Cash is king
Filmen "Walk The Line" slutar innan den mest revolutionerande delen av Johnny Cashs karriär börjar. Johnny Cash går till historien som den första artist som nått sin kreativa peak som pensionär. Publicerad i Dagens Industri 3/2.
Cash is king
Text: Jan Gradvall
Under World Economic Forum i Davos förra veckan var en av de viktigaste frågorna pensionärsboomen. Hur kan ekonomier med allt äldre invånare behålla sin kreativitet?
Ledarna på toppmötet borde ha talat om Johnny Cash. Den första artist i rockhistorien som nått sin kreativa topp efter att han blivit pensionär.
Filmen ”Walk The Line”, svensk premiär i dag, är en förträfflig musikfilm om de första 35 åren av Johnny Cashs liv.
Storebrodern Jacks fatala olycka när Johnny var elva år. Det kraschade första äktenskapet. Amfetaminmissbruket. Kärleksaffären med June Carter Cash som till slut räddade hans liv.
Men den mest radikala delen av Johnny Cashs liv – som inte är med i filmen – är det avslutande kapitlet.
Johnny Cash föddes 1932. Han skivdebuterade 1955 och hans popularitet nådde sin kulmen med de två klassiska livealbumen inspelade på fängelser: ”At Folsom Prison” (1968) och ”At San Quentin” (1969). Där slutar också filmen.
Sjuttiotalet och åttiotalet är Johnny Cashs bortslarvade årtionden. Han turnerade lika flitigt, men lade mindre fokus vid sina skivinspelningar. Albumen sålde sämre.
1986 fick Johnny Cash till slut sparken från Columbia, ett skivbolag som varit hans hemvist sedan 1958. (Ironiskt samma bolag, som en del av Sony BMG-koncernen, som just nu gör allt för att sälja Johnny Cashs gamla inspelningar.)
Enligt alla odds borde Johnny Cashs karriär därefter ha ebbat ut, ungefär som det brukar bli med de flesta åldrande artister.
I stället vände allting – igen – i februari 1992 när Johnny Cash träffade unge producenten Rick Rubin.
Ingen förstod till en början vad de två kunde ha gemensamt. Rick Rubin var känd som producent av hiphop som Run-DMC och extrem hårdrock som Slayer.
Med dagens helikopterperspektiv är det lättare att se sambanden.
Johnny Cash var ständigt klädd i svart. Han såg ofta livsfarlig ut på sina skivomslag. Han saluförde inte gemenskap utan utanförskap. En attityd som sedan dess anammats av tusentals rockartister, inte minst inom hårdrocken,
Även rapparnas sätt att spela på laglöshet kan spåras till Johnny Cash. Det går en tydlig linje från Cashs textrad ”I shot a man in Reno, just to watch him die” till hiphoptexter.
Johnny Cash sköt aldrig någon. Han tillbringade enstaka nätter i celler – b.la för att ha försökt smuggla in 1 163 piller från Mexiko – men avtjänade aldrig något längre fängelsestraff. Låten ”Folsom Prison Blues” skrevs efter att han sett en dokumentärfilm om fängelset.
Men precis som dagens rappare var det utanförskapet hos de som hamnat på San Quentin, eller svenska Österåker, som Cash identifierade sig med. Hans skivbolag insåg också att det är denna image, inte hans djupa religiositet, som säljer flest skivor. Cash har sagt: ”My record company would rather I’d be in prison than in church.”
Rick Rubin spelade in fyra album med Johnny Cash: ”American Recordings” (1994), ”Unchained” (1996), ”American III: Solitary Man” (2000) och ”The Man Comes Around” (2002).
De två sista albumen gjordes efter att Johnny Cash fått sin dödsdom. I oktober 1997, några månader efter att han spelat på svenska Lollipop-festivalen, gjorde Johnny Cash sin sista fullängdskonsert. Han föll ihop på scenen. Den första diagnosen var Parkinson men visade sig vara en sällsynt och obotlig neurologisk sjukdom.
Johnny Cash var aldrig så fokuserad i studion som under sina sista år. Versionen av industrirockgruppen Nine Inch Nails ”Hurt” kröner hans karriär. Mark Romaneks video ”Hurt” från 2003, med en dödsmärkt Cash som blickar tillbaka på sitt liv, är enligt många den bästa musikvideo som gjorts.
När Bono fick se videon till ”Hurt” förklarade han den lika viktig som Elvis Presleys första inspelningar.
Bono: ”På 1950-talet representerade Elvis något helt nytt som chockerade omgivningen. Innan Elvis fanns det ingen utpräglad ungdomskultur. På 2000-talet, däremot, lever vi i en ungdomskultur. Att då som Johnny Cash på detta sätt visa erfarenheterna av äldsta generationen är precis lika radikalt.”
Johnny Cash dog 12 september 2003. Han blev 71.
Filmen ”Walk The Line” kommer att få en ny generation upptäcka odödliga låtar som titellåten och ”Ring of Fire”.
Men Johnny Cash kommer om tio-tjugo år kanske främst vara ihågkommen som den som visade att rock inte längre är liktydigt med en ungdomskultur. Precis som att han inspirerat hårdrockare kan mannen i svart även bli förebild för framtidens pensionärer.
I Davos konstaterade man att I-länder måste förlita sig på äldre arbetare för att klara sig i framtiden. I USA finns nya arga kampgrupper som Aging Workers Task Force.
Lita på att snart kommer att dyka upp subkulturer för de som är över 65. Och Johnny Cash kan bli deras galjonsfigur.
(slut)