Krönika, Dagens Industri

Weekend 17 september

Krönika

Jan Gradvall

Illvilliga journalister. I all den kritik som riktas mot journalister är det ett av de vanligast förekommande uttrycken. Från Littorinaffären till Assangeaffären läggs skulden ofta på ”illvilliga journalister”.

Men att påstå att journalister medvetet vill illa bygger på ett missförstånd. Vi journalister vill nästan alltid väl, men – och här kommer den för oss journalister förödande poängen – journalister som vill väl kan göra ännu större skada än journalister som vill illa.

Journalister beter sig i den meningen precis som cykloner. ”De kommer till en by med det välvilliga syftet att kyla ned den fuktiga värmen och är efteråt inte medvetna om att de gjort byn allt annat än en tjänst”.

Det märkliga är att denna synnerligen aktuella cyklonliknelse inte är ny utan väldigt gammal. Till och med 120 år gammal. Formuleringen är hämtad från opublicerad essä, ”Concerning the interview”, som Mark Twain skrev 1889 eller 1990.

Mark Twains essä har tidigare enbart varit tillgänglig för litteraturvetare men Mark Twain Foundation har nu gett tillstånd till att den lagts ut på nätet. Mark Twains handskrivna manuskript löper över 10 sidor i vinglig skrivstil.

Mark Twain, född, 1835, slog igenom i 30-årsåldern. Han skrev satir, reserepotage och bästsäljande romaner som ”Tom Sawyers äventyr” (1876) och ”Huckleberry Finns äventyr” (1884). Mark Twain umgicks med presidenter, företagsledare och europeiska kungligheter och var under sin livstid en av USA:s mest kända personer. I denna position gav han hundratals intervjuer till amerikanska dagstidningar och tidskrifter.

Men för varje intervju Mark Twain gav, desto mer frustrerad blev han över hur han framställdes i tryck. Mark Twain kände sällan eller aldrig igen sig själv. I essän ”Concerning the interview” försöker han därför reda ut på varför genom att dissekera intervjun både som journalistiskt verktyg som publiceringsform.

Öppningsraden i essän kan nog många författare, artister eller företagsledare skriva under på i dag. ”Ingen gillar att bli intervjuad men ingen gillar ändå att säga nej”.

Vad som därefter följer är en dräpande uppgörelse med vad Mark Twain kallar den sämsta formen för att verkligen lära känna en människa. ”The interview was not a happy invention. It is perhaps the poorest of all the ways of getting at what is in a man”. Ett avgörande problem, enligt Mark Twain, är att intervjuoffret, med all rätt, nästan alltid är lite rädd för intervjuaren och därmed direkt intar en defensiv hållning.

Ett annat problem är att intervjuaren på kort tid rör sig mellan en massa olika ämnen, stort och smått. Om man i stället skulle koncentrera sig på att nå botten i ett enda ämne, med massor av följdfrågor, skulle man kunna få insikt i hur intervjuaren verkligen tänker.

Man behöver inte hålla med om allt vad Mark Twain skriver, men alla journalister borde ta del av hans vittnesmål ”från den andra sidan”

Nästa vecka kommer en handbok i journalistik, ”Så blir du en bättre journalist (och gladare!)” (Norstedts) av Augustin Erba, där ett kapitel handlar om hur man gör intervjuer. Boken är välvilligt skriven men perspektivet är, som vanligt när det gäller den här sortens litteratur, enbart journalistens.

Det är som om man bara intervjuat cyklonen i stället för att också tala med invånarna i den by den just demolerat.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

BLOGG
Popgeni.blogg.se. Ett dussin initierade popälskare (fotografer, advokater, tandläkare etc) lyfter fram och analyserar ny och gammal musik.

TIDNING
Mums! Utropstecknet i titeln utmärker hela tidningen. I nr 2 skriver Annina Rabe om tv-geniet Jacob Dahlin. Delas ut gratis och finns som pdf på nätet.

HYRFILM
”En profet”. Den unisont hyllade franska fängelsefilmen släpps onsdag. Missa inte heller regissören Audiards briljanta ”Mitt hjärtas förlorade slag”.

+

BONUS NR 1:

Inte många känner till det men den första filmen med namnet ”Wall Street” hade biopremiär redan 1929. (Regissören Roy William Neill slog senare igenom med ”Sherlock Holmes”-filmer.) Vi vet alla vad som hände på börsen 1929.

Därefter kom den i dag klassiska ”Wall Street”-filmen, med Michael Douglas som Gordon Gekko, som hade amerikansk biopremiär 1987. Vi vet alla vad som hände på börsen den svarta måndagen 1987.

