Patti Smiths ”Just Kids”: En av de finaste kärlekshistorier jag läst
De träffades i New York sommaren 1967, två 20-åringar utan pengar, bostad och framtid, men med ett uttrycksbehov starkare än hunger. I boken ”Just Kids”, som ges ut på svenska i mars, skriver Patti Smith om sin uppväxt med fotografen Robert Mapplethorpe. Från Sydsvenskans kultursida, 14/2 2010.
Patti Smith
”Just kids” (Ecco)
Text: Jan Gradvall
Dagen då Robert Mapplethorpe ska ta fotografiet till Patti Smiths debutalbum ”Horses” inleds med hennes frukostritual.
Hon vaknar lite sent, sticker ned till det marockanska bageriet runt hörnet, köper en fralla, en kvist med färsk mynta och några ansjovis.
Därefter går hon hem igen, kokar vatten och gör té av myntan. Hon häller olivoljan i den öppnade frallan, rensar ansjovisen, lägger dem inuti och häller på lite cayennepeppar.
I samma ögonblick inser Patti Smith att hon bör vänta med att sätta på sig den vita skjortan tills efter frukosten. Det vore förödande om hon spiller olivolja på den.
Dagen innan har hon nämligen tillfället till ära varit inne hos Frälsningsarmén på Bowery och köpt en bunt vita skjortor. Den skjorta hon gillar bäst har ett monogram, RV, över bröstfickan. Hon leker med tanken att den kanske tillhört Roger Vadim, ”Barbarella”-regissören.
När hon tar på sig skjortan framför spegeln så tänker hon på ett Brassaï-fotografi av Jean Genet, en av sina idoler. På det porträttet bär Genet just en vit skjorta med monogram och upprullade ärmar.
Patti Smiths bäste vän Robert Mapplethorpe, då ännu okänd som fotograf, anländer till lägenheten för att hämta upp henne. Robert vet precis var bilden ska tas, i en ovanligt ljus lägenhet på One Fifth Avenue.
Lägenheten tillhör Sam Wagstaff, en före detta marinsoldat med Gregory Peck-utseende som nu är förmögen fotografisamlare och blivit blixtförälskad i den 25 år yngre Robert Mapplethorpe. Sam Wagstaff kom att bli Robert Mapplehorpes livspartner och mecenat. Båda dog i aids.
Men den morgon när Patti Smith och Robert Mapplethorpe klivit ut på gatan är han inte nöjd med ljuset. Himlen är täckt av mörka moln.
De får vänta ända till sen eftermiddag innan det slutligen klarnar upp. De springer sedan till slut genom Washington Square för att hinna till lägenheten innan det perfekta ljuset försvinner.
Som Patti Smith skriver: ”I had my look in mind. He had his light in mind. That is all.”
Först hade Patti tänkt att även ha en kavaj på sig över skjortan, men Robert ber henne ta av den. Patti slänger kavajen över axeln, ”som Frank Sinatra”.
Efter tolv exponeringar säger Robert att han är färdig. När Patti frågar hur han kan veta det, svarar han: ”I just know”.
Robert Mapplethorpe hade dessförinnan gjort många, många porträtt av Patti Smith, både teckningar och fotografier. En av deras gemensamma vänner påpekade att nästan alla dessa porträtt hade en tendens att bli väldigt lika honom själv.
När Patti Smith berättar historien om fotografiet i sin nyutkomna bok ”Just kids”, som handlar om hennes tid med Robert Mapplehtorpe i New York, så skriver hon: ”When I look at it now, I never see me. I see us.”.
”Horses” från 1975 är i dag ett av rockhistoriens mest kända skivomslag. Vill man förklara för någon vad rockmusik är kan man peka på den bilden.
Tre somrar senare fick Patti Smith till slut sin första hitlåt. När hon och Robert promenerade längs 8:e gatan hörde de ”Because the night” strömma ut från butik efter butik. Robert sade till henne: ”Patti, you got famous before me”.
Världen hade då ännu inte sett Robert Mapplethorpes vare sig vackraste eller mest extrema fotografier. I sitt mest berömda självporträtt har han en oxpiska uppkörd i sitt anus.
Men Patti Smith väljer att inte berätta vad som hände efter genombrottet. Hon avslutar sin memoarbok där de flesta andra börjar. Den dagen när fotografiet tas till ”Horses” är det bara 25 sidor kvar av boken.
Vad ”Just kids” i stället handlar om är den långa, utdragna, formbara, avgörande tid innan de båda kunde leva på sin konst. Och om hur de under denna tid jobbade extremt hårt och målmedvetet ”för att bli någon”
När fotografiet till ”Horses” togs hade de varit oskiljaktiga i åtta år, först som älskare och sedan som vänner. Patti Smith och Robert Mapplethorpe föddes 1946 bara några veckor efter varandra.
De träffades i New York sommaren 1967, två 20-åringar utan pengar, bostad och framtid, men med ett uttrycksbehov starkare än hunger.
I ”Just kids” lyfter fram Patti Smith två händelser som för henne definierade sommaren när de träffades.
Den ena är att det var sommaren då John Coltrane dog. Den andra är att de var sommaren då hon såg Bo Widerbergs ”Elvia Madigan” på bio.
