Reportage om Sveriges mäktigaste och mest okända kritikerkår

Hur tänker och jobbar en vinkritiker? Vilka är dom? Jag har följt några av Sveriges främsta vinkritiker och skrivit ett reportage på 19 000 tecken för Göteborgs-Postens bilaga Två Dagar. Publicerat 16/5 2010.

Text: Jan Gradvall

Bakom låsta dörrar har Sverige ledande musikkritiker denna dag samlats
i en källare i cent­rala Stockholm. För att komma in krävs att man
meddelat sin ankomst i förväg, visar legitimation och därefter
passerar ytterligare två låsta dörrar.

I vårsolen utanför passerar människor förbi, totalt ovetande om vad
som försiggår här inne. Under en enda dag sätts det betyg på sommarens
samtliga nyheter, omdömen som kommer att påverka vad vi alla
konsumerar de närmaste månaderna.

De samlade kritikerna känner varandra väl. De träffas så här flera
gånger om året. Men efter morgonens avklarade hälsningsfraser -
"Tjena, länge sen" - så arbetar de under resten av dagen i tystnad.
Sida vid sida sitter de där vid långsmala bord och knattrar ned sina
omdömen på sina uppfällda laptops.

Tom Wolfe skrev i Fåfängans fyrverkerier att klappret från det sena
1980-talets datorer lät precis som om det pågick en mahjongturnering.
"Thuk thuk thuk thuk thuk thuk thuk thuk thuk thuk thuk thuk."

Vid en jämförelse är tangentborden på dagens laptops nästan ljudlösa,
men ett dussin aktiva laptops i samma rum låter ungefär som en
nedhyssjad monopolturnering. Någon harklar sig, någon reser sig upp
och går på toaletten. En tredje går och hämtar en macka. Men efter
dessa mikropauser fortsätter recenserandet igen.

Maximal koncentration är också nödvändigt för att kunna fullgöra sin
plikt som kritiker. Mellan 10.00 och 17.00 måste alla närvarande
kritiker hinna ta del av och sätta betyg på 162 nyheter.

Vid dagens slut har alla trötta ögon men ganska belåtna miner. Och
efter att alla nickat adjö till varandra - och gurglat munnarna med
vatten - går alla kritiker hem var och en till sitt.

Nej, så går det inte till när Sveriges musikkritiker går igenom
sommarens utbud. Men exakt så går det faktiskt till när Sveriges
vinkritiker gör motsvarande.

Av alla verksamma kritikergrupper i svenska tidningar i dag -
musikkritiker, filmkritiker, teaterkritiker, tevekritiker - är
vinkritiker de som förmodligen har störst inflytande över läsarna. Och
som har den mest gynnsamma framtiden. Väldigt få musikkritiker kan
längre leva på att skriva om musik. När musikförsäljningen sjunker
minskar också tidningarnas intresse att ge utrymme åt
musikrecensioner.

Vinintresset, däremot, har aldrig varit större. Från 1950-talet och
fram till 2010-talet har vinförsäljningen i Sverige ökat från 8
miljoner liter till över 160 miljoner liter, exklusive starkvin. I dag
dricker vi svenskar i genomsnitt ungefär en halv flaska vin i veckan.

Parallellt med detta har också kunskapen om vin ökat. När Pang i
bygget sändes i svensk tv första gången på 1970-talet visslade en av
seriens roligaste repliker långt över huvudet på översättare och oss
som tittade. När Basil Fawlty tycker att han äntligen fått värdiga
gäster på pensionatet lutar han sig fram över restaurangbordet och
teaterviskar: "I"m afraid most of the people we get in here wouldn"t
know a Bordeaux from a claret."

Humorn häri bestod av att claret är det engelska namnet på viner från
Bordeuax-regionen. Bordeaux och claret är alltså samma sak.

Men även om just benämningen claret fortfarande är okänd i Sverige vet
de flesta av oss i dag åtminstone lite mer om vin än Basil Fawlty.
Även om vi fortfarande blir nervösa på systembolaget, av rädsla för
att uttala vinsorter på fel sätt, skulle nog de flesta svara rätt på
grundläggande högskoleprovfrågor. Typ att Bordeaux och Bourgogne är
namnet på regioner. Eller att merlot och pinot noir är namnet på
druvsorter.

