Keith Richards bibliotek

På fliken till Keith Richards självbiografi står det: ”This is the Life. Believe it or not, I haven’t forgotten any of it”. Den röst som sedan börjar berättar är stark, tydlig, lekfull, med ett sällsynt öga för detaljer. Kort sagt: det är en röst som tillhör en riktig författare. Från Expressen Kultur, 16/11 2010.

Keith Richards
”Livet”
Norstedts

Text: Jan Gradvall

Den detalj som berättar mest om Keith Richards som person är inte att han processat mer stimulantia än AstraZeneca eller att hans hår mer och mer liknar ett flugfiskedrag från en Abu-katalog.

Nej, det som berättar mest om Keith Richards är var han ramlar när han ramlar.

Ena gången som Keith Richards skadade sig allvarligt i modern tid var när han trillade ned från en palm på Fiji, fick grov hjärnskakning och fick skjuta upp en turné.

Andra gången – vilket inte blev en lika stor nyhet i media – var när Keith Richards trillade ned från stegen i sitt bibliotek i Connecticut.

Och det är där man måste börja för att försöka förstå varför denna rockbiografi, mot alla odds, faktiskt kan kallas en litterär händelse.

Keith Richards, mannen som enligt myten varit hög i ett halvt sekel, har alltså ett eget bibliotek. För det andra: Han har ett bibliotek så stort och organiserat att han behöver en stege för att nå alla böcker.

Den röst som berättar i ”Livet” är också påtagligt präglad av att ha levt lika mycket i böckernas värld som i den så kallat verkliga världen.

Biografin är visserligen skrev tillsammans med en medhjälpare, James Fox, författare av historiska romaner. Men Fox gör ett lika bra jobb som spökskrivaren i Roman Polanskis senaste film ”The Ghost Writer”; han försvinner spårlöst redan i inledningsscenen.

På fliken av bokomslaget låter förlaget en handskriven kommentar av Keith Richards vara oöversatt: ”This is the Life. Believe it or not, I haven’t forgotten any of it”.

Den röst som sedan börjar berättar är stark, tydlig, lekfull, med ett sällsynt öga för detaljer. Kort sagt: det är en röst som tillhör en riktig författare.

De inledande och starkaste kapitlen av ”Livet” för tankarna till PO Enquists barndomsskildringar. Det är nio år mellan Richards och Enquist. Båda är ensambarn.

PO Enquist har sagt: ”Jag hade inga lekkamrater, men en stor skog helt för mig själv, det skapade min starka och obrottsliga karaktär. Jag var inte ensam. Jag hade tallarna”. Byt ut tallarna mot musiken och man har Keith Richards.

När Keith Richards tar oss med på en världsomsegling över havet – inte under havet som hos Kapten Nemo – är hans barndoms bibliotek hela tiden närvarande.

Keith Richards skriver om sina första skolår: ”Doris sa att jag var så nervös att hon bar mig hem på ryggen för att jag skakade så mycket att jag inte kunde gå. Och det här var innan jag blev stoppad på vägen hem och innan mobbandet satte igång.”

Doris är hans mamma, men Keith kallar både henne och den mentalt frånvarande pappan vid förnamn. Om sin pappa skriver han: ”Ännu i dag gråter jag vid tanken på att göra min pappa besviken. Jag blev helt knäckt av att inte kunna leva upp till hans förväntningar”.

Som ensambarn, utan lekkamrater, med enbart vuxna omkring sig, vill pojken Keith ha ett husdjur. Han skaffade en katt – som Doris dödade. Han skaffade en råtta – som Doris dödade. Doris gillade inte djur.

En låt som ”Gimme shelter” får en ny klangbotten efter att man läst ”Livet”.

Keith Richards växte upp i Dartford, ”ett ställe som det var meningen att man skulle flytta ifrån”. Han lekte i ruiner från andra världskriget och på dimmiga hedar. ”England låg ofta i dimma, men det grodde en dimma av ord mellan människor också. Man visade inga känslor.”

Det som gjorde att man kunde se och känna i denna dimma var musiken. ”Människor vill verkligen beröra varandra, ända in i hjärtat. Det är därför vi har musik. Kan man inte säga det, sjung det i stället.”

Keith Richards har under sitt liv inte bara försökt dricka som Dylan Thomas. Det är också uppenbart att han – och även spökförfattaren – läst ”Porträtt av konstnären som ung valp”, Dylan Thomas självbiografiska bok.

Oavsett på vilken exotisk plats han befinner sig under Rolling Stones världsturnéer, så väller dimman från barndomen in.

Att han under dessa världsomseglingar identifierat sig så mycket med sjörövare – en återkommande referens i ”Livet” – att han till slut börjat klä sig som Long John Silver blir också mer begripligt när man får insikt i hans barndom.

Man förstår till och med varför han som folkpensionär klättrar i palmer.

Resten av ”Livet” är mindre imponerande rent litterärt, men oavbrutet intressant och underhållande. Keith Richards skriver konkretare om den tekniska sidan av sitt konstnärskap än någon annan musikerbiografi jag läst: vi får lära oss exakt hur han spelar på sin gitarr.

I detaljerna finns också hans humor. Om sin religionslärare, mr Edgington: ”Han brukade ha på sig en duvblå kostym med spermafläckar på benet”.

Och i boken dementerar Keith Richards historien om att han skulle ha blandat askan från sin far med kokain och sedan snortat den.

Den korrekta versionen är att han snortade askan rent. ”Ashes to ashes, father to son”. Det är svårt att komma på ett mer konkret sätt att försonas med sin far.

(slut)

 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.