Krönika, Dagens Industri
Weekend 30 juli
Krönika
Jan Gradvall
Svenska magasinet Filter har blivit unisont hyllat för sin satsning på långa reportage. Många har dragit paralleller till ”New journalism”, den amerikanska journalistikgenre som uppstod på 1960-talet där journalister fick möjlighet att jobba i veckor med sina reportage och fick bre ut sig över dussintals tidningssidor.
Om man jämför Filter med ”New Journalism” inser man dock att det finns en avgörande skillnad. Filter ger sina skribenter lika stort utrymme vad det gäller textmängd men inte när det gäller stilistik. Alla texter i Filter är stöpta efter en mall där skribentens egen personlighet görs i det närmaste osynlig.
Termen ”New journalism” myntades 1973 av Tom Wolfe i en antologi med samma namn. I förordet slår Tom Wolfe fast vad han anser är ”New journalism”. Förenklat: ”New journalism” är att göra research som en journalist men skriva som det vore skönlitteratur.
Bland de exempel på skrivteknik som Tom Wolfe anger är att man rekonstruerar händelseförlopp i form av scener. Exempel: X har varit med om ett bankrån. Journalisten ställer massor med frågor för att få reda på vad som hänt. Även väktare, kassörskor och andra vittnen intervjuas.
Men i stället för att sedan skriva ut det som en vanlig artikel, med återgivna citat, så väljer man att återskapa händelseförloppet utifrån någon av de närvarandes perspektiv. Kanske blir det väktaren som i jag-form berättar om dagen då rånet ägde rum? Kanske inleds artikeln med en scen samma morgon där väktaren lagar frukost och tänker tillbaka på sin barndom?
På detta sätt blir det visserligen omöjligt att dra en gräns mellan objektivitet och subjektivitet, men att tro att finns något som heter objektivitet inom journalistik är en chimär. Även i en ”Aktuellt”-sändning är varje inslag är indirekt vinklat av respektive reporter.
Några av de främsta företrädarna för ”New journalism” valde också att alltid blanda in sig själva i reportagen på ett sätt som vore otänkbart i Filter. Oavsett var man skickade Hunter S Thompson blev han själv alltid huvudpersonen i artikeln. Om Joan Didion hade migrän när hon skrev ut en artikel så lät hon läsarna veta det.
Ett annat lysande exempel på ”New journalism” har nu återutgetts som svensk pocketbok. Michael Herrs skildring av Vietnamkriget i ”Rapporter” (Pocky) influerade filmerna ”Apocalypse now” och ”Full metal jacket”. John le Carré har kallat det den bästa boken om krig som skrivits. Staffan Heimerson har skrivit ett fint förord till denna svenska nyutgåva.
Michael Herr skriver verkligen extremt subjektivt. ”Rapporter” påminner om att journalistik inte bara handlar om återgivande av fakta utan även om att förmedla känslan av vad som har hänt – och hur ovanligt det är i dag. Michael Herr ser för mycket, hör för mycket, känner för mycket. Boken är en dokumentation av hans eget sammanbrott.
”Rapporter” visar även att aktualitet kan vara överskattat. Grunden till boken består av olika tidningsartiklar. En av dem, från Esquire 1965, är med just i Tom Wolfes antologi. Men bara en artikel publicerades medan Michael Herr var på plats i Vietnam. Det tog honom även så lång tid att skriva klart boken att den gavs ut först 1977, två år efter att Vietnamkriget tagit slut. Där kan man verkligen tala om att missa en deadline.
(slut)
+
BONUS NR 1:
Clint Eastwood gjorde den inte helt lyckade filmversionen av journalisten John Berendts moderna klassiker ”Midnatt i godhetens och ondskans trädgård”, en skildring av livet i Savannah, Georgia, som är ett modernt exempel på ”New journalism” (se krönikan).
Men nu har Clint Eastwood tagit revansch genom att i stället göra en lysande dokumentär om den låtskrivare från Savannah, Johnny Mercer (1909-1976), som John Berendt genomgående refererar till i boken. Mannen som anklagas för mordet i boken bor i Mercer-släktens gamla hus.
Om man gör en lista över tidernas bästa låtskrivare – Cole Porter, bröderna Gershwin, Rodgers/Hammerstein Lennon/McCartney, Bacharach/David – så måste man även ha med Johnny Mercer.
Johnny Mercer är mannen bakom låtar som ”Fools rush in”, ”Summer wind”, ”Moon river”, ”Jeepers, creepers”, ”Skylark”, ”Come rain or come shine” och ”One for my baby”.
I Clint Eastwood-dokumentären ”The dream’s on me” (TCM), som nu givits ut som amerikansk dvd, rekonstrueras Johnny Mercers liv och gärning.
Bland de som sjunger Mercer-låtar i filmen finns Ray Charles, Tony Bennett, Dr John , Barbra Streisand och Clint Eastwoods egen dotter, Morgan Eastwood. Bland de som i gamla intervjuklipp pratar om om Mercer finns Bing Crosby, Henry Mancini och skådespelaren Jack Lemmon.
Ett av de nya fakta som lyfts fram i filmen är att Johnny Mercer var olyckligt kär i Judy Garland, en hjärtesorg som resulterade i briljanta låtar som ”I remember you” och framförallt ”One for my baby” som har kallats ”the greatest alcoholic torch song ever written”. Frank Sinatras version är förstå mest känd ,men i filmen lyfter fram Fred Astaries bortglömda originalversion från en musikal från 1943.
Dokumentären om Johnny Mercer påminner även om att en sak förenar alla bra låtskrivare: hårt arbete. Johnny Mercer slipade sitt hantverk när han jobbade på en radioshow med Benny Goodman och fick skriva nya låtar varje dag baserade på nyhetsartiklar i morgontidningarna.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Tidningen Journalisten är tyvärr inte längre känd för att följa med sin tid. Så sent som i mitten på juni – 13 år efter att ordet blogg myntades – ställde Journalisten frågan: ”Är gratisbloggarna ett hot mot journalistiken?”.
Det kan jämföras med om ett fackligt husorgan för anställda på Facit i mitten på 1960-talet hade ställt frågan ”Är de digitala räknemaskinerna ett hot mot de mekaniska”?
Om vi journalister ska överleva i vårt yrke måste vi lära oss att tänka på läsarna i första hand, inte oss själva. Att det i dag finns bloggare som kan ämnen bättre än professionella journalister – och bevakar dem snabbare – är enbart ett problem för just journalister, inte för läsarna.
För läsare har ”gratisbloggarna” enbart berikat medieutbudet. För att inte tala om Facebook och Twitter.
Att vi i alla, även journalister, sedan länge lever in i en digital era, understryks även av en undersökning gjord av Mediebarometern vars slutsats Journalistens chefredaktör borde sätta upp på sin kylskåpsdörr under sommarlovet: ”Fler svenskar har i dag tillgång till bredband än dagstidning i hemmet”.
Jan Gradvall