Det som gör Sverige till ett unikt vinland i världen är att vi har
systembolaget, med sitt lagstadgade monopol på detaljhandel på alla
drycker som har en alkoholhalt överstigande 3,5 procent. Det är till
Systembolaget vi alla går när vi köper vin. Och det är till
systembolaget vinkritikerna går när de recenserar vin.

Systembolagets huvudkontor ligger på Kungsträdgårdsgatan 14 i
Stockholm. Åsa Edlund, som ansvarar för "sensorik och kontroll", tar
emot denna morgon. Det är också Åsa Edlund och hennes kollegor som
avgör vilka vinkritiker som är tillräckligt seriösa och etablerade för
att bjudas in till dessa provningar. Totalt rör det sig om 95 personer
varav cirka 70 regelbundet kommer till provningarna. Det har hänt att
folk strukits från den listan "för att de inte varit tillräckligt
kunniga".

Så vilka är dessa personer? Hur jobbar de? Hur tänker de? Vad rör sig
i huvudet på en vinkritiker?

Den källare där systembolaget håller sina vinprovningar skiljer sig
från alla förutfattade meningar om hur en vinkällare ska se ut. Det är
inga kandelabrar med gråtande stearin som runnit ned på massivt
ekbord. Det är inga tunnor fyllda med sparade vinkorkar. Det är inga
riddarrustningar med spindelväv i hörnen. Det är inte ens mörkt och
fuktigt.

I stället är det ljust och modernt på ett sätt som påminner om
mötesrummet på en reklambyrå eller en operationssal för
plastikkirurgi. På en vägglist som sträcker sig längs med rummets båda
långsidor har man denna morgon radat upp alla sommarens nyheter som
ska testas. Det är 162 buteljer, samtliga försedda med nummer, men med
etiketterna väl synliga; ingen behöver testa blint, även om det är
möjligt att göra det om man önskar.

Den första vinkritiker som anländer är Charlotte Sjögren som skriver
om vin och mat för Icakuriren. Charlotte Sjögren pratar lika rappt och
snabbt som hon går, att hålla jämna steg med henne känns lite som att
följa tv-serien Vita huset; man blir mer informerad för varje steg.

- Svenskars förhållande till vin var ju en politisk fråga från början,
säger Charlotte Sjögren samtidigt som hon hämtar sina första fyra
vinglas från den vagn full med glas som står framrullad i rummet.

- Det handlade om att få svenskar att övergå från brännvin till vin,
detta för att vi inte skulle supa ihjäl oss.

Charlotte börjar med att fylla på från glas nr 1, 2, 3 och 4. Vinerna
är inte numrerade slumpvis. Först kommer några alkoholfria, därefter
lättare vita viner, för att sedan bli alkoholhaltigare och tyngre. De
allra fylligaste rödvinerna sparas till upploppet. Charlotte fyller
endast botten på sina glas, det räcker med någon centimeter i varje.
Efter att hon låtit vinet gunga runt inne i gommen spottar hon ut allt
i en vit mugg. Det gör alla, inte bara för att klockan är 10.00 på
morgonen.

- Efter en hel dags vinprovande blir man ändå både trött och smått
påstruken, säger Charlotte.

- Trots spottande tar man upp gick cirka 10 procent av alkoholen genom
munslemhinnan. Och med tanke på att det handlar om klunkar på ungefär
30 milliliter från över 160 viner med en alkoholhalt på 12 till 15
procent ? ja, du kan tänka dig själv.

Hur det annars kan bli finns det ett beryktat exempel på på Youtube.
Skriv in TV4:s vinkritiker Bengt Frithiofsson i sökrutan och se hans
test av midsommarviner. Skillnaden mellan berusande inspiration och
ren berusning kan vara hårfin.

Charlotte skriver akustiskt, vilket hon är ganska ensam om i det här
sällskapet. Efter varje avslutat glas skriver hon ned sina intryck med
filtpenna i ett anteckningsblock. I och med att hon är först ut kan
hon även välja plats först. Hon sätter sig längst ut på sidan. Jag
frågor varför just där.

- Ha ha, det är min favoritplats. Lagom avskiljd, ryggen fri.

