Krönika, Dagens Industri
Weekend 23 april
Krönika
Jan Gradvall
För drygt sex år sedan skrev jag i Dagens Industri om en ny amerikansk roman, då ännu helt okänd i Sverige, som ”snart kommer att sticka upp ur alla handbagage på flyget”.
Författaren hette Dan Brown. Boken hette ”The Da Vinci Code”.
Nu skriver jag samma sak igen: inom ett år kommer romanen ”Angelology” att sticka upp ur alla handbagage på flyget. Författaren heter Danielle Trussoni, en 36-årig amerikanska som för närvarande är bosatt i södra Frankrike.
Vad hennes bok handlar om är – änglar.
Änglar uppfattas i dag på sin höjd som något symboliskt. Eller förknippas möjligen med gamla bokmärken där gulliga, knubbiga kids spelar på harpor.
Men i skrifter inom både kristendomen, islam och judendomen förekommer det änglar som konkreta biologiska varelser.
Förutom att änglar omnämns som budbärare mellan människor och Gud, finns de även beskrivna som till exempel rådgivare, väktare och krigare.
Det finns till och med en lära om änglar som heter just Angelogi. I en ofta citerad passage i Uppenbarelseboken i Nya Testamentet är det änglar som verkställer Guds dom på den yttersta dagen.
Men författarinnan Danielle Trussoni utgår i stället från en annan del i Uppenbarelseboken. I en passage om änglar, som få talar om i dag, beskrivs det hur änglar parar sig med mänskliga kvinnor för att skapa hybridvarelse.
Och vad Trussoni gör i sin bok är att, med citaten från Uppenbarelseboken som stöd, påstå att dessa hybrider fortfarande existerar och att de i hemlighet lägger sig i och påverkar våra liv.
För att citera Time Magazines recensent: Det smackande ljud ni just hörde var Dan Brown som slog sig i pannan för att han spenderat de senaste sex åren med att skriva om Frimurarna.
Det geniala med Danielle Trussonis roman ”Angelology” är att hon, precis som Dan Brown i ”Da Vinci-koden”, under läsningens gång får oss att tro att något egentligen fullständigt orimligt låter helt rimligt.
Boken börjar med att ett lik av en ängel hittats i en grotta i Bulgarien 1943. Därefter förflyttas handlingen till i New York i slutet av 1999. I ett nunnekloster, känt för sina samlingar med målningar och skrifter om änglar, får vi följa en ung nunna som gör sitt skift i en bön som pågått 24 timmar om dygnet runt i över 100 år.
Det låter osannolikt men sådana nunneordnar finns i verkligheten.
Till skillnad från Dan Brown har Danielle Trussoni både litterära ambitioner och ett rikt språk, vilket i för sig dock inte behöver vara någon fördel för att uppnå bestsellerstatus.
Danielle Trussoni debuterade 2006 den kritikerhyllade självbiografiska ”Falling through the earth” där hon skriver om sin far, skadad av Vietnamkriget, och sin mor som i en dagbok gav sin dotter 4 av 10 på en skala hur mycket hon älskade henne.
I ”Angelology” lyckas Danielle Trussoni få en historia om änglar att kännas så trovärdig och samtida att den får en att associera till tortyr och modern krigföring. I en lagerlokal på Manhattan hänger tre burar från taket. I två av burarna ligger änglar, svullna och uppgivna, som verkar ha misshandlats eller drogats till passivitet. I en tredje står en ängel, galen av förtvivlan, och vrålar ut sitt raseri.
Romanen ”Angelology” har bara funnits ute i bokhandeln i USA i en månad men filmrättigheterna är redan sålda. Produktionsbolaget är detsamma som gjort Dan Brown-filmerna och Marc Forster (”Monster’s ball”, ”Finding Neverland”) ska regissera.
I Sverige har förlaget Damm köpt rättigheterna till ”Angelology”.
+
GRADVALLS VAL
TIDNING
New Musical Express. Nya NME, som lanserade 10 april, måste vara en av de mest lyckade tidningsomgörningarna i modern tid. Rapp, smart, informativ.
