Krönika, Dagens Industri
Weekend 12 mars
Krönika
Jan Gradvall
Det är öppningsraderna i en av rockhistoriens mest kända låtar: ”Now the king told the boogie men, you have to let that raga drop.”. Texten till The Clashs MTV-klassiker ”Rock the Casbah” är i långa stunder inte menad att vara begriplig, men just dessa rader har en konkret innebörd.
Under inspelningen av albumet ”Combat Rock” klev bandets ökände manager, Bernie Rhodes, in i studion och blev upprörd över vad han hörde. Flera av låtarna lät lika långa och utdragna som indiska ragor. Efter att ha fått lyssna på en åtta minuter lång version av låten ”Sean Flynn” utbrast Bernie Rhodes: ”You have to let that raga drop”.
Joe Strummer skrev i stället in i hans replik i en annan låt bandet höll på med. ”The king” var Bernie Rhodes, ”The boogie men” var The Clash.
Men poängen med denna historia är att The Clash till slut tog åt sig av kritiken. I The Clash-gitarristen Mick Jones ursprungsmix var det ett dubbelalbum med titeln ”Rat Patrol from Fort Bragg”, en variant som senare läckte ut som bootleg.
Men efter att den äldre och erfarne ljudteknikern Glyn Johns, som tidigare jobbat med The Who, kallades in så klippte han skoningslöst ned låtarna. Allting blev tajtare, mer komprimerat och fokuserat. Slutresultatet blev ”Combat Rock” från 1982, ett distinkt enkelalbum som också blev The Clashs kommersiella genombrott.
När man lyssnar på aktuella popalbum i dag – eller tar del av modern populärkultur överhuvudtaget – så märker man att detta sätt att arbeta har blivit alltmer sällsynt.
Den moderna tekniken har gjort att det steget mellan inspelning och utgivning hela tiden kan bli kortare och kortare. På många sätt har detta stora fördelar. Flaskhalsar försvinner. Mycket av den energi och kraft som tidigare lades på distribution kan i stället läggas enbart på kreativitet.
Allt man behöver göra i dag är att trycka på en knapp – och världen kan ta del av vad man gjort och tänkt.
Men denna möjlighet har samtidigt fört med sig att vi klivit i en tid där man kan publicera först och tänka efter sen. En Unsgaard-kultur om man så vill.
Om The Clash verkat i dagens mediaklimat hade det mycket sannolikt i stället varit dubbelalbumet, varianten med de ragalånga versionerna, som vi stället fått ta del av.
Det kanske tydligaste av många exempel på att det saknas Bernie Rhodes-ingripanden i dagens popmusik är Markus Krunegårds beslut att i fjol släppa två nya album samtidigt. Där var problemet inte inspelningarna utan själva låtskrivandet. Allting hade blivit mycket bättre om någon utomstående fått gå in i texterna med rödpenna och sagt: ”You have to let that raga drop”.
Ett annat exempel är Peter, Bjorn And John-sångaren Peter Moréns nya album, hans första på svenska. Albumet är bitvis utmärkt men Peter Morén sade i en intervju att han skrev alla texterna på en vecka. Det hörs tyvärr. Om han redigerat låtarna i ett par månader till hade albumet blivit så bra som det kunde ha blivit.
Bruce Springsteen fick i början av sin karriär vara förartist till Jackson Browne, en artist känd för att han kan hålla på i månader och finslipa sina låtar.
När den unge Bruce Springsteen, som själv hade försökt skriva låtar lika episka och ordrika låtar som Bob Dylans ”Sad eyed lady of lowlands”, stod där i kulissen och lyssnade på Jackson Browne, så trillade polletten ned.
Bruce Springsteen mumlade för sig själv: ”Shit, I need less words”.
(slut)