När jag var på filmfestivalen i Cannes för många år sedan var valet av
platser ett stort samtalsämne bland alla filmkritiker. Jag fick snabbt
lära mig vad "Schiller-position" betydde. Svenska Dagbladets dåvarande
filmkritiker Hans Schiller satte sig alltid längst ut på kanten i
mitten på salongen. På så sätt kunde han diskret lämna salongen för
att spara tid om filmen var värdelös.

En efter en anländer sedan Sveriges främsta vinkritiker och slår sig
ned på sina favoritplatser. Anders Röttorp, som har ett uppslag om vin
varje vecka i Dagens Industris bilaga DI Weekend, slår sig ned några
stolar bort från Charlotte Sjögren och slår upp sin laptop. Han har så
stora händer att han kan bära med sig sex glas varje gång, tre i
vardera handen. Han håller också ett högre tempo än de andra och
verkar mest hyperkoncentrerad av alla. Röttorp skriver samtidigt som
han har vinet i munnen. När Sjögren är på glas 14 är Röttorp på glas
20.

En annan av Sveriges ledande och mest kända vinkritiker, Bengt-Göran
Kronstam, känd från bland annat Dagens Nyheter, har hela tiden
hörlurar på sig.

- Jag blir en bättre vinkritiker om jag lyssnar på musik när jag
skriver, säger han och räcker över sin iPod till mig.

Bengt-Göran Kronstam har 17 000 låtar i sin iPod. Han har även gjort
olika spellistor för vinprovande.

- Det får inte vara för högt och inte för påträngande. Musiken måste
hålla sig precis lagom i bakgrunden, men samtidigt hjälpa mig att
skärma av allting annat.

Med Steely Dan och Stevie Wonder i huvudet fyller Kronstam sedan upp
två Sauvingon Blanc från nya världen, Dancing Bull och Zevenwacht, och
ger sig i kast med att stimulera resten av sina sinnen.

Efter glas nummer 17 måste Charlotte Sjögren gå ut och ta en paus. "En
Riesling", säger hon, med en lång utandning. Vad hon just smakat är
mer exakt en 2007 Josmeyer Riesling Le Kottabe från Alsace. Riesling
är något av ett konnässörval bland vinkännare. Den faktiska
försäljningen i Sverige är begränsad, smaken är inte för alla, men
alla vinkritiker älskar riesling och skriver egentligen
oproportionerligt mycket om det.

Riesling är lite som druvornas Neil Young. Vill man bluffa sig fram
bland vinkännare ska man säga att man är nere med riesling. Säger man
chardonnay låter det som om man mest gillar Bryan Adams.

Men att Charlotte Sjögren tog en paus beror inte bara på att hon
tyckte mycket om vinet, utan på att hon blev berörd av de minnen de
väckte.

- Riesling är ju känt för att dofta diesel, men det här var ännu mer
konkret, säger Charlotte. Det här var första dagen på semestern,
färjan över från Limhamn. Jag älskade att stå bredvid och lukta när
far tankade bilen.

Charlotte Sjögren har druckit vin länge, hon började i sexårsåldern.

- Min farmor var från Österrike. Hon serverade vin även till barnen,
men spädde ut med vatten.

Icakuriren, den tidning Charlotte skriver för, speglar även den
folkliga utvecklingen för vin i Sverige. Tidningen startade 1942 som
en 4-sidig liten tidning som delades ut gratis i Ica-butikerna. 1971
hade den nått en TS-upplaga på rekordhöga 777 108 exemplar och hade
därmed större inflytande än kanske någon annan tidning över vad som
åts och dracks i folkhemmet.

- De flesta av de tidiga Ica-handlarna var nykterister. Att Icakuriren
började skriva om vin på 1980-talet hade inte bara med det ökade
intresset att göra, utan även på att Ica-handlare hoppades på att
själva få sälja vin i butikerna, säger hon

Utmaningen för en vinskribent på en så bred tidning som Icakuriren är
att skriva om vin på ett sätt som både är begripligt för initierade
och nybörjare. I fallet med riesling är Limhamnsfärjan inte en
begriplig referens för alla men dieseldoften är det. Det har blivit en
del av det accepterade vinvokabulär som i dag används, både internt
och externt, i vinvärlden.

- Vi jobbar med vinspråket hela tiden. Det är viktigt att vi utvecklar
ett gemensamt språk så att vi kan beskriva vinerna så konkret och
tydligt som möjligt, säger Maria Hagström, provningschef på
systembolaget.

