Krönika, Dagens Industri
Weekend 5 mars
Krönika
Jan Gradvall
När det görs årskrönikor över 2011 vet vi redan en sak som kommer att vara med – svenskar som skalar bananer i Norge. Tre veckor efter ”Uppdrag granskning”-inslaget om unga svenska gästarbetare i Norge tänker jag fortfarande på det dagligen.
Men jag tänker på bananskalarna av rakt motsatt anledning än den indignerade Janne Josefsson i inslaget. Jag tycker att bilderna av hårt arbetande unga svenskar i Norge är något av det mest hoppfulla jag sett.
När jag gick i skolan under 1970-talet och början av 1980-talet betraktades arbete som något man fick sig tilldelat. Synen på arbetet fanns redan där i själva ordet Arbetsförmedlingen: arbete som något som förmedlades uppifrån, inte något som var direkt kopplat till ens egen försörjning och överlevnad.
Om man inte fick ett arbete – där har vi det igen i språkbruket; synen på ett arbete som något man får av någon annan – skulle man sitta hemma och vänta på att kommunen, landstinget eller staten skulle lösa det.
Inslaget i ”Uppdraget granskning” visar att dagens unga svenskar är så självständiga och smarta att de inte längre låter sig luras av den illusionen. Ungdomsarbetslösheten i Sverige är i dag vidriga 25 procent, till och med högre än genomsnittet i EU.
I stället för att passivt accepterat detta, och gå och vänta i sin hemkommun med mössan i hand som bidragsberoende, så tar unga svenskar själva kontroll över sin framtid, reser dit jobben finns – just nu i Norge – och är inte ens rädda för att ta lika monotona och oglamorösa jobb som farmor och farfar hade.
Det är bara att applådera den inställningen. Vad som hade varit verkligt upprörande, och motiverat ett indignerat inslag i ”Uppdrag granskning”, hade varit om de fortfarande hade trott att någon annan skulle hjälpa dem.
Anställningstrygghet är i dag ett abstrakt ord för unga i Sverige. Det finns helt enkelt inte längre, precis som det heller inte finns i EU eller världen i stort.
Det går att ha politiska åsikter om att det inte borde vara så, men de unga som letar jobb precis just nu får ingen hjälp av åsikter.
Elin Grelsson skrev i en utmärkt krönika på Aftonbladets debattsida att stressiga vikariat inte längre är ett undantag utan normen på arbetsmarknaden: ”I debatten kring arbetsmiljö och arbetsmarknad pratas det fortfarande mest om den svenska modellen. Till vänster talar man om behovet av att behålla den, medan det från högerhåll brukar höras röster som påpekar behovet av dess modernisering. Vad man missar är att den svenska modellen redan är en förfluten myt för oerhört många av dagens arbetstagare”.
Som frilansjournalist har jag 25 års arbetslivserfarenhet av den sortens otrygga arbetsmarknad som möter unga i dag.
Jag har aldrig haft en betald semesterdag. Jag har aldrig varit sjukanmäld. Jo, jag har varit sjuk många gånger, men i och med att jag är egenföretagare, vilket arbetsgivare också kräver av frilansjournalister, har det inte varit någon idé att anmäla eftersom jag har sju karensdagar.
Men å andra sidan: jag har haft det enorma priviligiet att aldrig behöva definiera mig själv som arbetslös.
Vad de 25 procent unga svenskar som i dag är arbetslösa är i mest akut behov av är självförtroende och den självständighet som arbete ger. Och att skala bananer i Norge är 100 procent bättre än ingenting.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
BOK
Kristian Lundberg, ”Yarden”. Apropå krönikan. Oförglömlig skildring av att kämpa för sin överlevnad på en arbetsmarknad helt utan trygghet. I Sverige. Just nu.
HYRFILM
”Scott Pilgrim vs. The World”. Ännu ett exempel på en film med en graphic novel som förlaga. Serietidningsberättande fint överfört. Och Michael Cera kroniskt briljant.
BIO
”Black Swan”. Natalie Portman, själv en gång balettdansös, gör sitt liv roll som den självförbrännande dansaren i Tjajkovskijs ”Svansön”. Briljant regi, foto, klipp, ljud.
