Krönika, Dagens Industri
Weekend 15 oktober
Krönika
Jan Gradvall
Nästa fredag är det premiär för årets i särklass bästa och intressantaste film. Media och filmbolag slog på stora trumman och påstod att ”Wall Street: Money never sleeps” skulle säga något väsentligt om vår tid. Det gjorde den inte. Den verkliga uppföljaren till ”Wall Street” är i stället ”The Social Network”, filmen om Facebook. Precis som ”Wall Street” var 1987 är det en film som fångar drivkraften i samtiden, både vad det gäller ekonomi och status.
”Wall Street” lånade Karl Marx analys om att kapitalismen gjort att vi börjat betrakta varandra som handelsvaror. Filmen om Facebook visar hur vi i dag i stället har börjat betrakta varandra som information.
Facebook har växt ofattbart snabbt och har i dag en halv miljard användare. Enligt arkivet PressText omnämndes Facebook i svensk press för första gången i oktober 2006. Under de fyra år som gått sedan dess har – hittills – fyra miljoner svenskar skaffat ett konto på Facebook. Genom att lägga ut våra liv på Facebook förändrar vi oss själva och världen på ett sätt som ingen ännu kan överblicka.
Men inget av dessa tankar fanns hos Mark Zuckerberg, född 1984, när han skapade Facebook i sitt studentrum på elituniversitetet Harvard i februari 2004. Mark Zuckerberg var bara bitter på att han inte fick vara med i skolans mest attraktiva medlemsklubbar. Facebook skapades för att han ville krossa sin egen skolas sociala hierarki.
Att Mark Zuckerberg aldrig haft pengar som drivkraft bakom Facebook är också en anledning till sajtens popularitet. Allt han velat göra är ”en cool sajt”, vilket upprepas i filmen. Ingen annan 23-åring i historien har heller tackat nej till en miljard dollar som Zuckerberg gjorde när Yahoo ville köpa Facebook.
Manus till filmen ”The Social Network” är skrivet av Aaron Sorkin, mannen bakom mästerliga tv-serien ”Vita huset”. Aaron Sorkin ser filmens titel som ironiskt menad. Aaron Sorkin har sagt i en intervju att vad filmen handlar om är ”a group of socially dysfunctional people who created the world’s great social-networking site”.
Mark Zuckerberg är ökänt obekväm i sociala sammanhang och talar med en robotliknande röst. Att ha en inåtvänd person som huvudperson i en film där all action sker genom dialogen skulle kunna ha medfört problem, men Aaron Sorkin säger i en intervju i Creative Screenwriting att han skrev Zuckerberg på samma sätt som han skrev berusade karaktärer i ”Vita huset”.
Aaron Sorkin: ”Jag skrev dem inte fulla. Jag skrev dem som att de gjorde allt för att dölja att de var fulla. När jag skrev Mark skrev jag honom heller inte som en hämmad, utan som en person som gör allt för att framstå som han inte är hämmad”.
Porträttet av Mark Zuckberg i filmen är inte helt smickrande. I en intervju i New Yorker säger Mark Zuckerberg att han inte ska se filmen, men att ”Vita huset” är hans favoritserie. Efter att New Yorker påpekade sambandet med Sorkin plockade Zuckberg dock bort ”Vita huset” från listan med favoritserier på sin egen Facebooksida.
Lika briljant som Aaron Sorkins manus till ”The Social Network” är också David Finchers regi. Det är samme David Fincher som just nu är i Stockholm och filmar den amerikanska versionen av Stieg Larssons ”Män som hatar kvinnor”.
(slut)
TV-AVSNITT
”Two Cathedrals”. Det dubbelavsnitt som avslutar säsong två av ”Vita huset” är Facebook-grundaren Mark Zuckerbergs favorit. Det påminner om hans egna ”very serious ups and downs” med Facebook.
OPERA
”Rhenguldet”. Den uppsättningen som öppnat på Metropolitan i New York har fått New York Times-krönikören Maureen Dowd att dra paralleller mellan historien i ”Rhenguldet” och ”The Social Network”.
SOUNDTRACK
”The Social Network”. Trent Reznor från Nine Inch Nails har gjort den atmosfäriska musiken till Facebook-filmen. Mitt i filmen spelas även Dead Kennedys ”California über alles”.
+
BONUS NR 1:
På måndag 18 oktober 21.00 är det premiär på SVT på vad som kan bli den här höstens och vinterns stora dramaserie i svensk tv, ”Våra vänners liv”.
I tio entimmesavsnitt får vi följa fyra vänner i åldern 35-40 som ”startar om sitt liv när de trodde att alla val var gjorda”. Huvudrollerna spelas av Gustaf Hammersten, Shanty Roney, Jacob Ericksson och Erik Johansson.
Det är Stockholm och 2000-tal, det är karriär och Working Title-existensialism, det är skilsmässor och bromance. Och det är massor av alldeles strålande musik skriven av Niclas Frisk och Andreas Mattson.
Vinjettmusiken till ”Våra vänners liv” är hämtad från det sorligt förbisedda album med gospelpop som Frisk & Mattsson gjorde för tio år sedan under namnet Sweet Chariots.
Förutom att Frisk & Mattsson skrivit ny musik till tv-serien återanvänds flera låtar från Sweet Chariots-albumet. Regissören Henrik Georgsson ger verkligen plats åt musiken i manuset av Calle Marthin och Niklas Rockström. Långa sekvenser, som en svensexan i första avsnittet, är helt musikdominerade. Titeln på Sweet Chariots album från 2000 kunde även gälla som en beskrivning av stämningen i tv-serien: ”Beat Based/ Song centered/ Spirit led”.
Parallellt med ”Våra vänners liv” återutges nu Sweet Chariots album av EMI. Bland fem nya bonusspår på skivan finns ”You + me” med suverän gästsång av Sveriges bästa gospelsångerska, Carola Häggkvist.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Piratinspelade album kallas för bootlegs. Det är skivor utgivna utan artistens eget medgivande. Oftast rör det sig om liveinspelningar, men det kan även vara outgivna studioinspelningar eller demoinspelningar.
När marknaden för bootlegs var som störst på 1970-talet och 1980-talet utmålades bootlegs av skivindustrin som ett lika stort hot som kassettkopiering. Men när fildelningen fick sitt genombrott försvann den kommersiella marknaden för bootlegs. Ingen tjänar längre några pengar på artistens verk. Bootlegs är utgivna av fans för fans.
I dag ser vi i stället hur artister själva kan använda dessa bootlegs genom att reclaima dem och själva ge ut dem.
På radiokanalen Sirius reclaimar Bruce Springsteen sina gamla bootlegs genom att spela dem dygnet i ”The E Street Channel”. Bruce Springsteen har även använt bootlegs som research till sin kommande boxutgåva av ”Darkness of the edge of town”.
David Bowies extremt påkostade nyutgåva av ”Station to station” bygger på en liveinspelning från 1976 som tidigare funnits utgiven som bootlegen ”The Thin White Duke”. Tidningen Rolling Stone tipsar regelbundet om bootlegs på sina recensionssidor, utan att vare sig skivbolag eller artister protesterar.
Allra tydligaste exemplet på hur artister nu kan reclaima sina bootlegs är kanske Bob Dylans ”The Bootleg Series”. Den senaste utgåvan – recenserad här intill – bygger på en bootleg, ”The Witmark Demos”, som länge cirkulerat bland de mest inbitna Dylan-fans men nu presenteras för en bredare publik.
Jan Gradvall