Skivrecensioner, DI Weekend
Sam Amidon
Titel: I see the sign
Skivbolag: Bedroom Community/import
Betyg: 5
Årets bästa album? Det här albumet har seglat upp som en stark kandidat. 28-årige Sam Amidon från Vermont är ett av de första exemplen på att det musikaliska arvet från visionären Arthur Russell (död i aids 1992) kan komma att prägla morgondagens singer-songwriters lika mycket som Nick Drake har påverkat föregående generationer.
Albumet är producerat i Reykavik av islänningen Valgeir Sigurosson som tidigare jobbat med Björk och Ane Brun. Precis som Moby gjorde på sitt mångmiljonsäljande album ”Play” gör Sam Amidon moderna elektroniska tolkningar av amerikanska folksånger så gamla att de inte längre har någon upphovsrätt. Mitt i allt detta placerar han sedan kongenialt en låt av vår tids största soulsångare, R Kelly (”Relief”).
Anna Ternhemis favoritartist Beth Orton gästsjunger på flera låtar, bland annat den fantastiska ”You better mind”. Den Vermont-födde och Brooklyn-bosatte Nico Muhly, en av de mest omtalade unga kompositörerna inom samtida klassisk musik, medverkar också på albumet och har dirigerat samma isländska stråk- och blåsensemble som förgyllt flera av Björks album. (Nico Muhly arrangerade även Grizzly Bears album ”Veckatimest” och Sigur Rós-sångaren Jónsis nya fina soloalbum ”Go”.)
Musikaliskt påminner Sam Amidon främst just om Arthur Russell. Det är vackra och fragmentariska ballader, präglade av bandekon och dubmusikliknande effekter som lämnar stora hål i arrangemangen. Samtidigt låter det så omedelbart och lättillgängligt att endast ett par reklamfilmer skiljer detta album, utgivet på en liten isländsk etikett, från att bli ett av 2010 mest säljande. Vi kan ha en andra ”Summer of Sam” framför oss.
Jan Gradvall
Kalle Moraeus
Titel: Underbart
Skivbolag: Sony
Betyg: 2
Bilden av musiken påverkar även hur musiken låter. Det finns musiker som fortfarande vägrar acceptera det, men hela musikhistorien är full av motbevis. Hade till exempel Keith Jarretts musik uppfattats på samma sätt om hans skivomslag inte varit sparsmakade, med tonvikt på typografi, utan i stället prytts av braskande färgbilder där Keith Jarrett ler in i kameran?
Kalle Moraeus är en briljant musiker – och som speleman en vandrande kulturinstitution – men på detta skivomslag presenteras han snarare som om han i Allers just gjort en intervju om pelargonier.
Tänk om man i stället fokuserat enbart på hans Fender Stratocaster som kongenialt nog är målad med kurbitsmotiv? Om han hängt den kurbitsmålade gitarren på en gärdsgård utanför Orsa och låtit Denise Grünstein fotografera i dimmigt gryningsljus. Det hade varit att göra en Jarrett med Moreaus. Då hade han framställts som en unik och eklektisk folkmusiker, snarare än en schlagerpopartist i mängden
Även musiken hade tjänat på en liknande perspektivjustering. Hans brorson Johan Moraeus skriver väldigt bra poplåptar. Så varför inte enbart satsa på dem i stället för att fylla ut med en onödig cover av Patrik Isaksson? De låtar som sticker ut mest på skivan är också de där fioler får dominera arrangemangen, medan försöken till mer traditionella rocklåtar försvinner in i tapeten.
Jan Gradvall
LCD Soundsystem
Titel: This is happening
Skivbolag: EMI
Betyg: 4
Slutligen framstår det vem James Murphy i LCD Soundsystem egentligen är. Han är Brian Eno med lugg. Nya lysande albumet är fullt av nästan övertydliga musikaliska referenser till över ett halvdussin album som Brian Eno spelat in eller producerat: ”Another green world”, ”Before and after science”, ”Cluster & Eno”, ”Heroes”, Lodger”, ”My life in the bush of ghosts”, ”Remain in light”. Vad James Murphy sedan gör, med sin långa, svettiga lugg, är att överföra professor Enos teorier till dagens barer i Brooklyn.
Jan Gradvall
Court Yard Hounds
Titel: Court Yard Hounds
Skivbolag: Sony
Betyg: 4
Det var systrarna Martie Maguire, fiol och sång, och Emily Robison, banjo och sång, som startade Dixie Chicks. Efter att ha spelat offentligt sedan tioårsåldern har systrarna utvecklat ett unikt samspel som hörs ännu tydligare när de nu startat en duo på egen hand. (Namnet Court Yard Hounds är hämtat från romanen ”City of thieves” av David Benioff.)
Debutalbumet med Court Yard Hounds påminner om att det inte bara var huvudsångerskan Natalie Maines som skrev personliga texter i Dixie Chicks. Låten ”You were mine”” från Dixie Chicks album ”Wide open spaces” (som sålde 12 gånger platina) handlade om deras föräldrars skilsmässa. ”So hard” från ”Taking the long way” handlade om infertilitet, något som båda systrarna i många år kämpade mot.
På de nya låtarna sjunger om de livet runt 40, med texter präglade av Emily Robisons skilsmässa i förfjol. Ett av årets hittills bästa countryalbum.
Jan Gradvall