Skivrecensioner, DI Weekend
Orup
Titel: Född i november
Skivbolag: Roxy Recordings
Betyg: 4
För första gången på 18 år har Orup inte bara skrivit alla låtarna på sitt nya album utan även producerat dem. Och det gör all skillnad i världen.
Som kompositör befinner sig på Orup på samma nivå som Burt Bacharach & Hal David, Neil Tennant & Chris Lowe i Pet Shop Boys och Motowns mästartrio Holland-Dozier-Holland. Vad som utmärker dem är att de lagt ned samma minutiösa omsorg på arrangemang och produktion som text och musik; allt är integrerat.
Lyssna på popmästerverk som Dionne Warwicks ”Walk on by” (Bacharach & David), Pet Shop Boys ”Left to my own devices” eller Four Tops ”Standing in the shadows of love” (Holland-Holland-Holland). Det går inte att separera orden från musiken. Stråkarna berättar ibland lika mycket som orden.
Samma integrerade känsla utmärker Orups nya album, hans bästa sedan ”Stockholm och andra ställen” från 1992. Låtar som ”Cigarettminut” och ”Huddinge” är pur popperfektion. Refrängen ”Hon vet alltför väl sitt värde/ Hon är hårdare än stål/ Hon är från Huddinge” sätter ännu en nål i den geografiska popkarta över Stockholm där Orup redan har flest bidrag.
På albumet har Johan Kinde iklätt sig rollen som Hal David. Även de texter som Johan Kinde skrivit är kongenialt berättade utifrån Orups erfarenheter. Ja, Orup är född i november. Ja, Orup är från Huddinge och har haft en replokal där. Allra största överraskningen på albumet är ”Jag borde…”, en översättning av av John Cales ”I’ll keep a close watch” som råkar vara en av mina favoritlåtar genom tiderna.
Jan Gradvall
Lisa Miskovsky
Titel: Violent sky
Skivbolag: Sony
Betyg: 4
(OBS! På grund av att denna DI Weekend var ett specialnummer i extra miljonupplaga, var deadline tre veckor tidigare än vanligt. Jag fick en prov-cd, men efter tryckning flyttades albumet fram till 28 januari 2011.)
Innerlig. Avskalad. Allvarlig. Om man lyssnar på musik från 2000-talet är det uppenbart att de orden fått mycket högre status än till exempel uppslupen, energifylld, lekfull. Det är en utveckling som förlöst vissa artister men begränsat andra.
Sina två föregående album har Lisa Miskovsky gjort i samarbete med Jocke Berg i Kent. Vad som fungerade utmärkt första gången kändes som en begräsning på uppföljaren. Förenklat uttryckt: Lisa Miskovsky lät inte längre som den snowboardåkare hon egentligen är.
Men här allting faller på plats. ”Violent sky” är Lisa Miskovskys första album på fyra år och henne bästa hittills. Med Björn Yttling som producent har Lisa Miskovksy spelat nästan alla instrument själv. Det låter energifyllt, angeläget, omedelbart. Det låter som om nödvändigheten att själv göra musik igen tagit över och utformat låtarna.
Även om Lisa Miskovsky inte direkt låter som Coldplay påminner låtarna på ”Violent sky” om den energi, pompa och ståt som Coldplay som släppte lös i full frihet på ”Viva la vida”. Och det gäller även hitpotentialen.
Jan Gradvall
Christian Kjellvander
Titel: The rough and Rynge
Skivbolag: Startracks/Cosmos
Betyg: 4
”Det är då som det stora vemodet rullar in”. Om man gjorde en dokumentärserie om svensk musik vore den raden från Monica Törnells ”Vintersaga” en bra titel. Från Taube till ABBA rullar det en våg av melankoli.
En av de främsta surfarna på melankolivågen i modern tid är Christian Kjellvander. Hans röst åter verkligen som en vintersaga, alla hans album borde släppas under den mörkaste tiden på året.
Med den hypnotiska ”Poppies and peonies”, öppningsspåret på hans förra album ”I saw her from here/ I saw here from her” från 2007, tog Christian Kjellvander ett steg vidare från den avskalade Townes van Zandt-skola där han började som countryinfluerad singer-songwriter.
Christian Kjellvanders nya album är inspelat live under fem dagar i Rynge Slott. Countrymusiken finns fortfarande där, men numera endast på avstånd; ungefär som de hundskall som letar sig i en låt. I stället för musiken nu tankarna till Velvet Undergrounds tredje album med låtar som ”Pale blue eyes”. Det är låtar som tar ögonkontakt med lyssnaren.
Jan Gradvall
Germs, The Dils, The Screamers, Dead Kennedys – med flera
Titel: Black Hole: Californian Punk 1977-80
Skivbolag: Domino/Playground
Betyg: 4
Med en så tät musikgenre som punk borde det inte gå att pricka in geografiskt ursprung. Men faktum är att det går förbluffande väl. Precis som att det går att höra Sundsvalls råa kyla och djuphamn när man lyssnar på Massmedia går det att höra Los Angeles bländande solljus och stekheta trottoarer när man lyssnar på Germs.
Jämfört med punkscenen i London, New York eller Stockholm, där media och skivbolag direkt sög upp alla nya talanger, befann sig punkarna i Kalifornien närmast i ett svart hål, därav titeln på denna samling sammanställd av punkhistorikern Jon Savage. Musikscenen och skivbolagen i Los Angeles styrdes av ”hippies who hade made it” som vägrade befatta sig med punkbanden. Att punkbanden svarade med låtar som ”Kill the hippies” och ”Sit on my face, Stevie Nicks” ökade inte chansen för förbrödring.
Följden blev att Kalifornien-banden, med X och Dead Kennedys som undantag, aldrig slog igenom utan blev kvar på undergroundnivå. Att lyssna på ”Black hole” känns som att hålla i en strömförande kabel och förflyttas till platsen och tiden när det hände. Det är även värt att investera i cd-utgåvan enbart för Jon Savages omslagstext.
Jan Gradvall