När jag var på Oscargalan

Dagarna före Oscargalan uppstår det en omvänd relation mellan inblandning och förväntningar: ju längre från galan en person befinner sig, desto mer exalterad tenderar han eller hon att vara. Från Expressens kultursida, 5/3 2010,

Text: Jan Gradvall

Natten mellan söndag och måndag är det dags igen: hundratals miljoner ögon fixeras på en röd matta i Los Angeles.

Det diskuteras ofta var gränsen går mellan finkultur och populärkultur. Men Oscargalan är verkligen popkultur i sin puraste form.

Precis som med David Hockneys målningar av swimmingpooler – det andra vi tänker på när vi tänker på Los Angeles – missförstår man Oscargalan om man försöker hitta en djupare mening under den glittrande ytan.

Ytan är konstverket, ytan är innehållet.

Själva Oscarstatyetten ser ut som en förstorad chokladbit. Den förblir som mest lockande om man låter guldcellofanet sitta kvar.

Förra fredagen skrev Olle Lidbom på denna sida om antologin ”The celebrity culture” och konstaterade: ”Att avfärda kändisvärlden är ignorant. Kändisarna fascinerar, påverkar och formar våra liv, oavsett vi vill eller ej.”

I förordet till samma antologi skriver redaktören: ”Kändiskulturen skapar lager av diskurser om hur identitet, individualitet, värderingar och normer ska förstås.”

Ju mer dominerande denna kändiskultur blir, desto viktigare blir Oscargalan.

Oscargalan är i dag kändiskulturens motsvarighet till både bokmässor, rockfestivaler, olympiska spel och möten i FN:s generalförsamling.

Vad som utspelas på den röda mattan natten mellan söndag och måndag har betydelse för vad vi får ta del av i media under resten av året.

Den engelska författarinnan Zadie Smith är aktuell med essäboken, ”Changing my mind” (Hamish Hamilton), där en av de skarpaste texterna handlar om Oscargalan.

Zadie Smith skickades till Los Angeles på uppdrag av Sunday Telegraph. Resultatet blev ”Ten notes on Oscar Weekend”, en artikel som nu för första gången publiceras i bokform.

Zadie Smith inleder med meningen ”Hollywood är vulgärt”, för att sedan direkt punktera den.

Ordet Hollywood tycks utlösa en pavlosk reaktion hos oss alla – vi måste liksom ursäkta oss med att omedelbart påtala hur vulgärt det är – vilket, enligt Smith, leder till en ”automatiserad journalistik” som år efter år, decennium efter decennium, håller denna klichébild vid liv.

I taxiresan in från flygplatsen, en taxi som i Los Angeles givetvis körs av en chaufför som själv skriver filmmanus, konstaterar hon hur märkligt det känns att ”set off on a journey into a place so thorougly imagined by other people”.

Väl framme vid sitt hotell i Hollywood checkar Zadie Smith in på ett glamoröst hotell där ingen någonsin badar i poolen; det gör ingen på glamorösa hotell i Los Angeles.

Vid poolen finns det ett trick att skilja ut vilka av alla vackra kvinnor som är filmstjärnor och vilka som inte är det. ”Hot girls are perfect – actresses are not.”

Skådespelarna är kortare, har osymmetriska ansikten, sneda näsor, är inte brunbrända och bär inte saronger med blänkande Gucci-spännen.

Därefter gör Zadie Smith sin nyckelobservation.

Dagarna före Oscargalan uppstår det en omvänd relation mellan inblandning och förväntningar: ju längre från galan en person befinner sig, desto mer exalterad tenderar han eller hon att vara.

Det är inte de det fåtal som får gå på galan som håller drömmen vid liv, utan alla de hundratals miljoner som inte får gå.

Zadie Smith är didionskt briljant när hon beskriver Los Angeles och sitt minglande med stjärnor på förberedande cocktailpartyn.

När det sedan är dags för själva galakvällen får Zadie Smith – precis som alla andra journalister som lyckats ackreditera sig till galan – följa galan via en videoskärm. Den skyddande guldcellofanen förblir på så sätt intakt.

Men jag har faktiskt ätit av chokladen.

Vid galan 2000 hade min fru, som är manusförfattare, skrivit manus till en Oscarnominerad kortfilm. Jag följde med till Los Angels, inställd på att följa galan från tv:n på hotellrummet.

Dagen innan själva galan insåg kortfilmens huvudrollsinnehavare, Brasse Brännström, att han förfogade över två biljetter. Brasses gamle kompis Lasse Hallström, som samma år var nominerad för ”Ciderhusreglerna”, hade också skaffat en biljett. Och Brasse gav sin extrabiljett till mig.

Att med några timmars varsel hitta ett ställe som hyr ut smoking var i Los Angeles lika enkelt som hitta en 7-Eleven i Stockholm. När jag provade ut min smoking stod jag bredvid den kände popartisten som senare uppträdde på galan.

Efter att ha gjort entré på den röda mattan reagerade jag likadant som alla andra. Jag blev stående där som fastfrusen, med gapande mun, och stirrade på de sfinxstora guldstatyetterna, samtidigt som högst verkliga gudabilder omringade mig.

Illusionen bröts dock snabbt av vakter med hörsnäckor som snabbt skiljde ut vilka som var utfyllnad på röda mattan och väste: ”Keep moving, keep moving”.

Under den tre och en halv timme långa ceremonin är det ingen som kan eller vill sitta kvar på sin stol hela tiden.

Den som under de 90 sekunder reklamavbrotten väljer att gå ut på toaletten, eller till någon av barerna, hinner inte tillbaka innan direktsändningen fortsätter igen.

För att det därför inte ska se tomt ut när kamerorna sveper över parketten, har arrangörerna därför kallat in ”seat fillers”.

Ett par dussin män i smoking och kvinnor i galaklänningar, de flesta unga filmstudenter från UCLA, står beredda i kulisserna för att sedan springa och sätta sig på de stolar när Stjärna X eller Stjärna Y går och kissar.

The show must go on. Vad som händer förblir den glittrande Hockney-ytan obruten.

På ett cocktailparty noterar Zadie Smith hur filmstjärnors kan växla ansiktsuttryck: de har ett privat ansikte och ett professionellt.

Om till en exempel kypare ber om en autograf kan stjärnan blixtsnabbt växla över till sitt ”game face” och bli ”vem det nu är som kyparen vill att de ska vara”.

När stjärnorna under galans gång gick ut i foajén – där de var utom synhåll för kameror och media – kunde man se hur de bytte ansikten.

Jag såg den unge geniförklarade regissören se fullständigt förkrossad ut när han inte fick sin stayett för bästa manus. Han satt och hängde med huvudet in en trappa samtidigt som hans flickvän, den kritikerhyllade popstjärnan, försökte trösta honom.

Jag stod bredvid den stora actionstjärnan som såg väldigt ensam ut när han väntade på sin kompisar.

Dagen efter galan, på väg hem, ser Zadie Smith ett bekant ansikte på flytplatsen. Det är hennes författarkollega, Bret Easton Ellis, bland annat känd för att han i boken ”Glamorama” namndroppar över 50 kändisar på bokens fem första sidor.

Zadie Smith kommer på en idé som hon vill testa på Bret Easton Ellis: ”Tänk om man skrev en hel artikel om Oscargalan utan att nämna en enda kändis vid namn?” Vad skulle hända då? Vore inte det avmystifierande?

Men innan Zadie Smith hinner berätta om sin idé försvinner Bret Easton Ellis i väg i en taxi.

(slut)

 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.