Krönika, Dagens Industri
Weekend 16 april
Jan Gradvall
Krönika
Att skriva kort kan vara svårare än att skriva långt. Utmaningen för en skribent ligger inte bara i att komprimera innehållet, utan att samtidigt även färga texten med sitt temperament och sin personlighet, detta trots att utrymmet tar slut innan det knappt har börjat.
För den som vill lära sig att skriva kort och rappt är New York Post en utmärkt skola. Det märks redan på rubriksättningen, som utvecklats till en amerikansk konstart i sig, jämförbar med Tin Pan Alley-låtar och Broadway-repliker.
Den mest berömda av alla New York Post-rubriker är kanske HEADLESS BODY IN A TOPLESS BAR från 1983. Den som satte den rubriken jobbar fortfarande på tidningens redaktion på Avenue of the Americas mellan 47:e och 48:e gatan.
Mannen heter V.A Musetto, en skäggig veteran i glasögon som på sin bildbyline bär basebollkeps. Egentligen är han tidningens mest intellektuelle filmkritiker, med independent- och utländska filmer som specialitet, och uppges vara ganska trött på att alla refererar till honom som ”the headless body guy”, i stället för att ta upp hans recensioner.
Vid ett annat skrivbord på New York Posts redaktion sitter Elisabeth Vincentelli, tidningens teaterkritiker. När hon skriver sina recensioner har hon hela tiden samma givna utrymme att hålla sig till: 450 ord för Broadway-uppsättningar och 375 ord för off-Broadway-uppsättningar.
That’s it.
Vid en jämförelse har konkurrenten New York Times två-tre gånger så långa teaterrecensioner. Ändå lyckas Elisabeth Vincentelli på sitt lilla utrymme vara både vass, rolig och personlig, samtidigt som hon förmedlar konstruktiv och användbar kritik.
Och teaterutbudet i New York är sådant att hon under högsäsong recenserar upp till sju föreställningar i veckan. Plus att hon hela tiden bloggar och skriver böcker.
Jag träffade Elisabeth Vincentelli när hon nyligen var i Stockholm för att göra intervjuer för en amerikansk coffee table-bok om ABBA.
Elisabeth Vincentelli skriver lysande även om populärmusik och har tidigare gjort en analys av albumet ”ABBA Gold” i bokserien 33 1/3, där skribenter skriver om favoritalbum i pocket.
Att Elisabeth Vincentelli är en så driven stilist är ännu mer anmärkningsvärt med tanke på att engelska inte är hennes första språk. Hon är egentligen från Koriska och har franska som modersmål.
Det går att spåra en vag accent när hon talar, men hennes ordflöde är hundra procent New York. Med sin respekt för Broadway och folklig nöjeshistoria påminner hon om en lesbisk Anders Björkman.
När Elisabeth Vincentelli uttalade sig i den lesbiska tidningen Diva om New Yorks gaykultur svarade hon: ”I’ll take a fun, straight person over a dull, earnest gay marriage campaigner any day.”
När vi satt och talade stilistik på ett fik i Stockholm över gigantiska kanelbullar – hon ville äta svenskt – sade Elisabeth Vincentelli att den största skillnaden mellan hennes komprimerade texter på 375-450 ord och andra längre teaterrecensioner är hon inte har någon plats att redogöra för pjäsens handlingen i texten, något hon själv avfärdar som långtråkigt.
Elisabeth Vincentellis uttryck för när skribenter mitt i en text tappar spänsten och börjar fylla ut är att ”de paddlar”.
Med den formuleringen slår hon även fast hur kulturjournalistiken kan förbli relevant i det nya medielandskapet. Mindre paddlande, mer temperament och fler ”headless body”-formuleringar.
+
GRADVALLS VAL
TV
”Modern family”, TV4, i kväll fredag 21.30. Briljant första avsnitt av denna nya lovande amerikanska komediserie. En ”Lödder” från 2000-talet.
STREAMING
Sveriges bästa skivbolag, Service, har börjat streama hela sin katalog gratis på http://srvc.se. Pärlor med Jens Lekman och The Embassy.
NICK DRAKE
I England i kväll har BBC4 en ”Nick Drake Night”, med både dokumentär och hyllningskonsert. Vi i Sverige får sluta ögonen och spela skivorna.
+
BONUS NR 1:
Varför finns det ingen pratshow i Sverige där musiker får utrymma att prata initierat om musik? Svaret är att det finns en från och med måndag – i radio.
Sara Martinssons radioprogram P3 Pop, som sänds måndagar 21.03 till 23.00, är ett exempel på att det finns program i P3 som fyller en lika viktig och oersättbar public service-funktion som program i P1 och P3.
P3 Pop är verkligen en kulturbärare, varje vecka spelas där ny popmusik som inte hörs någon annanstans i svensk etermedia.
Från och med måndag 19 april startar Sara Martinsson, 28, även ett återkommande pratshowinslag i sitt program. Första gästen är Sarah Assbring, känd som El Perro Del Mar.
Ett annat nytt, återkommande inslag i P3 Pop är minimix, något som Sara Martinsson själv säger att hon ”snott rakt av från Annie Mac”.
Irländska Annie Mac leder ett program på BBC Radio 1, där inbjudna artister och musikprofiler får mixa ihop snuttar från ett par dussin av sina favoritlåtar till en exklusiv minimix som sedan sänds i radio.
Även lyssnare på P3 Pop uppmanas nu att gå in på programmets hemsida och lämna förslag på sina egna minimixer.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Sveriges fotbollslandslag misslyckades som bekant med att kvalificera sig till VM i Sydafrika i sommar.
Men om det parallellt hade arrangerats ett VM i grafik kan man denna helg se exempel på att både Sverige och värdnationen Sydafrika haft potential att ta sig ända till final.
I morgon, lördag, och på söndag visas den grafiska utställningen Them-And-Us på gården på Hudiksvallsgatan 6 i Stockholm.
I ett unikt projekt lett av Noel Pretorious, född i Sydafrika men verksam i Sverige där han jobbar som art director på Lowe Brindfors, och den sydafrikanska designbyrån Disturbance, har 20 europeiska och 20 afrikanska ”visual artists” (illustratörer, fotografer etc) arbetat tillsammans.
Det övergripande temat är att belysa likheter och skillnader mellan första och tredje världen. Att visa upp exempel på både samhörighet och motsättningar, både tolerans och intolerans, därav titeln ”Them-And-Us”.
Slutresultatet utgörs av 20 olika affischer, med dubbelsidigt tryck, där en europé och sydafrikan parats ihop och fått göra var sin sida av affischen på samma givna rubrik som till exempel Saint & Sinner eller Smart & Dumb.
Alla medverkande har enbart fått använda två grundfärger. Européerna har fått hålla sig till blått och gult (även EU:s färger), sydafrikanerna till rött och grönt.
Och resultatet är så starkt och vackert att man kan titta på affischerna i timmar.
Förutom själva utställningen, som även kommer att visas i London och i Kapstaden, har Noel Pretorious och Richard Hart på Disturbance gjort en förstummande ambitiös trycksak till Them-And-Us.
Förutom alla 20 affischerna ingår en 64-sidig bok om projektet. Allt är formgivet med en briljans, intelligens och passion som inte skådats sedan Peter Saville gjorde sina skivomslag till Joy Division och New Order.
Alla intäkter från trycksaken går till Amnesty International.
Jan Gradvall