Skivrecensioner, DI Weekend

Teenage Fanclub
Titel: Shadows
Skivbolag: PeMa/Border
Betyg: 5

Ett av 1990-talets finaste musikögonblick: Nirvana och Teenage Fanclub spelar tillsammans på gräsplanen utanför Sjöhistoriska Museet i Stockholm. Som final bjuder Nirvana upp alla barn på scenen (det var många av barn i publiken) och, om jag minns det rätt, även förbandet Teenage Fanclub. När sedan ”Smells like teen spirit” dånade i gång studsade alla, barn och vuxna, omkring på scenen som om de befann sig i IKEA:s bollhav.

Vi vet alla vad som därefter hände med Nirvana. Men jag tror att även Kurt Cobain i sin himmel skulle hålla med om att Teenage Fanclub är det band som sedan dess bästa förvaltat den musik som låg honom själv närmast om hjärtat.

Kurt Cobain var besatt av skotska band som Vaselines, Pastels och just Teenage Fanclub. Band som vågade vara veka men samtidigt var total kompromisslösa. Band som kunde låta som explosioner fast målade med stora pastellkritor.

Om man lägger upp alla album i Teenage Fanclubs utspridda produktion på rad – ”A catholic education” (1990), ”Bandwagonesque” (1991), ”Thirteen” (1993), ”Grand Prix” (1995), ”Songs from Northern Britain” (1997), ”Howdy!” (2000) och ”Man-Made” (2005) – blir det otänkbara tänkbart. Jo, Teenage Fanclub har i det tysta byggt upp den starkaste katalogen i rocken sedan The Byrds.

Nya albumet, bandets första på fem år, bekräftar att Teenage Fanclub fortfarande är det bästa traditionella rockbandet i världen jämte Wilco. ”Shock and awe”, med himmelsk stämsång, jordiska gitarrer och textrader som ”Wake me when the conflict is over”, är en låt jag skulle vilja spelas på min begravning.

Jan Gradvall

Ellen Allien
Titel: Dust
Skivbolag: BPitch Control/Broder
Betyg: 3

Bilden av en discjockey – person som står med stora hörlurar och nedböjt huvud framför ett mixerbord – är för många fortfarande bilden av man. Men det faktum att allt fler av dagens bästa discjockeyer är kvinnor börjar nu även avspeglas i skivutgivningen.

Berlins technodrottning Ellen Allien, född 1969 som Ellen Fraatz, är en veteran i sammanhanget. När muren föll 1989 bodde hon i London, där hon var inne på elektronisk musik, men återvände snabbt till sin födelsestad och var med om att göra techno till Berlins nya folkmusik. Ellen Allien var länge discjockey på legendariska technoklubben Tresor vid Potsdamer Platz.

1999 startade Ellen Allien skivbolaget BPitch Control som hon drivit sedan dess. Parallellt med att hon gett ut artister som Apparat, Modeselektor och inte minst genrens svenske stjärna Tomas Andersson (ej att förväxlas med Tomas Andersson Wij) har hon även gett ut egna album.

Nya albumet varvar klassisk techno med mer lågmälda ögonblick med närmast pastorala kvaliteter. Hon har även en genial titel i ”Should we go home?”, den fråga som all nattklubbskultur till syvende och sist handlar om.

Jan Gradvall

Ikonika
Titel: Contact, love, want, have
Skivbolag: Hyberdub/Border
Betyg: 4

Ett av världens bästa skivbolag just nu är engelska Hyberdub som drivs av Steve Goodman, även känd som artisten Kode9, från hans lägenhet ovanpå en frisérsalong i Camberwell i södra London. Hyberdub är det ledande skivbolaget för den genre som kallas dubstep, en London-hybrid av mötet mellan moderna elektroniska beats och jamaicansk Soundsystem-kultur, med betoning på bas och trummor. Hyberdub har till exempel gett ut två album med Burial som tillhör det starkaste som getts ut på 2000-talet alla kategorier.

Nu kommer nästa generation Hyberdub-artister, unga musiker som vuxit med dubstep men tar rytmerna vidare. 25-åriga Sara Abdel-Hamid gör musik under namnet Ikonika. Hon är född i London av föräldrar som kommer från Egypten och Filippinerna. Elva år gammal spelade hon trummor i ett hardcorepunkband. Under uppväxten lyssnade lika mycket på Madonna som på hiphopgeniet J Dilla och artpunkband som Pretty Girls Makes Graves.

Hela denna brokiga bakgrund hörs i hennes musik. Debutalbumet tar en med in i ett helt nytt ljudlandskap. Att ljuden ibland påminner om blipp från tv-spel är ingen tillfällighet. Soundtracket till Sega-spelet ”Sonic The Hedgehog” uppges ha varit en stor influens.

Jan Gradvall

Kelis
Titel: Flesh tone
Skivbolag: Interscope/Universal
Betyg: 3

En stor del av populärmusikens utveckling de senaste 50 åren kan sammanfattas i två meningar. 1. Européer som lyssnat på amerikaner. 2. Amerikaner som lyssnat på européer. Den första varianten har gett upphov till allt från hårdrock till punk. Den andra varianten har gett oss till exempel techno och house.

Bono i U2 har sagt att låtskrivaren och producenten will.i.am i Black Eyes Peas just nu har ”the biggest hooks in the world”. Vad som gjort är att will.i.am tagit över all världens topplistor är att han slutat lyssnat på hiphop och i stället vänt blickarna mot Europa och europeisk klubbmusik. För plötsligt har den gamla eurotechno som vi Europa för tio år kunde köpa på ZTV-lanserade samlingar på bensinmackor blivit det hippaste hippa för unga i USA som kallar genren electro.

Under ledning av just will.i.am har 29-åriga Kelis från Harlem efter fyra hyllade hiphopalbum totalt bytt stil och låter nu som hon vuxit upp i München eller i Stockholm. Det är skamlöst dunkande partyhouse, av den sort som brukar spelas på gym. Och jag blir nästan generad över hur mycket jag gillar det. Det känns även logiskt att Kelis kommer att turnera tillsammans med Robyn i sommar.

Jan Gradvall