Krönika, Dagens Industri

Weekend 19 mars

Krönika

Jan Gradvall

Den här helgen innebär startskottet för några av de mest påkostade satsningarna i svensk televisions historia. SVT och TV4 drar på sig boxningshandskarna och går i clinch med varsin filmatisering av två av de mest lästa romansviterna någonsin.

I morgon lördag är det premiär på SVT för tv-versionen av Stieg Larssons ”Millennium”-trilogi. På måndag är det premiär på TV4 för tv-versionen av Jan Guillous romaner om Arn.

I båda fallen handlar det om nyklippta versioner av långfilmer som tidigare visats på bio vilka nu fördjupats med både nya och förlängda scener. Det rekord som i februari slogs i tv-tittande – svenskar hade aldrig tidigare tittat så mycket med ett snitt på 198 minuter per dygn – kan komma att slås igen.

Men trots duellen mellan Arn och Salander kan det ändå bli en dokumentär som denna rekordhelg kan visa sig göra det mest bestående avtrycket.

Ibland dyker det upp dokumentärer som får en att se på sitt land och sin omgivning på ett nytt sätt. Filmer som fångar när ”det stora vemodet rullar in” och sedan lägger sig som rullstensåsar i det kollektiva svenska undermedvetandet.

Ingen glömmer till exempel dokumentärer som Agneta Elers-Jarlemans ”Smärtgränsen”, Rainer Hartlebs filmer om barnen i Jordbro eller Tom Alandhs fem filmer om Martina med Downs syndrom.

Man kan tala om ett före och efter de dokumentärerna.

Ingen kommer heller att glömma Maud Nycanders ”Sluten avdelning”, en dokumentär i två delar som får premiär på söndag 20.00.

Filmaren Maud Nycander har fått tillstånd att följa livet inne på en sluten psykiatrisk avdelning. Under ett och halvt år har hon besökt avdelning 6 på St. Görans sjukhus i Stockholm.

Till en början satt Maud Nycander där bara på en bänk, utan att ha någon kamera med sig. Grunden i projektet handlade om att bygga upp ett förtroende, både hos personal och patienter. De enda scener som Maud Nycander och klipparen Eva Hillström kunnat använda är de som i efterhand godkänts av patienterna själva.

Grävande journalistik, av den prisbelönta sort där män alltid får vinnarbuketten, brukar nästan alltid handla om att ”avslöja” saker, att peka på saker som inte fungerar.

Maud Nycander gör något mycket ovanligare och svårare: hon lyfter fram något som fungerar, och får oss tittare att förstå hur och varför.

Psykisk sjukdom är fortfarande förknippat med skuld och skam. När man hör ord som LPT, lagen om psykiatrisk tvångsvård, och ECT, elbehandling, associerar många till filmer som ”Gökboet”. Svenska Dagbladet hade så sent som i måndags en skrämselrubrik på ettan om ”elchocker”.

Men genom att låta oss följa med in i behandlingens alla led så avlivar ”Sluten avdelning” den ena fördomen efter den andra.

Den andra delen av dokumentären, som sänds söndagen 28 mars, innehåller scener som förtjänar att påverka alla partiers flyktingpolitik och därmed även valutgången.

En kvinna på avdelningen, med en nioårig son som förflyttats till en fosterfamilj, gör suicidförsök dagligen. Hon är flykting från Bangladesh, där hon blev fängslad av politiska skäl och blev gruppvåldtagen av poliser. I samma veva blev hon utfrusen av sin pappa för att hon ”dragit skam över familjen”.

Hur behandlas då denna medmänniska av landet Sverige? Vi ger henne besked om att hon ska utvisas.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

KOMIKER
Zack Galifianakis. Efter ”Baksmällan”, tv-serien ”Bored to death” och inhoppet i ”Up in the air” börjar den skäggige greken framstå som en ny John Belushi. Och han var lysande som värd för ”Saturday night live”.

RADIO
”Medierna”, P1. Varje dag ser och hör man exempel på pressreleaser signerade PR-byråer som presenteras som nyheter i tidningar, tv och radio. Envisa ”Medierna” granskar och diskuterar detta varje vecka.

DVD
”Mad men”, säsong 3. För den som inte har tålamod att vänta till 19 maj på den svenska boxen: den amerikanska boxen dyker upp i importaffärer nästa vecka. Bästa säsongen hittills, med chockerande slut.

+

BONUS NR 1:

Världens genom tiderna bästa tecknade film? Det blir lättare att svara på den frågan om man i stället formulerar om det till: världens genom tiderna bäst tecknade film. Då är det ”Dumbo” från 1941.

Efter att Disney lärt sig processen och hantverket under det mödosamma arbetet med pionjärmästerverken ”Snövit”, ”Pinocchio” och ”Fantasia”, som tog tre-fyra år vardera att göra, gjordes ”Dumbo” därefter förhållandevis snabbt.

Under arbetet utbröt en omdiskuterad tecknarstrejk. Några av de strejkandes ansikten dyker upp på de clowner som i filmen begär löneförhöjning.

Vad som är utmärkande för slutresultatet är inte dock inte stress, utan den uppslukande hängivenhet och hyperkoncentration som utmärker all bra konst.

Med ”Dumbo” blir bakgrunderna något enklare till förmån för karaktärerna som blir mycket rörligare och mer levande. Tecknad film har heller aldrig varit mer suggestiv än i ”Dumbo”-scener som när tältarbetarna, i regn och mörker, hamrar i pålarna till cirkustältet.

Och allt till tonerna av Frank Churchills anmärkningsvärt komplexa musik. Frank Churchill, som begick självmord 1942, har inspirerat moderna musikskapare som Tom Waits.

Däremot når själva historien i ”Dumbo” inte riktigt upp till exempelvis ”Snövit” eller ”Djungelboken”.

”Dumbo” ges på onsdag för första gången ut på blu-ray. En nyrestaurerad dvd släpps även samtidigt, samt ett ”combo pack” med båda varianterna.
Restauratörerna har utgått från en 70 år gammal nitratkopia som bevarats i kongressens filmarkiv i Washington och som sedan transporterades till Disney i Kalifornien i en kylbil.

+

BONUS NR 2:


Ännu ett exempel på att denna tv-helg blir historisk: på söndag 21.00 är det svensk tv-premiär för den hyllade HBO-filmen ”Temple Grandin” om den autistiska djurforskaren med samma namn.

Temple Grandin, född 1947, blev i höstas blev hedersdoktor vid Sverige Lantbruksuniversitet. Hälften av alla djur som i dag slaktas i Nordamerika passerar genom stressminskande anläggningar som hon har konstruerat.

Medan andra filmer om människor med svåra handikapp, som till exempel ”Min vänstra fot”, brukar fokusera på deras framgångar trots sina handikapp, så har Temple Grandin hela tiden hävdat att hon nått sina framgångar tack vare sin autism.

Som barn förstod hon djur bättre än människor, och använde sig av erfarenheterna från sin egen panik för att lugna kor när de blir stressade.

Samtidigt är filmen om Temple Grandin och hennes autism heller ingen ”Rain man”-förenklad historia, utan ett seriöst försök att försöka visa hur en autistisk hjärna kan fungera.

Temple Grandin har själv att sagt att hon tänker i bilder, att hon inne sitt huvud projicerar “full-color movies, complete with sound, which run like a VCR tape in my head.”

Genom att utnyttja detta som berättargrepp kommer filmversionen närmare hennes innersta än en bok kan göra.

Jan Gradvall