Krönika, Dagens Industri
Weekend 18 juni
Krönika
Jan Gradvall
Den St George-flagga som de engelska fotbollsfansen viftar med under fotbolls-VM har en solkig baksida.
Flaggan, med rött kors mot vit bakgrund, är en symbol för St George, Englands skyddshelgon. St George är den kristne martyr, död 23 april år 303, som vi i Sverige kallar Sankt Göran, känd inte minst från statyn med Sankt Göran och draken.
Men precis som Karl XII:s dödsdag i Sverige har St George’s Day i England kidnappats av blåsvarta politiska krafter. Det rasistiska BNP, British National Party, hyllar i dag St George som engelsk patriot. Och utan att påstå att alla de engelska fotbollsfans som målar St George-korset i ansiktet är rasister, så är det illa nog att några av dem är det.
Som symbol är Sankt Göran inte längre någon som bekämpar draken, utan någon som har slutit förbund med draken och har samma självantändliga bensinandedräkt.
I England har det därför höjts röster om att landet behöver ett nytt skyddshelgon. När det i fjol gjordes en omröstning på nätet om vem som skulle kunna ersätta St George och bli Englands nya skyddhelgon så vann – briljant nog – Stephen Fry.
Ett mer passande och sympatiskt skyddshelgon än Stephen Fry, 52, går inte att tänka sig. De enda som inte älskar Stephen Fry är förmodligen just rasister och homofober.
För den som ännu inte är bekant med Stephen Fry finns ett utmärkt tillfälle i övermorgon, söndag 20.00, då Kanal 9 börjar visa ”Kingdom”, där Stephen Fry i sin första tv-serie sedan ”Jeeves and Wooster (där han spelade mot Hugh ”House” Laurie) gör huvudrollen som advokaten Peter Kingdom.
”Kingdom” är en sympatiskt lågmäld serie, med avslutade historier i varje avsnitt. Att se på ”Kingdom” är lika vilsamt som att brygga en kanna té. Sex miljoner engelsmän följde de tre säsonger som Kanal 9 nu börjar visa.
Lika viktigt som själva handlingen är skildringen av Norfolk, ett landskap i östra England som är ganska okänt i Sverige men i England är känt för sin säregna dialekt och sina långa breda sandstränder.
Stephen Fry spelar en roll i ”Kingdom” efter någon annans manus, men redan i öppningsscenen i första avsnittet – där han står ensam på en beach, med sina vita iPod-lurar och sin sorgset utforskande blick – är det uppenbart att han också spelar sig själv.
En anledning till att älska Stephen Fry är att han alltid varit en korsriddare för ny teknik. Den andra person i England som köpte en Macintosh-dator 1984 var Stephen Fry. (Den första var hans vän, Douglas Adams, författare till ”Liftarens guide till Galaxen”.) Nyligen var han även den första personen i England som fick pröva en iPad.
De senaste åren har Stephen Fry varit en Rikard Lejonhjärta på Twitter. Han använder sociala medier till att försvara underdogs och bryta ned klichébilden av att den som inte lever i parförhållanden behöver vara ensam.
En annan anledning till att älska Stephen Fry är hans utlämnade dokumentärer. Han har skildrat sin bipolära sjukdom i ”The secret life of the manic depressive” och i filmen ”HIV and me” följde han homosexuella vänner och älskare som drabbats av viruset.
Stephen Fry har också en särställning i modern engelsk kultur då han läst in alla Harry Potter-böcker som talböcker. Ett bättre skyddshelgon är svårt att tänka sig.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
TIDNING
Industrie. Modesvenskarna Erik Torstensson och Jens Gredes tidningar blir som bäst ju mer de gör själva. Lysande intervjuer med Katie Grand och Karl Templer.
SERIER
Chris Ware, Gävle Konscentrum. Både osannolikt och glädjande att världens just nu kanske främste serieskapare ställer ut i Gävle. Om man inte hinner dit: läs ”Jimmy Corrigan”.
SAJT
Coversproject.com. Fantastisk sajt som listar covers som spelats in på skiva. Visste ni att Willie Nelson spelat in ”Smells like teen spirit?” Eller att Linda Ronstadts gjort ”Tumbling dice”?
+
BONUS NR 1:
”Jag kan inte längre höra vuvuzelor, det är trist…” Jo, just nu är många irriterade. Men kanske kommer vi att på äldre dar att likt Zarah Leander i ”Sång om syrsor” tänka tillbaka på den sommar 2010 då vi hade så bra hörsel att vi kunde höra det där insektsliknande ljudet.
Vuvuzelan, den en meter långa plastrumpeten, har hittills haft huvudrollen i fotbolls-VM. Den inledande kritiken mot vuvuzelan är förståelig – i tevesändningarna låter det som att ha en svärm insekter inne i huvudet – men att gå så långt som att diskutera att förbjuda den vore verkligen att falla tillbaka i gammalt kolonialbeteende.
Vuvuzelan är för sydafrikansk stadiumkultur vad allsången är för engelsk dito.
Tänk också på att med stor sannolikhet är detta också den första och enda gången som Sydafrika kommer att få arrangera VM i fotboll. Nästa gång Fifa förlägger VM till Afrika lär vara tidigast om fem turneringar, dvs om 20 år. Och så står många andra afrikanska nationer före i kön.
Det går även att tolka vuvuzelan politiskt. I slutet av 1970-talet och början på 1980-talet stödde artister som Queen indirekt apartheidregimen genom att underhålla på ökända casinot Sun City. (Steven Van Zandts protestlåt, ”Ain’t gonna play Sun City” från 1985, handlade om det.)
Man kan därför se på vuvuzelan som det sydafrikanska folkets sätt att ge tillbaka. Now they will rock us.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Bara för att fotbolls-VM arrangeras i ett land som heter Sydafrika betyder inte det att det är relevant att svepande tala om det som ett afrikanskt VM. Få talade om VM i Tyskland som ett europeiskt VM. Det finns 54 olika länder i Afrika med totalt olika kultur.
Att SVT inför VM-sändningarna rullade trailers med musik ur ”Lejonkungen” var därför genant. ”Lejonkungen” utspelades i Kenya. Som Björn Wiman skrev i Dagens Nyheter: ”Det finns gissningsvis lika många lejon i Kapstaden som i Kiruna”.
Tänk om SVT i stället använt musik från ”The indestructable beat of Soweto”?
Om man ska ranka rockhistoriens mest inflytelserika album så kommer denna samling, inspelad 1981 till 1984 men utgiven 1985, mycket högt på listan. USA:s ledande rockkritiker, Robert Christgau, har kallat ”The indesructable beat of Soweto” (Earthworks) för 1980-talets viktigaste album alla kategorier.
Paul Simon spelade in ”Graceland” efter att ha hört denna musik. (Kören Ladysmith Black Mambazo är med på skivan.) Än i dag hör man också mängder av artister som inspireras av det elektriska sväng och det fantastiska gitarrspel som utmärker de musikstilar som finns representerade på detta album: framförallt mbaqanga men också mqashiyo, maskanda och isicathamiya.
Jan Gradvall