Deppig musik är inte deprimerande

Spela högt. Uttrycket är en kliché men i fallet skotska Mogwai är volymen en väsentlig del av upplevelsen. Mogwai firar denna månad 10-årsjubileum och var ett av John Peels favoritband. Intervjun gjord för Dagens Nyheter 4/2.

Mogwai

Text: Jan Gradvall

Vill man förstå Glasgow ska man ta en promenad från marknaden The Barras, där rödmosiga gummor säljer allt från grönsaker till begagnade leksaker, och fortsätta ut till Celtic Park, fotbollslaget Celtics hemmaarena.

Inne på Celtic Park märks framåtandan från det nya Glasgow. Ingen annan stad har lyckats förvalta sitt kulturhuvudstadsår lika bra som Glasgow gjorde 1990.

Stadens fyra universitet blomstrar. 168 000 studenter bidrar till att Glasgow just nu fostrar fler bra popband än någon annanstans i världen. Värmen från allsången på Celtics hemmamatcher går också igen i Glasgows utpräglat melodiösa popmusik.

Men utanför arenan – promenaden genom det slitna East End – möter man det gamla Glasgow. Arbetarstaden som aldrig hämtat sig från Thatchers nedläggningar. Staden med Europas värsta förorter.

Det är detta bortglömda Glasgow, sotets och våldets stad, som Mogwai speglar i sin musik.

– Tre av oss i bandet har säsongsbiljetter till Celtic, säger Martin Bulloch. Jag går den där promenaden varje vecka. Det kan kännas rätt hårigt ibland. En gång råkade jag ta fel gata på vägen hem. Det räckte för att bli jagad.

Mogwai gör musik som låter som de Glasgowförorter som inte syns på turistkartorna. Det är till största delen instrumental musik. Dånande och mullrande, deppig och nedstämd.

– Men jag tycker inte att deppig musik är deprimerande, säger Dominic Aitchison. Tvärtom tycker jag att just den sortens musik är upplyftande, medan glad musik kan göra mig deprimerad. Men min flickvän förstår ingenting av vad vi håller på med.

Titlarna på gruppens skivor talar sitt eget språk: ”Kicking a dead pig”, ”Killing all the flies”, ”Come on die young”. Den sistnämnda titeln syftar på livet på de gator där man inte ska gå.

– När vi spelade in den skivan hade Barry (Burns) precis kommit med i bandet, säger Martin. En dag i studion berättade Barry att hans pappa berättat om sin tid i ett gäng i Glasgow som kallade sig Cody. Det var en förkortning av ”Come on die young”. När vi hörde den historien behövde vi inte fundera mer på vad skivan skulle heta.

”Come on die young” från 1999 var Mogwais andra studioalbum. Även titeln på deras första album, ”Mogwai Young Team” från 1997, syftar på Glasgows ökända ungdomsgäng.

– Young Team är ett vanligt tillägg till gängnamn i Glasgow, säger Martin. Det finns till exempel Castlemilk Young Team och Govanhill Young Team.

Martin Bulloch, trummor, och Dominic Aitchison, bas, är på besök i Stockholm för att prata om nya skivan. Tillsammans med gitarristen Stuart Braithwaite utgör de kärnan i Mogwai. De tre startade bandet 1995. I dag har Mogwai fem medlemmar, alla uppväxta i olika förorter i Glasgow.

Kommande albumet ”Mr Beast”, som släpps 6 mars, är typiskt Mogwai. På hög volym blir musiken lika mycket en fysisk upplevelse som intellektuell. Musiken låter som konstnären Richard Serras gigantiska ellipser i stål ser ut. Brutalt och meditativt på samma gång

Den enda andra grupp jag hört som uppnått en liknande effekt är My Bloody Valentine. När jag såg dem live i London 1991 var musiken en närmast sakral upplevelse medan ljudvolymen gjorde fysiskt ont. När jag efter spelningen ropade efter en taxi kunde jag inte höra min egen röst.

– My Bloody Valentine spelade i Glasgow när vi var 13-14 år, säger Dominic. De var förband på Rollercoaster-turnén tillsammans med The Jesus & Mary Chain och Dinosaur Jr. Det var så högt att jag såg hur mina byxben fladdrade av ljudet. Glasgow-publiken gav My Bloody Valentine fingret, men jag gick längst fram och tyckte det var de bästa jag sett.

– Morgonen efter knastrade det lite konstigt i örat. Jag stoppade in fingret och upptäckte torkat blod. När man är 14 tänker man inte på att det är skadligt utan tänker: ”Wow, torkat blod!”