Första gången svenskar i gemen hörde någon beskriva vin på ett
associativt sätt var i tv-programmet Levande livet 1983. Programledare
var den osannolika duon Maria-Pia Boëthius och Efva Attling. Men vad
som fick störst uppmärksamhet i Levande livet var de två vinprovarna,
ett helt nytt fenomen i Sverige på den tiden.

Få från arbetarklass eller ens medelklass hade ännu börjat dricka vin
regelbundet. Vin var som överklassbandy.

För att ändra på detta engagerades två helt nya tv-ansikten, krögaren
Carl Jan Granqvist och läkaren och njurspecialisten Knut-Christian
Gröntoft. I en dunkel källare satt de och jämförde upplevelserna i de
snurrande glasen med allt från "en löddrig häst" till "en nykysst
sjuttonåring".

När jag intervjuade Ulf Lundell på 90-talet, som då var en hängiven
vindrickare och skrev målande om exklusiva viner i sina romaner, sade
han: "Det där programmet gjorde nog att det tyvärr tog ytterligare tio
år innan arbetarklassen vågade börja dricka vin. Svenssons omedelbara
reaktion var, "Dricker man vin så blir man bög.""

Men poängen är att Carl Jan och Knut-Christian hade rätt: vin kan
verkligen dofta som en hästsadel. I boken "A hedonist in the cellar:
Adventures in wine" (Knopf) skriver den amerikanska författaren Jay
McInerney att en mogen Haut-Brion rent konkret doftar som "en
cigarrlåda innehållande en Montecristo, svart tryffel, och en het
tegelsten, sittande på toppen av en gammal sadel". Därefter lägger Jay
McInerney till - helt subjektivt - att en Haut-Brion också är lika
komplex som Shakespeares sonetter.

Hur beskriver man vin på ett sätt som både är användbart för
konsumenter och roligt att läsa? Ett exempel är rapparen Petter som i
början av maj skrev i ett Twitter-inlägg: "Ungarna fick pannkaka med
glass efter, själv firade jag med en fet jävla biff samt att sänka en
halv amarone (svindyrt vin)".

Ett annat exempel är Marie Oskarsson som sedan fyra år tillbaka är
vinskribent på M Magasin och därmed förhållandevis ny i dessa kretsar.
I sin spalt jämför Marie Oskarsson ett vin med päronsoda och skriver
om ett annat (givetvis en Riesling): "Underbart! Ja, det finns inget
klokare att säga när man tar en klunk av det här persikodoftande,
friska vinet."

När Marie Oskarsson anländer till provningen på systembolaget - tåget
från Göteborg var (surprise!) försenat - är de andra redan i full gång
med testandet.

- Jag känner mig fortfarande alltid som sämst i klassen i de här
sammanhangen, viskar Marie Oskarsson och hämtar sina första fyra
vinglas.

Vad som skiljer Marie Oskarsson från många andra vinkritiker i detta
rum är att hon redan var en driven stilist, bland annat som
litteraturkritiker, långt innan hon blev vinkritiker.

- Jag hade länge varit intresserad av vin, men jag insåg att om jag
skulle kunna börja skriva om det så måste jag ha en konkret grund att
stå på, säger Marie Oskarsson.

Väldigt få musikkritiker har läst musik på musikhögskola eller
universitet, men nästan alla vinkritiker har genomgått någon form av
utbildning. Många har även gått sommelierutbildning. Andra har, som
Marie Oskarsson, läst både vinkunskap på universitet och gått kurs på
Grythyttan.

- Som oinvigd kunde jag också fnysa åt vinspråket men om man lär sig
det är det faktiskt väldigt användbart, inte minst när utrymmet är
begränsat. Min ambition med mina sidor i M Magasin är att läsaren ska
lära sig något. Men också att det ska vara lika kul att läsa om vin
som att dricka det.

Alla vinkritiker jag pratar med säger att det som ger den största
kicken med att skriva om vin är att hitta det där perfekta vinet för
det perfekta tillfället.

Jan Holmström var länge chefredaktör för Allt om Mat. Parallellt med
att han fortsätter att leda vinprovningar, skördar han själv vin i
Frankrike och är ciceron på vinresor.