På ett plan är ”Just kids” också en kärlekshistoria, en av de finaste jag läst.
Patti och Robert lovar direkt att alltid stötta varandra. Om en är ledsen, måste den andra vara glad.
I och med att de inte har några pengar delar de på allt. När de tar tunnelbanan till nöjesfältet vid Coney Island har de bara råd med en korv.
När de går på museum hade de bara råd med en biljett. Den som ser utställningen måste beskriva den för som står kvar utanför och väntar.
Patti hade på den tiden inga planer på att bli musiker, Robert hade inga planer på att bli fotograf. Vad de gjorde var att teckna, teckna, teckna, dag efter dag, i sex-sju år. Ofta satt de och tecknade sida vid sida. Patti skrev även poesi.
I och med att Robert var den enda som blev mest nedtyngd av att ha ett dagtidsjobb, beslutade sig Patti för att försörja dem båda. Hon jobbade i bokhandlar och letade upp förstautgåvor som hon sålde till samlare.
Robert bidrog till hushållskassan genom att extraknäcka som manlig prostituerad. Han började även göra collage. Så fort han fick pengar gick han till 42:e gatan och köpte inplastade bögporrtidningar.
Att han till slut började fotografera var mest ett resultat av att Patti påpekade att det både skulle bli enklare och billigare om han i stället tog de där bilderna själv.
Skildringar av konstnärer brukar följa en given kronologi: barndom, svårigheter, genombrott, geniförklaring, ålderdom. I och med att skildringen görs så att säga baklänges, med facit i hand, blir det alltid en redigerad historia som berättas.
Den längsta och kanske mest avgörande fasen – den fas när vi är unga och naiva, har idoler som vi storögt ser upp till, och dagdrömmer att om att bli erkända och berömda – framstår alltid som lite genant i efterhand.
Och spolas därmed igenom lite för snabbt i historieskildringen.
Men det unika med Patti Smiths bok är att hon är kvar där hela tiden. Skarpare än någon annan musiker gör hon ett porträtt av konstnären som valp.
Som författare skriver hon lika bra som Bob Dylan gjorde i sina memoarer och lyckas återskapa den storögda blick man har som 20-åring.
Hon namndroppar skamlöst. Med tanke på att persongalleriet innefattar New Yorks färgstarka karaktärer under stadens kanske mest kreativa period är det heller inget man klagar över som läsare.
Ett ögonblick: Patti Smith sitter i lobbyn på Chelsea Hotel och håller i en uppstoppad kråka hon just fyndat på ett indianmuseum. Samtidigt som Diane Arbus hastar förbi, på väg mot sitt rum, slås entrédörren plötsligt upp och in kliver en man i märklig mustasch och en lång cape av svartaste sammet. Det är Salvador Dali som går rakt fram till Patti Smtih och säger: ”Du ser ut som en kråka, en gotisk kråka”.
Ett annat: Patti Smith, Robert Mapplehorpe och William Burroughs sitter vid bordet längst fram i urinlukten på kluben CBGB samtidigt som ett nytt band utan skivkontrakt kliver upp på scenen. Bandet kallar sig Television. När Patti ser gitarristens spindellika fingrar inser hon att han också måste vara poet och söker upp honom efteråt.
Robert Mapplethorpe kämpade desperat för att kunna leva på sin konst och ville inget hellre än att upptas av kretsen kring Andy Warhol.
Kväll efter kväll slår Patti därför följer med Robert till Max’s Kansas City, en restaurang och klubb i hörnet Park Avenue och 18:e gatan, där de sitter och suger på varsin Coca-Cola.
Men Andy Warhol kommer aldrig dit, han hämtade sig aldrig efter Valerie Solanas mordförsök. ”Det var som att gå på audition för ett spöke”.
Däremot är det runda bordet i det röda rummet längst in, det som lyses upp av Dan Flavins ljusskulptur, fyllt av spillrorna av Warhols entourage som så småningom börjar prata med två unga storögda Cola-Cola-drickarna.
För Patti Smith kommer genombrottet efter att hon med sin egen sax klippt sig för att få samma frisyr som Keith Richards. Någon säger att hon ser androgyn ut – ett ord hon inte vet vad det betyder – men, hey, wtf, för första gången får hon och Robert sitta vid det balla bordet.
”Just kids” ges ut på svenska i slutet av mars på Brombergs. Det förtjänar att bli en biblioteksklassiker, en bok man kan sätta i händerna på alla unga som drömmer om att ta sig någon annanstans än där man befinner sig.
Redan i första stycket av ”Just Kids” naglar Patti Smith vad boken handlar om.
Det är ett av hennes första barndomsminnen. Hennes mamma rullar runt henne i barnvagnen. De går längs en flod. De passerar ett båthus, en stenbro, en lagun.
Där ser hon sitt livs första mirakel. En lång böljande nacke reser sig plötsligt från en klänning av vita plymer.
”Svan”, förklarar hennes mamma, som känner sin dotters upphetsning.
Därefter börjar svanen slå på vattnet, fäller ut sina majestätiska vingar och lyfter mot himlen.
(slut)