Det är därför med viss bävan man ser fram emot nästa fredags biopremiär på uppföljaren ”Wall Street: Money Never Sleeps”. Filmen går upp samtidigt i Sverige och i USA.

Redan på måndag, 20 september, tjuvstartar filmbolaget med sedvanlig kändispremiär. Tidstypiskt nog har man till den efterföljande festen anlitat Rasmus Lindwall som disjockey, känd som ena halvan av duon Rob’nRaz. Samma år som ”Wall Street” gick upp i Sverige såddes fröet till Rob’n’Raz när de placerade sig etta och två i ”The Swedish DJ Mixing Championship”.

Till kalaset på måndag har en pr-firma, inte helt genomtänkt kanske, tryckt upp falska 100-dollarsedlar med Gordon Gekkos ansikte. Bland de rekordmånga sponsorerna på inbjudan finns, förstås, ett champagnehus och en limounsinfirma. Den nya filmtiteln är onekligen passande: pengar sover aldrig.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Porträttfotografi är ett ord vi associerar med stillastående människor i studior eller statiska miljöer. Men rockfotografen Mats Bäcker, känd även för sina många år som operafotograf, har visat att man kan ta ännu bättre porträtt av artister och skådespelare när de agerar i rörelse på scenen.

Den oförglömliga närbild som Mats Bäcker tog på Magnus Lindbergs hals under en konsert i Linköping är till exempel fortfarande det bästa porträttet av människan Magnus Lindberg.

Lördag 25 september öppnar en utställning i Knäppingsborgsområdet i centrala Norrköping med bilder från Mats Bäckers år som rockfotograf mellan 1977 och 1986. Dessa fotografier har på senare år sålts för stora summor på Bukowskis och Auktionsverket, men detta är första gången de visas i en samlad utställning.

”Jag har fotograferat sedan högstadiet i Hagfors”, säger Mats Bäcker. ”Jag tror den första konserten jag fotograferade var i Lund på AF när Bokkafet hade sin årliga fest. Det var mycket politik och musik som hängde ihop då. Jag var volontär på galan och fotade när jag hade lite tid över. Den känsla av närvaro jag fick på konserterna var den stora kicken.”

Mats Bäckers kanske mest kända på fotografi, Iggy Pop 1977 som en konsert 1977 ger fingret, var också ett hans första som publicerades. ”Jag var 19. Han gjorde ett enormt intryck på mig. Jag och journalisten som jag jobbade med då, startade rockbandet Fiendes Musik veckan efter konserten.”

En annan höjdpunkt på Mats Bäcker-utställning är ett stillsamt porträtt av Joe Strummer på ett hotellrum under The Clashs första Sverigeturné 1977.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 3:

”Dr Feelgood gav Sex Pistols en infrastruktur”. Den analysen förklarar varför den i dag sorgligt bortglömda engelska rockgruppen Dr Feelgood är en oersättlig länk i den moderna rockhistorien.

I början av 1970-talet hade rockmusiken tagit klivet över till arenor och sporthallar. Utrustningen blev alltmer påkostad. Banden hamnade på längre och längre avstånd från sina fans.

Under denna era drog fyra arga män från Canvey Island, en ö vid Themsens utlopp, på sig blankslitna kostymer och började spelade frenetiska, tre minuter korta låtar på pubar runt om i England. Dr Feelgood beredde vägen för punken genom att låta musiken komma till publiken i stället för tvärtom. Därav att den genre som Dr Feelgood skapade fick namnet pubrock.

I dag, fredag, ger Sound Pollution i Sverige ut Julien Temples omistliga Dr Feelgood-dokumentär ”Oil City Confidential” på dvd. Regisssören Julien Temple skriver själv på dvd-utgåvan att han ser ”Oil City Confidential” som den avslutande delen i en trilogi om brittisk musikkultur.

Eller egentligen den första. ”Oil City Confidential” är en prequel till hans filmer om Sex Pistols (”The Filth & The Fury”) och Joe Strummer (”The future is unwritten”).

Julien Temple tar rockbiografin ett steg längre genom att inte bara berätta en musikhistoria utan även att teckna en psykogeografi, teorin om hur fysiska miljöer påverkar oss känslomässigt. Som tittare lär man sig inte bara nya saker om Dr Feelgood utan om Englands moderna historia.

Scenerna där gitarristen Wilko Johnson går runt bland Canvey Islands petrokemiska industrier är oförglömliga och förklarar varifrån Dr Feelgood fick sin glöd och explosivitet.

Jan Gradvall