Krönika, Dagens Industri
Weekend 9 april
Krönika
Jan Gradvall
En tv-serie som gjort outplånligt intryck är ”En röst i natten”. Serien producerades i tre år, 1988 till 1991, och har flera gånger gått i repris i svensk tv.
En polis i San Fransisco, Jack Killian, avgick efter att ha vådaskjutit en kollega och övergick till att bli nattpratare i radio. I programmet ”The Nighthawk” tröstpratade han med lyssnare i kris som ringde in på nätterna samtidigt som han – för handlingens skull – hann med att lösa olika mordgåtor på dagarna.
Jack Killian, med sina ledsna ögon och sin sandpapprade röst, avslutade alla ”En röst i natten” med orden: ”Good night America, wherever you are”.
Det som gjorde störst intryck med ”En röst i natten” var inte mordgåtorna, utan att serien förmedlade just vad titeln utlovade – en röst i natten.
Tv-programmen sändes sent på kvällen. Ofta var Jack Killians ord det sista jag hörde innan jag somnade.
Jag tänker på ”En röst i natten” varje jag gång jag nu sena kvällar går in på Twitter.
Jag började twittra för tre veckor sedan. Jag tvekade i det längsta. Jag behöver verkligen inte ännu en distraktion i datorn när jag skriver. Jag har till och med på allvar övervägt att ha två datorer, en utan uppkoppling för att tvinga mig själv att jobba mer disciplinerat.
Men efter att ha twittrat i tre veckor är jag både lite gladare och får mer gjort under arbetsdagarna. De stunder jag går in och kollar mitt Twitter-flöde har blivit mina återkommande och nödvändiga mikropauser, ungefär som för folk som går ut och röker. (Fast de första dagarna kedjerökte jag.)
Det talas just nu mycket om sociala medier i Sverige, inte alltid i positiva ordalag. Tre miljoner svenskar är registrerade på Facebook och någonstans mellan 50 000 och 100 000 på Twitter. Men dessa är mörkertal, långt ifrån alla som någon registrerat sig är fortfarande aktiva.
Facebook och Twitter har flera likheter, men den största skillnaden är att Twitter inte är något slutet sällskap utan att det är helt offentligt. Även den som inte är registrerad på Twitter kan när som helst gå in och läsa precis allt jag skriver.
Vetskapen om detta påverkar tonen på Twitter. Medan tidningarnas anonyma kommentatorsfunktioner är fulla av exempel på vad som kan hända när människor inte behöver ta personligt ansvar för sitt skrivande så uppträder den som twittrar mer som en publicist. Alla blir bokstavligen sina egna ansvariga utgivare.
Den bästa beskrivningen av Twitter hittar jag i ett Twitter-inlägg av Brita Häll, en av de runt 90 personer jag för närvarande följer. Brita Häll skriver: ”Facebook = vänner jag känner. Twitter = vänner jag inte känner”.
Att Brita Häll är ledarskribent för Svenska Kyrkans tidning säger en del om bredden på de som idag twittrar.
Att komma nära människor man inte känner ger verkligen en ”En röst i natten”-känsla.
Twitter används till stor del att tipsa om olika länkar och förmedla nyheter. Begränsningen på 140 tecken gör också att allting blir extremt komprimerat.
Men många som twittrar lyckas ändå göra det i en personlig stil, fyndig och formulerad, iakttagande och närvarande – i realtid – som påminner just om forna tiders radioröster.
På Twitter kan alla bli sin egen Sven Jerring eller Mona Krantz.
Eller Jack Killian.
God morgon Sverige, var ni än är.
+
GRADVALLS VAL
KORTFILM
”Because the night”, regi: Alexandra Dahlström. En filmare med ett eget bildspråk kliver fram. Fångar känslan av att vara ung, uppslukad av nuet, då en enda natt kan kännas som ett helt liv.
YOUTUBE
”Requiem for Detroit”. Sex Pistols-filmaren Julien Temple dokumentär om Detrois kollaps finns nu utlagd i åtta delar på YouTube. Nyckelreplik: ”The first post-American city”.
KLASSIKER
Young MC, ”Bust a move” (med Flea på bas!). Plötsligt dyker en ”one hit wonder” från 1989 upp överallt. Låten hörs i ”Blind side”, ”Up in the air” (där Young MC också uppträder) och i ”Glee”.