- Egentligen finns det bara två kategorier vin, säger Jan Holmström. I
det ena fallet handlar det om massproducerat, industrimässigt vin typ
Bin 65. I det andra fallet handlar det om vin som är helt unikt för
den plats det kommer ifrån. Och ju mer man vet om det, desto större
blir upplevelsen. Var druvorna växt, jorden, klimatet, vad odlaren
heter, vad odlaren har för personlighet. När man lyckas hitta ett vin
där allting hör ihop, då är man lycklig.

Att 50 procent av allt vin som dricks i Sverige köps av 10 procent av
befolkningen speglar också hur mer specialiserat vinintresset blir.
Allt fler blir vinfanatiker och vinsamlare, något som gör
vinkritikernas roll ännu viktigare.

De flesta vinkritiker blir regelbundet bjudna på resor av olika
tillverkare. Det etiska i detta, rent journalistiskt, har ofta
diskuterats. Och kritiserats. Samtidigt är det svårt - och kanske till
och med dumdristigt - att tacka nej till en möjlighet att komma
närmare det man ska bevaka.

Journalister inom alla områden blir också på ett eller annat sätt
oundvikligen sammanflätade med sin bransch. I sin bok "Political
fictions" inleder Joan Didion med att beskriva hur politikerna och
journalisterna i USA alltid flyger i samma flygplan. Hur oberoende kan
man vara då?

Ingen vinkritiker i världen är i dag mäktigare än amerikanen Robert
Parker. För att inte förväxlas med andra kända Robert Parker i världen
- deckarförfattaren, sångaren, astronauten, domaren etc - kallas denne
vinkritiker i dag lika ofta för sitt fullständiga namn Robert M.
Parker Jr.

Robert Parker, 62, har blivit känd för sin egen uppfinning
100-poängskalan och sitt nyhetsbrev The Wine Advocate. Sedan hans
genombrott som vinkritiker i början av 1980-talet har hans omdömen
blivit så avgörande för försäljningen att tillverkare till och med har
ändrat sitt sätt att göra vin efter hans smak. Detta fenomen kallas
"the Parkerization of wine".

Parker älskar Bordeaux-viner men tycker att viner ska vara fruktiga
med hög alkoholhalt, en inställning som flera kollegor rynkar på näsan
åt. Engelske stjärnkritikern Michael Broadbent kontrar med: "Parker
doesn"t understand the difference between fruit and wine".

En av de svenskar som träffat Robert Parker är Håkan Nilsson,
vinskribent på Helsingborgs Dagblad och flera andra tidningar. 1992
vann han Tro­phée Ruinart du Meilleur Sommelier du Suéde, det vill
säga titeln som Sveriges bäste sommelier.

Håkan Nilsson är också med på systembolagets provning, men i en
provpaus säger han att han har tankarna på annat håll och redan
längtar till sin resa ned till Bordeaux veckan efter, då han ska få
testa den redan mytomspunna Bordeaux-årgången 2009.

- Det sägs att den ska vara lika bra som 1928 eller 1961 eller kanske
till och med 2005. 2005 var det bästa jag någonsin testat.

Håkan Nilsson säger att Robert Parker sällan syns på vinprovningar och
att han då håller sig i bakgrunden.

- Parker behöver ju heller inte resa lika mycket som vi andra. De
flesta leverantörer skickar lådor hem till hans bostad i USA.

Provdagen på Systembolaget börjar lida mot sitt slut. Vinkritikernas
motsvarighet till rockkritikernas tinnitus är sargade tänder. Syran
sätter sina spår.

- Det här var ändå inget mot att testa champagner, säger Charlotte
Sjögren.

- Att testa 150 champagner låter glamoröst i de flesta öron, men
gommen är sönderfrätt efteråt.

När jag intervjuade Blur-basisten Alex James, som i sin självbiografi
skrivit att han bränt en miljon pund på champagne och kokain,
berättade han om ett trick för att kunna fortsätta dricka champagne:
"Ät alltid en morot för varje flaska champagne du dricker. Det hindrar
att du blir sur i magen och får dålig andedräkt."

Att Alex James under tiden som popstjärna alltid reste med tre
morötter i handbagaget vittnar om att han kanske inte levde så
hälsosamt som flygplatsernas säkerhetskontroller trodde.

(slut)