Skivrecensioner, DI Weekend

Lena
Titel My cassette player
Skivbolag: Universal
Betyg: 1

När jag intervjuade Thåström under hans tid i Ebba Grön frågade jag om det var någon musik han skämdes för att han gillade. Han skruvade på sig – ingen kan skruva på sig som Thåström – men bekände sedan: ”Ein bisschen frieden”, vinnaren i det årets Eurovision Song Contest, framförd av den 17-åriga tyskan Nicole. Thåström sade att han skämdes så mycket för att köpa den att han ”snodde kassetten på en bensinmack”.

Årets vinnare i Eurovision Song Contest, den 19-åriga Lena, är Tysklands första vinnare i festivalen sedan just den 17-åriga Nicole vann 1982. På sitt debutalbum sitter Lena på en pall omgiven av en massa kassettband. Albumet heter också ”My cassette player, vilket verkligen leder tillbaka tankarna till 1982.

”Satellite” med Lena var den vinnare som festivalen behövde. Efter kitschiga freakshowvinnare som Ryssen Med Skridskorna och Norrmannen Med Fiolen framstod ”Satellite som en riktig poplåt med en vanlig popartist. Redan tre låtar in på Lenas album känner man dock att det inte fanns någon som helst beredskap för att Lena skulle vinna och snabbt behöva göra ett helt album. Hur många timmar tog det att göra klart det här albumet? 48? 72? Det är en bisarr blandning av olika stilar. Lenas engelska uttal är även så udda (lyssna på ”Caterpillar in the rain”) att man skulle vilja höra henne sjunga duett med även Carl-Henric Svanberg.

Jan Gradvall

Ariel Pink’s Haunted Graffiti
Titel: Before today
Skivbolag: 4AD/Playground
Betyg: 4

I cd-fodralet till Eurovision Song Contest-vinnaren Lenas album ”My cassette player” finns en bild där hon sitter på en soffa och har förvandlat ett par dussin kasettband till bandtrassel. Precis så låter Ariel Pink’s Haunted Graffiti. Den musik som Los Angeles-excentrikern Ariel Pink (Ariel Marcus Rosenberg) gör låter som han kommit över ett par kartonger med gamla inspelningar av Kaj Kindvalls radioprogram ”Discorama” och ”Poporama” – och sedan klippt sönder och tejpat ihop dem igen. Det är hitlistemusik från 1970-talet och 1980-talet förvandlad till modern gallerikonst.

Med sitt album ”The Doldrums”, som spelades in 2001-2003 men gavs ut på cd först 2004, lade Ariel Pink grunden för den i dag überhippa genre som ömsom kallas för glo-fi eller chillwave. Eller undervattenspop som Andres Lokko döpt den till i Sverige. Jag hade med Kate Bush-hyllningen ”For Kate I wait” från det albumet på min DI Weekend-lista över 00-talets bästa låtar.

”Before today” är Ariel Pinks första album som spelats in i en riktig studio. En del av den brusigaste bandtrasselmagin har möjligen gått förlorad, men det är excentrisk men samtidigt självklar solskenspop som för tankarna till 10cc. Singelspåret ”Round and round” återanvänder elegant kompet från Marianne Faithfuls ”Broken english”.

Eminem
Titel: Recovery
Skivbolag: Slim Shady/Universal
Betyg: 2

Christina Aguilera
Titel: Bionic
Skivbolag: RCA/Sony
Betyg: 2

Fotbolls-VM har påmint om en sak: ingen upptäcker och påpekar att en stjärna passerat sin peak förrän långt efter det har inträffat. Men plötsligt, en dag, så finns det andra spelare som är bättre. Ronaldinho, 30, utnämndes 2004 och 2005 till världens bästa spelare. Men i år platsade han inte ens i Brasiliens VM-trupp.

Eminem och Christina Aguilera för tankarna till Ronaldinho på sina nya album. De är fortfarande världsnamn, men de är inte längre världsspelare.

Eminem har gång på gång sagt hur missnöjd han är med sitt comebackalbum i fjol, ”Relapse”, och hur extremt mycket bättre det här nya albumet ska bli. På ”Recovery” blir dock bara ännu mer uppenbart att en av musikhistoriens största artister har sin bästa tid bakom sig. Rocksamplingarna låter trötta och förutsägbara (”Changes” av Black Sabbath”, kom igen). Ordflötet låter forcerat, ibland nästan krampartat. Självhatet i texterna är på sina ställen så grovt att man blir orolig på riktigt.

