Skivrecensioner, DI Weekend
Brian Wilson
Titel: Brian Wilson Reimagines Gershwin
Skivbolag: EMI
Betyg: 3
När George Gershwin var 38 år drabbades han av svår huvudvärk samtidigt som han återkommande kände doften av bränt gummi. Det var hjärntumör. Ett halvår senare, i juli 1937, var han död. Om jag fått skriva om musikhistorien är jag lika desperat nyfiken på vad Gershwin kunnat göra efter 38 som Lennon efter 40.
Att Brian Wilson nu fått tillstånd av The Gershwin Estate att tolka bröderna Gershwin, George (musik) och Ira (text), är passande av flera anledningar. Brian Wilsons mästerverk med Beach Boys, i synnerhet ”Pet Sounds”, låter som de tillkommit samtidigt som en alldeles för stor symfoniorkester spelat ”Rhapsody in blue” inuti Brian Wilsons huvud. Brian Wilson tillhör också den handfull melodimakare genom historien som befinner sig på samma nivå som George Gershwin.
Brian Wilsons respektfulla versioner av Gershwin-klassiker som ”Summertime” och ”I loves you, Porgy” fungerar mindre bra. Men mindre söndertolkade nummer som ”They can’t take that away from me” (skriven 1937 till en sublim Fred Astaire & Ginger Rogers-musikal) vågar Brian Wilson lyfta upp till sockervaddsmolnen i sin egen himmel. Brian Wilson har även fått tillstånd att skriva klart två ofullbordade Gershwin-kompositioner, varav särskilt ”Nothing but love”, låter så mycket somrig Beach Boys att man framför sig ser segelbåten på ”Summer days”-albumet.
Jan Gradvall
The Bear Quartet
Titel: Monty Python
Skivbolag: Adrian Recordings/Border
Betyg: 4
Luleå-bandet The Bear Quartet har på samtliga sina 16 album haft titlar med två ord där det första ordet slutat på bokstaven y. Det har gällt från ”Penny century” från 1992 fram till årets ”Monty Python”. (Jo, även albumet ”89” följde den principen: ”Eighty nine”.) Men där upphör likheterna albumen emellan. Där upphör också allmän väg.
Med sina tatueringar och otvättade jeansjackor framstår The Bear Quartet på omslaget till ”Monty Python” som ett apokalyptiskt mc-gäng som bor mitt i skogen i fönsterlösa Unabombarskjul, som flår kaniner med tänderna, spelar Hawkind på fullmånefester och besöker civilisationen bara en gång om året.
Just genom att bandet så konsekvent håller sig så långt bort från resten av Rocksverige det någonsin är möjligt – de tackar nej till Grammisar och vägrar spela gamla låtar på konserter – så har The Bear Quartet också lyckats bli mer unika och värdefulla för varje album.
Jag tyckte låten ”Millions” från förra albumet var det bästa The Bear Quartet någonsin gjort. På nya albumet utgår bandet från just det sound de hittade på ”Millions” – suggestivt, groovebaserat, lika delar ”Straight to hell” och ”Metal box” – och tänjer ut det till ett soundtrack till Luleås godshamn och industriområden.
Jan Gradvall
Säkert!
Titel: Facit
Skivbolag: Razzia
Betyg: 4
Annika Norlin påminner om en ung Elvis Costello. Vad som särskiljer en stor textförfattare som Elvis Costello från till exempel Bob Dylan är att Elvis Costello aldrig skulle låta orden förändra den strikta popkompositionen. Om en ung Costello skrivit ”Sad eyed lady of the lowlands”, Dylans elva minuter långa mästerverk, hade låten innehållit lika många ord men varit tre minuter lång.
Alla låtar på Annika Norlins andra svenskspråkiga album är så bra att de kan sätta sig i samma kupé som Costello-klassiker som ”Red shoes” och ”Alison” utan att skämmas. Precis som Costello förmedlar hon känslan att varenda formulering i texterna fått slå sig blodig för sin rätt att vara kvar där. ”Facit” berättar om trasig kärlek, ”napalmbombad kärlek”, där man ”ser hockeyn på Dovas utan att se hockeyn på Dovas” och där ”Vi går på skaren över isen som brast under dig när du var fem”.
Jan Gradvall
Phil Collins
Titel: Going Back
Skivbolag: Warner
Betyg: 4
Ingen har förvaltat och vårdat amerikansk soul som engelsmän. Från 1960-talets första modsvåg och framåt har engelska soulkonnässörer haft en roll som kan jämföras med konstvärldens curatorer. Detta gäller inte minst förvaltandet av soulhistoriens flaggskepp, Motown, där England skapade en egen etikett och logotype, den svartvita Tamla Motown, och satte ihop samlingsalbum som var överlägsna de amerikanska.
En anledning till att jag helt plötsligt befinner mig i den något märkliga situationen att jag älskar ett album med Phil Collins är att han på detta soulhyllningsalbum utgår från just de två engelska Tamla Motown-samlingsalbum som jag förmodligen spelat fler gånger än några andra LP jag äger.
I samband med filmen ”Quadrophenia” 1979 gavs det ut två LP, ”20 Mod Classics Vol 1 & 2”, som koncentrerar sig på Motowns uptempolåtar från i synnerhet 1963 och 1964. Och det är exakt de låtarna som Phil Collins här inleder med i kärleksfulla, värdiga versioner: ”Girl (why you wanna make me blue)”, ”(Love is like a) Heatwave”, ”Uptight (Everything’s alright)”, ”Take me in your arms (Rock for a little while)”. Inte minst de noggrant konstruerade parentestitlarna vittnar om vilket detaljhantverk som ligger bakom dessa låtar.
Många sångare som tolkat Motown göra misstaget att försöka konkurrera med originalartisterna, med följd att de wailar sönder dem. Men Phil Collins lägger sin röst under låtarna snarare än över dem. Merparten av de 18 låtarna är Motown-låtar men titelspåret ”Going back” och ”Some of your lovin’” har Phil Collins hittat på album av Dusty Springfield. Han gör även en strålande version av Impressions ”Talking about my baby”.
Jan Gradvall