– Jag var också på den konserten, säger Martin. Man borde reagerat när ljudteknikern stod där med gigantiska öronskydd. Men sedan dess blir jag alltid besviken på konserter om det är så lågt man kan prata. Det ska vara så högt att man tvångsmässigt blinkar vid varje slag på virveltrumman.

Att musikens trumslag och basgångar uppfattas lika mycket med kroppen som med öronen är inte vanligt i rockvärlden, men det är en integrerad del av dansmusik och hiphop. Mogwai gav ut sina första album på bolaget Chemikal Underground, en dansmusiketikett i Glasgow som också satsade på ett remixalbum med bandet.

– Många jämförde oss med dansmusik när vi kom fram, säger Dominic. Vi har själva aldrig egentligen lyssnat på sån musik, men den spelades på alla klubbar där vi hängde. Vår musik är också till största del instrumental, med partier som repeteras om och om igen.

– Jag kommer ihåg när jag som barn köpte maxisinglar, säger Martin. På baksidan fanns det alternativa versioner, med långa instrumentala partier där musiken liksom bara pågick och aldrig tog slut. Jag älskade det.

När Mogwai tonsatt sin omgivning har de även integrerat alla skräckfilmer de hyrt under sina vardagkvällar i förortsmörkret. Namnet Mogwai är hämtad från filmen ”Gremlins”. Omslagsbilden på ”Come on die young”, med en suddig bild av Dominic, är deras försök att återskapa stämningen från bandets favoritfilm, ”Exorcisten”. Nya albumet har titeln ”Mr Beast” med låtar som ”Friend of the night” och ”Glasgow Mega-Snake”.

– Samma dag vi gjorde den låten hade tidningarna artiklar om ett förslag på ett nytt transportsystem i Glasgow, säger Dominic. En slags tågbana som skulle binda ihop alla förorter. Den fick snabbt öknamnet ”Glasgow Mega-Snake”.

– Man kan också se det som vårt sätt att skapa Glasgows egen motsvarighet till Loch Ness-odjuret, ler Martin.

Dominic och Martin har båda pappor som jobbar inom skotska oljeindustrin. Man skulle kunna tro att bandets extrema musik skulle kunna möta oförståelse hos en äldre generation, men tvärtom är deras föräldrar deras största supportrar.

– När jag berättade för mamma att vi i höst har en spelning inbokad på Royal Albert Hall i London så köpte hon direkt flygbiljett, säger Martin.

De första åren repade Mogwai i källaren hemma hos Martins föräldrar.

– Jag fattar inte hur dina föräldrar orkade, säger Dominic. Musiken var verkligen ”a bloody racket”, men de klagade aldrig. Vi hade heller inte råd att repa någon annanstans. Martin själv jobbade som kock ett tag och kunde inte alltid vara med själv. Men han kom hem på lunchrasterna och började trumma med som om ingenting hade hänt.

Mogwai firar denna vår 10-årsjubileum som skivartister. Debutsingeln ”Tuner” släpptes i mars 1996. Mogwai plockades direkt upp av engelske radiodiscjockeyn John Peel som har en stor del i att Mogwai i dag är ett världsband.

– John Peel spelade alla våra tidiga vinylskivor, fast ibland på fel hastighet, säger Martin. Jag låg hemma i badet en kväll när min mamma kom springande uppför trappan och sade: ”De sade på radion att de ska spela ”Helicon 1”! Jag bar upp en radio till badrummet, men upptäckte att Peel spelade låten på 45 varv i stället för 33. ”You daft old cunt, det är fel hastighet!” Stuart måste ringt in och klagat. Efteråt sade Peel i radion: ”Oj, det blev visst fel hastighet. Men visst lät det bra?”

John Peel dog i en hjärtattack hösten 2004. Mogwai tillhörde de utvalda musiker som blev inbjudna till hans begravning i St Edmunsbury Cathedral i Suffolk.

– Vi träffade killarna i Cornershop på tåget dit och hängde med dem, säger Martin. Det var tusentals sörjande utanför kyrkan som inte fick plats. När vi satt oss i kyrkan upptäckte vi att vi hamnade två rader bakom Feargal Sharkey (sångaren i Undertones som gjort John Peels favoritlåt, ”Teenage Kicks”).

– Ceremonin blev ett väldigt fint och värdigt avsked till John. De spelade hans favoritlåtar under gudstjänsten och hade monterat upp högtalare så att alla utanför kunde höra. När begravningen avslutades med ”Teenage Kicks” hörde man tusentals sjunga med i texten. Det blev för mycket för Feargal. Han föll ihop gråtande, helt otröstlig. Det var det mest hjärtskärande jag sett.

(slut)

 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.