Det är svårare att exakt påpeka på varför det känns som att även Christina Aguilera har peakat som artist. Utåt sätt gör hon allting rätt. Såväl image som musik präglas av samma typ av fusion av science fiction och disco som alla hennes kollegor just nu är upptagna nu. Men: det glimrar liksom aldrig till. Magin är borta. Beyoncé, Justin och till och med den så skadedrabbade Britney är kvar på planen, men Christina får lomma mot avbytarbänken.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 1:

I det första numret av Industrie finns en intervju med stylisten Katie Grand, en av världens mest inflytelserika imagemakare. När Katie Grand talar om den tid i mitten av 1980-talet, då hon gjorde modereportage för tidningen The Face, nämner hon tre artister vars musik präglade den eran: Grace Jones, Run-DMC och Big Audio Dynamite.

Medan världen aldrig har glömt Grace Jones och Run-DMC – deras musik spelas fortfarande överallt – är det hög tid att världen kommer ihåg sorgligt bortglömda Big Audio Dynamite.

Nya Deluxe-återutgivningen av bandets debutalbum från 1985, ”This is Big Audio Dynamite” (Sony), påminner om hur lång före sin tid bandet var. Och understryker med rött att den visionära musik som Mick Jones som gjorde med Big Audio Dynamite har åldrats med samma värdighet som den han gjorde med The Clash.

Debutsingeln ”Medicine Show” var en hyllning till årets Polarpristagare Ennio Morricone, med inklippt dialog från tre av Morricones filmer och en ljudbild som verkligen var i cinemascopeformat.

På den bonus-cd som finns i Deluxe-utgåvan finns den fantastiska remix som Rick Rubin gjorde av låten ”The Bottom Line” och som gavs ut som en tidig maxisingel på det då nystartade skivbolaget Def Jam. I cd-häftet kan Mick Jones inte dölja sin stolthet över att haft en tolva utgiven på Def Jam, det sena 1900-talets viktigaste skivbolag.

Att Big Audio Dynamite samma tid spelade osannolika elva (!) kvällar i rad på Irving Plaza i New York understryker också att bandet, precis som The Clash, påverkade New York lika mycket som hemstaden London

Mick Jones radarpartner i Big Audio Dynamte var Don Letts, då känd som reggaediscjockey på Londons första punkklubb The Roxy. Don Letts har även skrivit historiktexten i denna utgåva.

När Mick Jones och Don Letts anlitade Paul ”Groucho” Smykle, mannen bakom reggaemästerverk med Black Uhuru och Linton Kwesi Johnson, för att jobba med Big Audio Dynamite slöts en musikhistorisk cirkel. Basgångarna på det här albumet har evigt liv. Årets hittills bästa återutgivning.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Gradvalls halvårsrapport

Årets bästa album (januari-juni)

1. Vampire Weekend, ”Contra”
2. Gorillaz, ”Plastic beach”
3. Stornoway, ”Beachcomber’s windowsill”
4. Teenage Fanclub, ”Shadows”
5. The Tallest Man On Earth, ”The wild hunt”
6. Oskar Linnros, ”Vilja bli”
7. Sam Amidon, ”I see the sign”
8. The Radio Dept, ”Clinging to a scheme”
9. LCD Soundsystem, ”This is happening”
10. Drake, ”Thank me later”
11. These New Puritans, ”Hidden”
12. Bonnie ”Prince” Billy & The Cairo Gang, ”The wonder show of the world”
13. Robyn, ”Body talk part 1”
14. Steve Mason, ”Boys outside”
15. Teddybears, ”Devil’s music”
16. Yeasayer, ”Odd couple”
17. The Fall, ”Your future our clutter”
18. Beach House, ”Teen dream”
19. Ariel Pink’s Haunted Graffiti, ”Before today”
20. Sade, ”Soldier of love”

Årets bästa låtar

1. Hot Chip, ”I feel Bonnie”
2. Tracey Thorn, ”Oh, the divorces!”
3. Gucci Mane, ”Lemonade (remix)”
4. Caribou, ”Odessa”
5. Beach House, ”Zebra”