Barnet och monstret

Mitt bidrag till sommarserien ”Barnet och monstret” på Expressens kultursida. Ingenting under min barndom satte lika djupa spår som den serie med monsterfilmer som SVT visade i början av sjuttiotalet. Publicerad 20/6 2010.

Barnet och monstret

Text: Jan Gradvall

När jag var liten hade jag en hylla ovanför min säng där jag ställde mina byggmodeller. Hedersplatsen var reserverad åt HMS Victory, flaggskeppet som Nelson var kapten över vid slaget vid Trafalgar.

Bredvid hade jag en Spitfire och en Messerschmitt, flygplan från andra världskriget som jag läst om i Biggles-böcker.

Som många andra barn speglade mina leksaker nog min pappas barndomsvärld lika mycket som min egen.

Det är inte barn som köper leksaker, det är föräldrar. När min son fyllde ett år fick han samtliga Tintin-album av mig.

Men sommaren när jag fyllde åtta år rensade jag på eget bevåg bort skepp och flygplan från min hylla över sängen.

Och ersatte med monster.

I början av sjuttiotalet gick det att köpa byggmodeller av klassiska monster som Mumien, Varulven, Dracula, Frankenstein, Fantomen på Operan och Skräcken i Svarta Lagunen.

Enligt instruktionen av Airfix-modellen av Mumien skulle man måla den omsorgsfullt med olika nyanser av vitt. Men i min version rann det även blod över hela Mumiens kropp.

Frankenstein hade ett huvud som var självlysande. Jag tog in honom i en garderob och lyste med ficklampa.

Allt detta hade en grund i en svit av monsterfilmer som Sverige Television visade en sommar i början av sjuttiotalet.

Ingenting under min barndom satte lika djupa spår som denna sommar med monsterfilmer. Som åttaåring var jag egentligen alldeles för ung för att sena sommarkvällar sitta upp och se filmer som ”Frankenstein”.

Men en kombination av det var sommarlov, och att jag fick draghjälp av två äldre systrar, gjorde att jag fick kliva in i monstervärlden.

Dessa svartvita monsterfilmer skrämde fullständigt skiten ur mig. Jag vågade inte längre vara ensam i mörka rum. Jag sprang för livet när det prasslade i lövverket bakom mig de där sena sommarkvällarna.

Ändå ville jag ha de där monstermodellerna på hyllan ovanför sängen.

För tio år sedan släpptes det en dvd-box, ”Classsic Monster Collection,” som rymde åtta gamla monsterfilmer: ”Dracula” (1931), ”Frankenstein” (1931), ”Mumien” (1932), ”Den osynlige mannen” (1933), ”Frankensteins brud” (1935), ”Varulven” (1941), ”Fantomen på Operan” (1943) och ”Skräcken från svarta lagunen” (1954).

Märklig nog visade det sig vara nästan exakt samma svit av monsterfilmer som Sverige Television hade visat den där sommaren.

När jag såg om några av filmerna på dvd insåg jag att jag bevarat en del scener in i minsta detalj. Jag minns ingenting av mina födelsedagar i samma ålder – mitt första skolår innan jag bytte skola är nästan helt blankt – men jag minns exakt vissa filmscener.

Hur månen sken genom trädgrenarna i ”Varulven”, hur fotavtrycken avtecknade sig i ”Mumien” och hur ”Den osynlige mannen” blir synlig först när han lindar ett bandage kring sina konturer.

När jag en gång berättade detta för Nils Petter Sundgren sade han:

– Jag möter ständigt människor som säger samma sak. Av alla filmer jag köpte in under mina år som långfilmsinköpare på SVT, verkar det som just den där sommaren med monsterfilmer gjort störst intryck. Folk kommer fram och säger att det påverkat hela deras uppväxt.

Förutom att Nils Petter Sundgren, i dag medarbetare på Expressens kultursida, under 25 år var tidernas bästa programledare av ”Filmkrönikan” så var han även långfilmsinköpare på TV2, från kanalpremiär en1969 och framåt.

Sjuttiotalet var en guldålder för långfilm i svensk tv. Stig Larsson har en gång sagt att han blev dramatiker just tack vare SVT:s långfilmsutbud.

När jag i dag sluter ögonen och visualiserar mina monster ovanför sängen – modellerna har jag inte kvar, de föll i bitar under åren – inser jag hur lika monstren var de popmusiker som jag senare identifierade mig med som tonåring.

Figurer som Mumien, Frankenstein, Varulven och Skräcken i Svarta Lagunen är alla outsiders. De blir hela tiden missförstådda av omgivningen.

Ett otal rockband, inte minst hårdrockband, har hämtat sin estetik från skräck- och monsterfilmvärlden.

Men de som kanske allra bäst återskapat monstrens melankoli och ensamhet är musiker Robert Smith i The Cure och Morrissey.

Är det en tillfällighet att Robert Smith började sminka sig som ett monster? Är det en tillfällighet att Morrissey, precis som Frankenstein, hade en blombukett i bakfickan?

Förmodligen, ja. Men i filmen ”Gods and monsters” porträtteras ”Frankenstein”-regissören James Whale som en man med stora likheter med Morrissey: engelsk, arbetarklass, homosexuell, hela tiden pendlande mellan depressioner och en blixtrande humor.

Vad man i vuxen ålder blir mest rädd för i dessa gamla monsterfilmer är heller inte monstren i sig, utan människorna runt omkring. De som kommer med lyktor och högafflar för att slå ihjäl det som de inte förstår.

Kanske är det också det som man instinktivt känner redan som barn när man ligger där ensam i sin säng. Monstren är på ens egen sida.

Att Nils Petter Sundgren valde att visa dessa gamla svartvita monsterfilmer i början av sjuttiotalet – filmer som redan då var nästan 40 år gamla – berodde på en idé han fått av japanska ”Godzilla”-regissören Honda.

– Jag träffade Honda i Tokyo. Han berättade att man i Japan brukade visa skräckfilmer just på sommaren. Anledningen var att det ansågs vara bra att barn fick kalla fötter, då kunde de sova bättre under de heta sommarnätterna.

(slut)

Monsterfakta:

Barnboken ”Jag är en varulvsunge” från 1972, med text av Gunnel Linde och teckningar av Hans Arnold, förtjänar status som en svensk klassiker. Pojke blir biten i benet när han pallar äpplen. Som varulv får den blyge Ulf revansch mot omgivningen och får både mod och självförtroende.

”Jag är en varulvsunge”, med Hans Arnolds magiska blåtoner, är även ett av de bästa svenska barnboksomslagen någonsin.

Den första av de animerade ”Shrek”-filmerna innehåller referenser till de klassiska monsterfilmer från tidigt 1930-talet. Inte minst till ”Frankensteinen”, i form av mobben som beväpnar sig med högafflar.

Annat dvd-tips: ”Monsters Inc”. Genial utveckling av ”Finns det monster i garderoben?”-frågan.

Filmregissören Tim Burton, som hela tiden rört sig mellan barn- och vuxenvärlden, har baserat hela sin värld på kombinationen svartvita monsterfilmer från 1930-talet och Robert Smith i The Cure.

Den tyska stumfilmen ”Der Golem” från 1915 räknas som den första monsterfilmen. I ett ”Simpsons”-avsnitt från 2006 refereras till ”Der Golem”.



 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.