Mötet – Sveriges dolda makthavare
När Mötet tagit makten kan inget säga emot ett förslag som ”Vi låter tittarna själva bestämma!”, eftersom den som säger emot det skulle utmåla sig själv som folkföraktande elitist. Mötet prioriterar alltid konsensus före vision. Från Expressens kultursida, 19/2 2010.
Mötet – Sveriges dolda makthavare
Text: Jan Gradvall
Nyligen var det komedikväll på SVT med rubriken ”Vad skrattar du åt?”. Pilotavsnitt av tre nya komediserier var inspelade: ”Starke man”, ”Min syster och jag” och ”Sandras comeback”.
Vilken av dessa tre nya komediserier skulle få förlängt förtroende och sändas på SVT i höst?
I stället för att någon av SVT:s många chefer tog detta beslut så bollade man över till tittarna som fick avgöra med en omröstning.
Om man till att börja med går tillbaka i tv-historien är den full av exempel på att endast ett avsnitt aldrig är tillräckligt för att bedöma om en humorserie håller eller inte.
Själva formatet situationskomedi, sitcom, är per definition karaktärsbaserat. Förvecklingarna bygger på att tittarna får tid på sig att lära känna karaktärerna.
”Pang i bygget” betraktades som en flopp efter de första avsnitten. Daily Mirror klagade på att John Cleese inte alls var lika rolig här som i Monty Python och satte rubriken: ”Long John Short on Jokes”.
Även ”Seinfeld” ansågs obegriplig till en början. Det var först med den fjärde säsongen som ”Seinfeld” tog sig in på Topp 30 på den amerikanska tittartoppen.
Parallellt med detta finns det en dikesren som löper längs med tv-historien och som är full av påkostade pilotprogram som aldrig höll för vad de lovade.
Inget av detta borde vara nyheter för någon av SVT:s chefer. Så varför då detta sällsynt korkade beslut med en tittaromrösning om något som bevisligen inte kan avgöras med en tittaromröstning? Vem är egentligen huvudansvarig?
Svaret är att det förmodligen inte är någon enskild person som fattat det här beslutet utan den dolde makthavaren i Sverige – Mötet.
Alla som någon gång suttit i ett möte vet att alla närvarande direkt intar olika roller.
Inte så att man nödvändigtvis föreställer sig, men man uttrycker sig annorlunda när man adresserar en grupp i ett rum i jämförelse med om man talar till en individ. I ett möte blir det till exempel mer naturligt att säga ”Vi borde göra” i stället för ”Jag vill göra”.
På många arbetsplatser tenderar också rollfördelningen på möten att bli permanent. Efter några år är rollerna lika tydliga som i Snövit.
Mötet leds av Kloker. Runt omkring sitter Blyger, Trötter, Prosit (hemma och vabbar), Glader, Butter och Toker som alltid piggar upp med några roliga historier från gårdagkvällen.
Ett möte blir också alltid ett forum för dolda maktkamper och interna positioneringar. Någon kan plötsligt hålla med om ett beslut – inte för att man är insatt i frågan – utan för att man vill imponera på någon annan, eller säga emot någon annan.
Eller kanske bara känner att man suttit tyst lite för länge.
Och det är i detta läge som Mötet intar formen av en organism, något som får eget liv.
När ”Jag tycker”-argumenten slås ut av ”Vi borde”-argumentet så övertar Mötet även den beslutande rollen.
Om någon på ett mötesrum på SVT säger ”Jag vill göra en novellfilm om en kulstötare” så är det argumentet chanslöst mot ”Vi borde göra en tv-serie som når de ungdomar som slutat se på TV”.
Magnus Lindkvist är föreläsare inom omvärldsanalys och blev utsedd till Årets Talare 2009. Magnus Lindkvist har jobbat med många på svenska och utländska företag och har stor erfarenhet av möten:
– Problemet med möten i Sverige är att vår konsensuskultur drar ut möten till oändligt segdragna över i alla-får-säga-sitt-men-ingen-har-egentligen-något-att-säga.
– Min erfarenhet är att bara Japan är värre. Där vill alla sitt kvar så länge som möjligt för att det ska se bra ut inför chefen. Medan i USA har man en mer hierarisk ”no bullshit”-kultur som gynnar snabba, effektiva möten.
Hierarki är inte ett modeord för dagen.
Men oavsett vilket storverk man väljer inom svensk kulturhistoria – romaner av Kerstin Ekman, filmer av Ingmar Bergman, tv-serier av Lars Molin, pjäser av Suzanne Osten – så är alla dessa verk inte ett resultat av medbestämmande utan just av hierarkiskt fattade ”no bullshit”-beslut.
En person bestämmer. I samma stund som kreativa beslut avgörs av medbestämmande slocknar den kreativa lågan.
Alla som jobbat på en tidningsredaktion vet att de bästa idéerna alltid tillkommer över tröskeln mellan två rum.
Person A säger: ”Den här idén brinner jag för, det här vill jag verkligen göra.” Person B tittar upp från datorn, sitter tyst i tio sekunder och säger sedan: ”Ok då, gör det, 6 000 tecken på måndag, inte en jävla rad längre.”
Ju fler möten det är på en tidning, desto sämre innehåll. Om man förde statistik över de tidningar som i dag har flest möten per dag skulle denna kurva förmodligen även avslöja tidningarnas vitalitet.
Ingen i näringslivet skulle heller låta sina bästa medarbetare sitta på möten halva dagarna. Som det står på ett amerikanskt klistermärke: ”Meetings – the practical alternative to work”.
Mötet, som organism, älskar ord som medbestämmande och interaktivitet. Mötet prioriterar alltid konsensus före vision.
När Mötet tagit makten kan inget säga emot ett förslag som ”Vi låter tittarna själva bestämma!”, eftersom den som säger emot det skulle utmåla sig själv som folkföraktande elitist.
Mötet riskerar även att få ännu större makt framöver.
Individuellt fattade beslut förknippas med gammelmedia och von oben-politiker och förses med skamstämpel. Kollektivt fattade beslut, däremot, förknippas med sociala medier, 2000-talets sexigaste ord.
När man tar del av alla reportage om hur människor drabbats av Försäkringskassans nya regler så märker man också att ingen intervjuad tjänsteman någonsin säger: ”Detta är något jag har bestämt”.
Alla hänvisar till protokoll från Möten.
(slut)