+
BONUS NR 1:
När Serge Gainsbourg dog den 2 mars 1991 stannade Paris. Utanför hans lägenhet på Rue de Vernueil lade folk blommor, Gitanes-paket och Pastis-flaskor. Flaggorna vajade på halv stång. President Mitterand kallade Gainsbourg för ”vår Apollinaire” och förkunnade att Gainsbourg ”lyfte sång till en konstform”.
I Sverige, däremot, fortsätter att Serge Gainbourg att vara känd som något av en kuriosafigur.
En excentrisk snuskgubb som gjort skandallåtar som ”Je t’aime… mon non plus” och ”Lemon incest” och som i en tv-intervju sade till Whitney Houston: ”I want to fuck you”.
Men kanske kan filmen ”Gainsbourg”, som får biopremiär i Sverige i dag, ändra på det.
Serge Gainsbourg (1928-1991) var så karismatisk och kontroversiell att hans musik hela tiden hamnat i skuggan av hans person. Men för varje år som går, desto större inflytande får Serge Gainsbourgs inspelningar på den popmusik som spelas in i dag.
Och vad som allra mest spelas just nu är ”History de Melody Nelson” från 1971, nyligen utnämnt till ett av 1970-talets 25 bästa album av ledande musiksajten Pitchfork, och nu passande nog återutgivet
”History de Melody Nelson” är ett temaalbum, endast 28 minuter långt, som berättar historien om hur en medelålders man i en Rolls Royce krockar med en cyklande Lolita-nymfett. Och ljuv romantik uppstår.
Så långt är alltid lika kontroversiellt som det brukar vara i Serge Gainsbourgs värld.
Men ingen kan argumentera mot musiken. Beck, Air och Portishead har alla påtagligt inspirerats av det unika soundet på den här skivan.
Så sent som i oktober 2006, 15 år efter Gainsbourgs död, framfördes albumet i sin helhet under en hyllningskväll på Barbican i London med gästmusiker som Jarvis Cocker och Badly Drawn Boy.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Vid prisgalan Golden Globe tidigare år var January Jones, känd som Betty Draper i ”Mad men”, storfavorit i klassen ”Bästa skådespelerska i en tv-serie”.
Alla var dock medvetna om att hon hade hård konkurrens i form av Glenn Close i ”Damages”, Kyra Sedgwick i ”The Closer” och uppstickaren Anna Paquin i ”True blood”.
Men vinnaren blev ingen av dem, utan skrällen Julianna Margulies, tidigare mest känd som George Clooneys gamla flamma i ”Cityakuten”.
På tisdag får vi förklaringen. Julianna Margulies är suverän i nya serien ”The Good Wife” som får premiär i TV4 tisdag 13 april 21.00. Hon syns i princip varje scen och bär upp hela serien.
”The Good Wife” är producerad av tunga filmbröderna Ridley och Tony Scott och är inspirerad av Eliot Spitzer-skandalen.
I mars 2008 avslöjades det att New York-guvenören Eliot Spitzer under lång tid hade anlitat prostituerade. New York Magazine hade en tid därefter ett av sina mest omtalade omslag någonsin. Ett fotografi på Spitzer i helfigur, en pil som pekade mot hans skrev med texten ”Brain”.
Men tv-serien ”The Good Wife” handlar inte om skandalmannen – i det här fallet spelad av Chris Noth, odödlig som Mr Big i ”Sex and the city” – utan om hans hustru, som förödmjukad tvingades stå där bredvid sin man på presskonferensen, ”the good wife”.
När ”The good wife” börjar sitter mannen i fängelse och hustrun har återvänt till sitt gamla jobb som advokat.
”The good wife” har blivit en stor tittarframgång i USA och det är lätt att förstå varför. Förutom att serien följer kvinnans kamp för sin självständighet, sina två barn och sin yrkesheder – ”Men can be lazy, women cannot” – så innehåller den ett avslutat juridiskt drama per avsnitt.
Och det är samma typ av advokatmiljöer vi sett tusen gånger förut men aldrig tröttnar på. Män och kvinnor i svarta kostymer och dräkter går omkring och pratar snabbt i korridorer, för att sedan plädera i rättssalar, där domarna alltid är excentriska och ”Objection sustained” är den vanligaste repliken.
Jan Gradvall