I Donald Drapers fotspår

För att komma till familjen Drapers villaområde gör jag precis som Donald Draper själv gör i varje avsnitt av ”Mad men” när han jobbat klart inne på kontoret på Manhattan. Jag tar pendeltåget norrut från Grand Central Station. Reportage från Expressens kultursida, 7 januari 2010.

I Donald Drapers fotspår

Text: Jan Gradvall

Den exakta gatuadressen där familjen Draper bor i tv-serien ”Mad men” finns inte i verkligheten.

På en telefonräkning som skymtar förbi i sista avsnittet i första säsongen av ”Mad men” kan man se att adressen är 42 Bullet Park Road.

Men när man kommer till det lummiga villaområdet norr om New York, med hus och gator som man känner igen från tv-serien, så har gatorna namn som Farm Road och Orchard Road.

Det fiktiva gatunamnet Bullet Park Road visar sig vara en blinkning till John Cheevers ”Bullet Park”, en roman som är en av ”Mad men”-skaparen Matthew Weiners stora inspirationskällor.

John Cheever, som kallats ”förorternas Tjechov”. bodde i denna del av Westchester.

I den tredje säsongen av ”Mad men”, som får premiär 7 januari på Kanal 9, refereras det flera gånger till att Drapers bor någonstans i gränsområdet mellan Ossining (24 000 invånare) och Tarrytown (11 000 invånare).

För att komma till familjen Drapers villaområde gör jag precis som Donald Draper själv gör i varje avsnitt av ”Mad men” när han jobbat klart inne på kontoret på Manhattan. Jag tar pendeltåget norrut från Grand Central Station.

Genom att åka pendeltåg genom New York får man både en bättre överblick över staden och en bättre insikt i stadens sociala och kulturella dynamik

Första stoppet på resan norrut är 125:e gatan i Harlem. Därefter fortsätter tåget till Yonkers, hemvist för Ella Fitzgerald, Mary J Blige och rapparen DMX.

När sedan tåget fortsätter att slingra sig uppför Hudson-floden så tar vita människor över på stationernas perronger.

Redan efter en kvarts tågresa är scenförändringen total även vad det gäller omgivningen. Den lantliga idyll som möter en här uppe – med Hudson-floden hela tiden glittrande på tågets vänstersida – har i decennier lockat människor som behöver en paus från det hektiska Manhattan.

Alla från hippier och författare till välbärgade barnfamiljer som vill att barnen ska få växa upp omgivna äppelträd i stället för skyskrapor, har sökt sig upp hit.

Om man fortsätter med tåget några stationer längre än vad Donald Draper gör i ”Mad men” så kommer man till Woodstock, där det grisskära hus, The Big Pink, där The Band och Bob Dylan spelade in musik fortfarande står kvar.

Stationerna Ossining och Tarrytown, där Donald Draper kliver av med sin portfölj och hatt, ligger på precis lagom pendelavstånd från Manhattan. Det tar 30-45 minuter beroende på om man hamnar på ett snabbtåg eller ett som stannar vid alla stationerna.

Närheten till Manhattan, där karriärjobben finns, har gjort att dessa gröna, idylliska bostadsområden blivit mycket attraktiva och dyra, ungefär som Bromma i Stockholm.

Precis som i ”Mad men” är det fortfarande män med portföljer som dominerar på tågen.

Pendlare med nedböjda huvuden som försöker få ihop den både geografiskt och moraliskt svårlösliga ekvationen med barnen och familjen på ett ställe och karriären och utelivet på ett annat.

Inte långt från familjen Drapers gata ligger Revolutionary Road, ett gatunamn som låter fiktivt men är högst verkligt.

Gatuskylten med Revolutionary Road gav Richard Yates namnet till den klassiska roman som gavs ut 1961 och som filmades i förfjol.

Om John Cheever är den ena litterära referenspunkten till tv-serien ”Mad men” så är Richard Yates den andra, även om seriens skapare Matthew Weiner sagt att han inte läste ”Revolutionary road” förrän efter första säsongen till ”Mad men” var skriven.

Den tredje säsong av ”Mad men” som nu börjar visas i svensk tv är den starkaste hittills.

”Mad men” har hittills blivit mest uppmärksammad för sin förföriska yta. Ser man bara något enstaka avsnitt av serien kan man också lätt få intrycket att det verkar pågå ett konstant cocktailparty, med människor i snygga kläder som röker cigaretter.

Men i den tredje säsongen blir det uppenbart hur alla exteriörer egentligen är utbytbara: det är karaktärernas interiörer som Matthew Weiner är intresserad av

När jag intervjuade Matthew Weiner på telefon för två år sedan berättade han: ”När jag skrev piloten till ’Mad men’ befann jag mig, utifrån sett, på toppen av mitt liv. Jag var 35 år och hade ett bra och mycket välbetalt arbete. Jag hade en vacker fru och flera barn. Ändå kände jag bara en gapande tomhet som växte i mig. Du vet, känslan av ’Is this it’?.”

Att han valde att berätta om denna känsla med 60-talets reklambransch som fond visade sig vara ett smart drag kommersiellt – ändå tog det honom sju år att få någon kanal att nappa på serien – men oviktigt för vad serien handlar om.

Matthew Weiner: ”Vad ’Mad men’ handlar om, för mig, är ’upward mobility, att varje steg kostar oss någonting. För att lyckas förverkliga en dröm måste du göra avkall på något annat. Och alla karaktärer i ’Mad men’ brottas med detta. De undrar varför de inte är lyckliga.”

Under denna säsong blir priset för drömmarna brutalt högt för flera av huvudpersonerna i ”Mad men”.

Medan det utåt sätt perfekta paret Donald och Betty Draper brottas med sina självbilder, och blir alltmer desperata i sin olycka, så får de sämre och sämre kontakt med sina barn.

Matthew Weiner är född 1965, När jag intervjuade Matthew Weiner så berättade han plötsligt att hans familj bodde på Kungsholmen i Stockholm när han har runt sju-åtta år. Hans pappa var forskare och fick jobb på Karolinska Institutet. Under samma tid visades ”Scener ur ett äktenskap” i svensk tv.

Matthew Weiner var naturligtvis för liten för ha några minnen av serien, men det är påtagligt hur parallellerna mellan ”Mad men” och ”Scener ur ett äktenskap” blir fler och fler.

Båda serierna handlar om relativt unga föräldrar, med två barn, som sitter fast i äktenskap där framförallt kvinnan upplever att hon förminskas och marginaliseras.

I Bergmans skildring får vi inte se de två barnen överhuvudtaget, medan Weiner tvingar oss att se dem.

Genom att hela tiden låta kameran söka upp barnen – även om de nästan alltid hamnar i bakgrunden – så påminns vi hela tiden om deras situation.

I avsnitt efter avsnitt får vi se hur föräldrarna bokstavligen kliver upp över barnen där de ligger framför tv:n eller pussel, barn som redan är långt inneslutna i sina egna världar.

”Mad men” utvecklas till en serie om avstånd i alla bemärkelser, både geografiska och mentala. Även mellan medlemmarna i en kärnfamilj kan det finnas ett pendlingsavstånd på 30-45 minuter.

(slut)