+
BONUS NR 1:
Rankar man de senaste 30 årens mest inflytelse rockartister är ett namn självklart på övre delen av listan: Kim Gordon.
I kväll, fredag, medverkar Kim Gordon i ett performance på Moderna Museet i Stockholm i samband med invigningen av tyska konstnärinnan Jutta Koethers utställning.
På engelska används ordet artist både konstnärer och rockmusiker. Det stämmer sällsynt väldigt väl in på Kim Gordon, vars album med gruppen Sonic Youth blivit en viktig länk mellan den konstvärlden och rockvärlden.
Sonic Youth har närmast fungerat som curatorer för dagens rockgeneration genom att via sina skivomslag introducera konstnärer som Mike Kelley, Richard Prince, Raymond Pettibon, Marnie Weber, Christopher Wool och Gerhard Richter.
Jag själv har gått många gallerier just tack vare Sonic Youth.
Många konstnärer har i sin tur inspirerats av Sonic Youths banbrytande musik och explosiva konserter.
Kim Gordon, basist och sångerska i bandet, är själv också en driven konstnär. Omslaget till Sonic Youths ”Confusion is sex” är en teckning hon gjort av maken och bandkollegan Thurston Moore.
Kim Gordon (född 1953) och Jutta Koether (född 1958) har samarbetat flera gånger tidigare, bland annat på Tate Modern 2005. Konstnärinnan Jutta Koether, uppväxt i Köln men länge verksam i New York, har också samarbetat med Tom Verlaine från Television.
Utställningen på Moderna Museet har titeln ”The Thirst".
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
I media pågår en ständig kamp mellan journalister och redaktörer på den ena sidan och pr-männiksor och spinndoktorer på den andra. Just nu verkar det som de senare håller på att vinna.
Varje dag ser man i svensk press exempel på pressreleaser som går rakt in i tidningen och presenteras som redaktionellt innehåll.
Det har sällan varit så tydligt som måndagen 21 februari, dagen efter ”Big Brother”-premiären.
TV4:s presstjänst, som gör PR för både TV4 och TV11, skickade ut ett mail där man kallade det ”en tittarsuccé” att ”Big Brother” – trots en mycket påkostad annonskampanj – endast haft 340 000 tittare. Ännu värre var att ”Big Brother” endast hade en rating på 6,2 procent i nyckelmålgruppen 15-39 år.
Men ingen i svensk media ifrågasatte den konstruerade succévinkeln. Båda branschtidningarna Resumé och Dagens Media citerade pressreleasen utan analys och publicerade till och med angivna citatet från producenten: ”Det blir tårta på kontoret i dag”.
Det är orättvist att peka ut enskilda skribenter. Förväntas man uppdatera nätupplagan 25 gånger om dagen är det kanske inte lätt att hinna tänka kritiskt.
Men det är anmärkningsvärt att tidningar som säger sig ”bevaka branschen” tillåter sig att arbeta på det här sättet.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 3:
Även svenska tidningar har uppmärksammat de konkursfärdiga bokhandelskedjorna i USA och England. Hundratals bokhandlar har redan försvunnit.
Men vad ingen uppmärksammat är hur detta även påverkar tidskrifsbranschen. Kedjan Borders har på mindre orter i USA och England även varit det enda stället i staden där man kan köpa mer udda tidskrifter.
Rob Young är chefredaktör för Wire i London, den ledande tidskriften i världen för experimentell musik. Wire kan närmast jämföras med den nu nedlagda svenska litteraturtidskriften BLM.
”Borders konkurs blir tuff för oss”, säger Rob Young. ”De har varit viktiga återförsäljare.” Även skivaffärer, som varit viktiga försäljningsställen för Wire, blir färre. ”Så många indieskivaffärer i USA och runt om i världen har lagts ned den senaste tiden.”
Precis som för de flesta smalare i tidskrifter i världen får Wire i stället alltmer förlita sig på prenumerationer för sin framtida överlevnad. ”Som tur är får vi fler och flera prenumeranter”, säger Rob Young.
Wire har en redaktion på mellan 7 och 14 personer, ”beroende på om det är deadline eller inte”. Varje nytt nummer läses lika noggrant i Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå som i London och New York.
Jan Gradvall