Skivrecensioner, DI Weekend

Lykke Li
Titel: Wounded rhymes
Skivbolag: EMI
Betyg: 4

När jag intervjuade Björk i New York för ett år sedan berättade hon exalterat om den kommande utvecklingen av synthesizers. ”Du känner till spelet Wii? Så fungerar de nya instrumenten. Du kan vara fysisk när du använder dem.” Helt enkelt: elektroniska instrument så enkla att man kan använda dem lika intuitivt som ett par maraccas eller en tamburin.

Nya albumet med Lykke Li ger känslan av att den förvandlingen redan ägt rum.

”Wounded rhythms” låter på samma gång både uråldrigt primitivt och hypermodernt. Ungefär som det berömda klippet i Stanley Kubricks ”2001”, där ett uppkastat skelettben från en stenåldersman övergår till en bild av en svävande rymdstation med samma form.

Det är en genuint originell popproduktion, återigen signerad Björn Yttling, där svenska Lykke Li visar att hon hör hemma bland världens just nu mest intressanta artister. Och när hon accelererar i sitt rymdskepp låter det som hon har Bo Diddley med sig som andrepilot.

Den briljanta textraden ”Sadness is my boyfriend” kommer också att överleva nästa istid.

Jan Gradvall

Radiohead
Titel: King of limbs
Skivbolag: Radiohead
Betyg: 4

Andra diskuterar musikbranschens framtid. Radiohead skapar den.

Med sitt förra album lät Radiohead sina fans själva bestämma vad de ville betala för skivan. Trots att endast 40 procent valde att betala något överhuvudtaget blev snittintäkten 6 dollar per album, vilket gav bandet tre miljoner dollar enbart i digitala intäkter. När nu även uppföljaren släpps via bandets egen sajt är priset satt till sju euro, mindre än hälften av vad en cd kostar i butik.

Snabbheten i Radioheads agerande är också förbluffande. En måndag berättar bandet för världen att de slutfört ett nytt album – jag fick reda på det via Twitter – och på fredagen samma vecka kunde jag köpa det. Nedladdningen tog10 sekunder.

Men allt detta vore förstås mindre intressant om inte Radiohead också fortsatte att vara ett av världens bästa rockband. Albumet kräver längre tid än vad de nätrecensenterna gav det som skrev timmar efter att det var utgivet.

Upplägget med två helt olika albumsidor påminner om Bowies ”Low”, fast med den skillnaden att den svåra delen här ligger först. De tre sista spåren – tre omedelbara ballader – låter som John Lennon, om han fått möjlighet att utveckla det han påbörjade med ”Walking on thin ice”.

Jan Gradvall

Beady Eye
Titel: Different gear, still speeding
Skivbolag: Beady Eye Records/Cosmos
Betyg: 3

Flera skivbolag slutar nu att skicka fysiska exemplar till media: allt recensenter får att ta ställning till är en länk. Med tanke på den betydelse som konvolut fortsätter att för helhetsintrycket av ett album är det obegripligt att artisterna själva går med på denna utveckling.

När jag fick en länk med Beady Eye – fortsättningen på Oasis fast utan Noel Gallagher – och hörde den fortsatta Beatlesfixeringen, så tänkte jag först bara skriva ”Forbes” och ge dem två poäng. Men när jag även fick albumet som dubbel vinyl (med väldigt fina innerpåsar!) lyssnade jag fem gånger i vardagsrummet i stället för en gång i datorhörlurar.

Formatet och konvolutet påverkade min bedömning av Beady Eye som band. I stället för att fokusera på den patetiska ”Beatles and Stones” – inte olik Forbes bidrag i Melodifestivalen 1977 – upptäckte jag gradvis all den kärlek till pop som finns inflätad i musiken. Och utmärkta ”Millionarie” slår de flesta låtar som Oasis spelade in.

Jan Gradvall

Rachel Harrington
Titel: Celilo Falls
Skivbolag: Rootsy/Border
Betyg: 4

På tal om betydelsen av konvolut: i samma stund jag såg omslagsbilden på Rachel Harrington album, en svartvit bild där hon står framför ett nedfällt träd, blev jag nyfiken att direkt spela skivan. Celilo Falls är ett vattenfallsområde mellan staterna Oregon och Wasthington som torrlagts och fallit i glömska på grund av ett dammbygge. Även Rachel Harringtons röster fångar känslan av övergivenhet; country där barken håller på att falla bort. Alla som drabbats av ”Winter’s bone”, filmen eller romanen, borde kunna älska den här skivan.

Jan Gradvall