BOK
Greil Marcus, ”When that rough God goes riding: Listening to Van Morrision” (Public Affairs). Kompakt volym som förklarar varför Van Morrisons röst träffar så hårt.
BIO
”The Ghost Writer”. Roman Polanski som bäst. Öppningsscenen och slutscenen påminner om vad film egentligen handlar om.
+
BONUS NR 1:
För två år sedan hade skivaffären Pet Sounds i Stockholm en utställning med gamla LP-påsar, ”På varsin sida om disken: Påsar från skivaffärer i Stockholm 1975-1985”. När man såg utställningen slogs man av hur skiftet från LP-skivor till CD-skivor fick mycket mer omfattande konsekvenser än vad någon på den tiden insåg.
När skivindustrin växlade från LP till CD bytte man inte bara format utan förlorade hela effekten med LP-påsar som en vandrade PR-kampanj.

Ingen gick omkring och dinglade med CD-påsar på samma sätt. LP-påsen var även en accessoar som sade något om dig person. Påsen blev både en personlig varumärkesbyggare och ett vandrade socialt närverk.
När CD-skivor i sin tur i dag har ersatts av för ögat helt osynliga mp3-filer har den utvecklingen gått ännu längre.
En artikel i New York Times varnar för att bokindustrin nu är på väg att göra samma misstag som skivindustrin.
Läsplattor som Kindle och iPad är ett utmärkt komplement till pappersböcker. Bläddringsfunktionen på en iPad är till exempel sensationell: känns precis som att bläddra i en pappersbok.
Men vad bokindustrin förlorar när många snart kommer att ta med sig sina läsplattor på bussar och flyg är bokomslagets funktion som skyltfönster och varumärkesbyggare.
En intervjuad kvinna i New York Times säger att hon känner sig stolt och cool när hon läser ”Anna Karenina” på tunnelbanan. (Att andra kan se vad man läser är viktigare än man vad de flesta av oss erkänner.)
En annan intervjuad kvinna säger att hon blev nyfiken på en bok efter att hon sett en kvinna i samma ålder som henne själv läsa den, en kvinna som precis henne själv också hade en yogamatta under armen.
Bokhandlare som intervjuas i New York Times vittnar om hur extremt avgörande bokomslaget är för att få presumtiva kunder att bli så nyfikna på en bok att de plockar upp den i affären.
Hur ska bokbranschen kunna ersätta den typen av skyltfönster? Många hoppas på att Facebook och sociala medier till viss del kan göra det. ”Om man ser att tre av ens vänner läser samma bok kanske man själv också blir nyfiken”.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Det slutgiltiga beviset för att ny teknik inte längre är en angelägenhet för ingenjörer utan har blivit vår tids ledande livsstilsaccessoar: Barbie lanserar en ny modell med Barbie som dataprogrammerare.
Denna Barbie har hornbågade glasögon och håller en laptop i handen. I övrigt är hon exakt lika blond och kurvig som förut.
Barbie är fortfarande världens mest säljande docka. Enligt Wall Street Journal säljs det Barbie-dockor och Barbie-kläder för 1,3 miljarder dollar om året.
Företaget Mattel Inc, som tillverkar dockan, anordnade i vintras en omröstning där alla som gick in på Barbie.com fick välja vilka oilika yrkesidentiter företaget skulle tillverka..
Först såg det ut som ”anchor woman”, nyhetsankare, skulle vinna överlägset. Men efter att även vuxna började lägga sig i omröstningen seglade även dataprogrammerare upp jämsides.
Båda varianterna finns nu till försäljning.
I USA jublar The National Center For Women & Information Technology över beslutet. Antalet unga kvinnor som utbildar sig inom data har sjunkit, från 37 % 1985 till 18 % 2008.
Med tanke på att Mattel Inc så sent som i början av 1990-talet tillverkade en talande Barbie-docka som sade ”Math class is tough” ska man heller inte underskatta den symboliska vikten av Barbie som dataprogrammerare.
Jan Gradvall