Nick Kents självbiografi

Nick Kent, född 1951, är tidernas mest inflytelserike rockjournalist. Hans status och inflytande kan jämföras med Kenneth Tynan inom teaterkritiken eller Pauline Kael inom filmkritiken. Det är aldrig tråkigt i Nick Kents värld. Bokrecension i Dagens Nyheter 20/4 2010.

Nick Kent
”Apathy for the devil”
(Faber and Faber)

Text: Jan Gradvall

Om journalistiken är en saloon så är Nick Kent revolvermannen som sparkar upp dörrarna och stolpar in med kisande blick, tandpetare i munnen och hölstren fulla av adjektiv.

”Stryk alla adjektiv” har annars blivit något av en journalistik grundregel. Texter blir i regel skarpare om man befriar dem från alla onödiga värdeord. Ett exempel: ”en fasansfull bilolycka” blir inte starkare än ”en bilolycka”.

På senare år har adjektivet också fått lägre och lägre status inom journalistiken.
Om verbet och substantivet är de goda eleverna på Journalisthögskolan som sitter längst fram i klassen och hela tiden räcker upp handen, hittar vi adjektivet längst bak, guppande på stolen, blickande ut genom fönstren, längtade efter sin trimmade moped.

Men när en reportagebok av Ryszard Kapuscinski ger mig lust att tvätta bort alla onödiga adjektiv i mina egna texter så ger denna självbiografi av Nick Kent mig lust att sätta tillbaka dem igen.

Nick Kent, född 1951, är tidernas mest inflytelserike rockjournalist. Hans status och inflytande kan jämföras med Kenneth Tynan inom teaterkritiken eller Pauline Kael inom filmkritiken.

Nick Kent är totalt oförmögen att beskriva något utan att fyra av så många adjektiv att krutröken till slut ligger tät över texten.

Det var inte för inte Nick Kent som i New Musical Express började kallade rockjournalister för gunslingers.

Det är aldrig tråkigt i Nick Kents värld. Dr Feelgood hade en sångare som såg ut som ”en mordisk rörmokare”. Rolling Stones ”hade inga pannor, bara hår och stora läppar”

Paul Rodgers i Free och Bad Company ”var så manlig att han kunde börja en konsert renrakad men ha fullt utväxt skägg när den var slut”. Rockpoeten John Cooper Clarke, ”tunn som en blyertspenna”, såg ut som ”ett pilträd i en storm”.

Jethro Tull spelade ”blues för studenter som aldrig tvättar sig” och gruppens låtar var lika långa ”som studier av jordbruksreformer på 1800-talet”.

Och ljudet av syntpop beskriver Nick Kent som ”en flock gäss som fiser i en vindtunnel”.

Nick Kents legendstatus inom rockjournalistiken har inte bara med hans språk att göra. Nick Kent levde som de rockartister han skrev om.

Nick Kent var 20 år när han publicerade sin första text i den engelska undergroundtidningen Frendz. För samma tidning intervjuade han samma år amerikanska rockartistster på besök i London: MC5, Captain Beefheart, Grateful Dead och Stooges.

Det var de fyra första intervjuer han gjorde. (Mina första intervjuer var Spy och IQ55.)

När Nick Kent var 21 år blev han värvad till NME, och blev omgående tidningens stjärnskribent. Vid sitt första möte med David Bowie var det David Bowie som klev fram och hälsade Nick Kent med orden: ”So you’re Nick Kent, aren’t you pretty!”

Nick Kent klädde sig som rockstjärna, med kajal under ögonen, sjalar, damblusar. Han beskriver själv som ”en benig hermafrodit” som klädde sig som ”a glam-rock Christmas tree”.

Nick Kent var 23 år när han tog heroin för första gången. Det var med gruppen Can i Köln. När han var 25 år var han en hemlös heroinist på Londons gator som under några år till ändå lyckades fortsätta skriva artiklar.

Ett tag övernattade han i rivningslägenhet med sin kompis Lemmy, då i Hawkwind, senare i Motorhead, som bodde tillsammans med tyska speedfreaks ”som inte tvättat sig sedan 1966” men hade tillgång till amfetamin så kraftfullt att det höll dig vaken i fyra dygn.

I samma veva var Nick Kent även gitarrist i Sex Pistols i två månader.

En 14-årig Morrissey brev till Nick Kent varje vecka, men Nick Kent svarade aldrig.

Den engelske komikern Steve Coogan gjorde för ett par år sedan en komediserie, ”Saxondale”, om en gammal råddare som försöker leva ett nytt liv, men är ohjälpligt fast i sina gamla minnen.

I denna självbiografi påminner Nick Kent ibland ofrivilligt om Saxondale.

En typisk anekdot: Nick Kent snortar kokain med Led Zeppelin inne på ett hotellrum på femte våningen. Plötsligt knackar det på fönstret. Det är Ketih Moon som klättrat ned från balkongen ovanför för att han inte längre orkar ligga längre med den outtröttliga Raquel Welch.

Men ”Apathy for the devil” är samtidigt en naken skildring av Nick Kents eget liv och skoningslös uppgörelse med sjuttiotalet.

En unik bok, med ett stort hjärta, som påminner både om hans egen kritikergärning och vad kritikerrollen kan fylla för funktion överhuvudtaget.

Nick Kent växte upp i ett intellektuellt medelklasshem med föräldrar som älskade klassisk musik. Han hade bra betyg i skolan, läste Joyce på fritiden, sökte till Oxford, men blev inte antagen.

I samma ögonblick som refuseringsbrevet damp ned i brevlådan föddes en rockkritiker.

När Nick Kent gjorde sin första USA-resa så reste han inte till New York eller Los Angeles, utan till Flint, Michigan, för att han vill träffa sin idol, Lester Bangs, den andra store rockjournalisten genom tiderna.

Mötet med Lester Bangs är ett av de finaste i boken. Lester Bangs, som beskrivs som ”a rodeo clown without the make-up”, tog emot Nick Kent och hans vetgiriga frågor lika tålmodigt och faderslikt som i scenen i filmen ”Almost famous”.

Vad som präglade Nick Kent som kritiker var att han vill förstå artisterna i grunden. Var de kom ifrån, deras barndom, vad som drev dem.

När den engelske singer-songwritern Nick Drake dog 1974 var så han så okänd att ingen tidning publicerade någon dödsruna. Det var Nick Kents artikel om Nick Drake som lyfte in honom i rockhistorien.

Nick Kents episka artiklar om Syd Barrett och Brian Wilson, där han intervjuade dussintals människor runt omkring dem, sätter fortfarande sig prägel på rockjournalistiken.

Nick Kent skrev alltid för hand. Artikeln om Syd Barrett skrevs i ett tolvtimmarspass, ”utan droger, utan kaffe”.

Grundläggande för Nick Kents journalistik är att han ville bli ett med sitt ämne. I stället för att, som många andra kritiker, skriva om vad rockmusiken påminner om – poesi, film, teater, samhälle, artiktektur – så skrev vad han om vad den faktiskt är.

Hans metod var att sträcka huvudet så långt in i lejongapet som det är möjligt. Men när han väl var där inne, i logen hos rockstjärnan, stod han oftast lutad mot en vägg i bakgrunden. Nära men samtidigt iakttagande.

Nick Kent överlevde med nöd och häppe det sjuttiotal han beskriver i boken. De senaste 30 år har han endast publicerat sig sporadiskt. Han bor i Paris, där han varit hemmaman till sin son, och levt på sin frus inkomster.

I slutkapitlet antyder Nick Kent att han funnit frid hos Gud.

(slut)


 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.