Skivrecensioner, DI Weekend
Francoise Hardy
Titel: La Pluis sans parapluie
Skivbolag: Virgin/EMI
Betyg: 4
Det är exakt ett sånt här album som Lill Lindfors borde göra i dag. Francoise Hardy (född 1944) och Lill Lindfors (född 1940) tillhör samma popgeneration och har även liknande röster. Båda rollbesätter sina texter: de lever sig totalt in i dem, snarare än bara sjunger dem rätt upp och ned. Båda kombinerar en poetisk inlevelse med en sexighet som är helt på deras egna villkor.
Om man tänker sig att Lill Lindfors i dag hade gjort en pendang till sitt oöverträffade popalbum ”Du är den ende” från 1967 så kommer man även ganska nära vad Francoise Hardy gjort med ”La Pluie sans parapluie”.
Det är ett rakt popalbum, absolut inget medelålders balladalbum, med en liknande typ av instrumentering som utmärkte Francoise Hardys låtar på 1960-talet. Men samtidigt är det uppenbart att decennierna däremellan lämnat sina spår. Melodierna är vemodigare, rösten djupare. Titeln kan översättas med ”Regn utan paraply”. Och det låter verkligen som Francoise Hardy inte tar skydd någonstans när hon sjunger.
Ett suveränt popalbum, inspelat av en nybliven pensionär, som visar att åldrandet inte behöver vara en belastning, utan tvärtom kan vara en tillgång.
Jan Gradvall
Sharon Jones & The Dap-Kings
Titel: I learned the hard way
Skivbolag: Daptone/Border
Betyg: 3
När kommer egentligen Amy Winehouses dramatiskt försenade uppföljare till ”Back to black”? Några tusen anställda på Universal runt om i världen skulle jubla om den gavs ut i morgon. Och lät precis så här.
Sharon Jones & The Dap-Kings är ett niomannaband från Brooklyn som blivit känt för den typ av hippa, distinkta, vinylknastriga retrosoul som Amy Winehouse blivit förknippad med. Så känt att Amy Winehouses producent Mark Ronson anlitade The Dap-Kings som kompband på ”Back to Black”.
På sitt fjärde album – det första som får distribution i Sverige – fortsätter gruppen att göra helt nya låtar som man kunde svära är gamla skivbörsfynd med soullegender som Mavis Staples eller Marva Whitney. Eller, för den delen, nyupphälld bag-in-box-soul med Amy Winehouse.
Att Sharon Jones ändå aldrig kommer att komma i närheten av Amy Winehouse försäljningssiffror har tre förklaringar. Hon är svart. Hon är dubbelt så gammal som Amy Winehouse. Och har hälften så intressant frisyr.
Jan Gradvall
Sarah Blasko
Titel: As day follows night
Skivbolag: Dramatico/Border
Betyg: 3
På 1990-talet reste popartister från hela världen till Malmö för att få arbeta med producenten Tore Johansson i Tambourine-studion. I dag knackar popartisterna i stället på hos Björn Yttling i Stockholm.
De skivor som Björn Yttling producerat åt Lykke Li, Anna Ternheim, Sahara Hotnights, Shout Out Louds och Primal Scream – samt även de med hans egen grupp Peter, Bjorn And John – utmärks av ett sound som på samma gång är lika tidlöst och tidstypiskt som det Tore Johansson en gång patenterade med The Cardigans.
Björn Yttling är en mästare på att skala bort, att ge utrymme för luft mellan instrumenten, och på så sätt få fram det som är kärnan i både artisten och låten.
33-åriga Sarah Blasko är en av Australiens i dag största artister och låter som Anna Ternheims lite gladare storasyster. Detta album, som hon reste till Stockholm för att spela in med Björn Yttling, har sålt platina i Australien och blev nominerat i fem klassiker i den australiska motsvarigheten till Grammis.
Jan Gradvall
Diane Birch
Titel: Bible belt
Skivbolag: S-Curve/EMI
Betyg: 3
Har någon grävt i arkiven och hittat outgivna Carole King-inspelningar från tidigt 1970-tal? Det är så det låter.
Precis som Carole King är Diane Birch en amerikansk singer-songwriter, med piano som huvudinstrument, som skriver poplåtar som låter som soulhymner. Hennes debutalbum är något ojämnt, men låtar som ”Fools” och ”Rewind” och, framförallt, den fantastiska ”Nothing but a miracle” är så bra att man kan föreställa sig The Drifters kliva upp på ett Manhattan-tak och sjunga dem under stjärnhimlen.
27-åriga Diane Birch är också ännu ett exempel på hur många av de bästa amerikanska sångarna som fortsätter att ha en frireligiös bakgrund. Liksom som rockbröderna i Kings of Leon är hon uppväxt med en kringresande predikantfar, en Sjundedagsbaptist, som tog med henne på alla resor och predikningar.
Jan Gradvall