scenografin på CTU-kontoret. ”24” förmedlar en högteknologisk ödslighet och isolering som för tankarna till Martin Hannetts skivproduktioner. Joy Divisions ”Isolation” skulle kunna vara ljudspåret till Jack Bauers tankar.
Särskilt inledningen på nya säsongen, som TV4 väljer att sända två sena kvällar i veckan (onsdag, torsdag), har ett tempo som påminner mer om de alpina tävlingarna i Turin än andra TV-serier. Exekutive producenten Howard Gordon säger om femte säsongens intensitet och hetta: ”It will scramble everyone’s eggs”
”24” kommer att gå till historien som en av de nyckelserier som förvandlade TV från mainstreamkultur till hipp popkultur. De timmar 17 timmar långa DVD-boxarna – så kort blir Jack Bauers dygn utan reklamavbrott – har fungerat som en adrenalininjektion i hjärtat. Inte bara på oss tittare, utan på hela filmmediet.
Det är möjligt att andra just nu omtalade TV-serier som ”Desperate Housewifes” och ”Prison Break” kan utvecklas och få klassikerstatus i framtiden. Men det finns också risk för att de bara framstår som parenteser i stil med Tommy Steele. ”24”, däremot, är Elvis.
(slut)
GRADVALLS VAL
TV
”My Name Is Earl”, TV3, onsdag 1/3, 22.30. Årets bästa nya komediserie. Ingen sliten sitcom utan en slags road movie. Jason Lee (”Almost Famous”) lysande som den hopplöse Earl.
TIDNING
Sonic, nummer 27. Med The Concretes på omslaget och stora intervjuer med The Radio Dept. och The Knife visar Sonic att svensk pop våren 2006 går mot en ny storhetstid.
DVD
”Metropolitan” (USA-import). DVD-världens kulturbärare nummer ett, Criterion, ger Whit Stillmans film från 1990 den inramning den förtjänar. Bländande dialog.
+
BONUS
Kortis nr 1:
Truman Show
Biopic har blivit en etablerad men ringaktad genre. Biopic är en förkortning av biographical picture, en dramatisering av en verklig persons liv.
Det finns några få lyckade exempel på biopics. Senast ”Walk The Line” om Johnny Cash och fjolårets Ray Charles-film. Men det finns också hundratals usla biopics om historiska personers liv gjorda direkt för TV.
Det är därför begripligt att teamet bakom den första av två filmer om Truman Capote (den andra kommer senare i år) valt att inte göra en biopic. Flerfaldigt Oscarnominerade ”Capote” – svensk biopremiär i dag – koncentrerar sig enbart på Truman Capotes sju år långa arbete med reportageromanen ”Med kallt blod”.
Det är en fin film ingen bör missa. Philip Seymour Hoffman har länge varit en av världens bästa skådespelare. Här gör han kanske sitt livs roll.
Ändå kan man inte komma ifrån känslan av att man just i fallet Truman Capote (1924–1984) faktiskt hellre velat se – en biopic.
Det är en svårslagen historia, från barndomen i amerikanska södern till glamourlivet i New York.
Truman Capotes briljanta genombrottsnovell ”Frukost på Tiffanys” från 1958, om valet mellan kärlek och pengar, har nästan ännu större relevans i dagens Stureplansvärld.
I bokförlagan till TV-serien ”Sex And The City” utgår journalisten Candace Bushnell från Tiffany’s-världen: ”Truman Capote understood our nineties dilemma – the dilemma of Love vs. The Deal – all too well”.
Men inget om ”Frukost på Tiffanys” är med i ”Capote”-filmen. Inte heller något om hans sista 15 år då han, märkt av sin alkoholism, höll hov i amerikanska pratshower i TV. Capote hittades död hemma hos en av Johnny Carsons ex-fruar.
Filmen ”Capote” måste därför kompletteras med böcker. Missa inte heller den intervju från 1957, med en osannolikt kaxig med bländande välformulerad Capote, som finns utlagd på www.parisreview.com.
Genom stöd från en stiftelse har litteraturtidskriften The Paris Review lagt ut gamla artiklar och intervjuer gratis på nätet. Varför gör ingen samma sak med BLM:s bästa årgångar?
Jan Gradvall