Älskade elände

Snyftarna är tillbaka. Rötterna till 50 Cents självömkan och böcker som "Pojken som kallades Det" kan härledas tillbaka till "Barnen från Frostmofjället" och Krösamaja. Från Elle i december 2005.

Text: Jan Gradvall

Det är en klassisk Monty Python-sketch. Fyra män från Yorkshire sitter och berättar minnen från sin hårda uppväxt. Historierna blir bara värre och värre när de går varvet runt.

Till slut säger Terry Jones att han växte upp i en skokartong mitt på motorvägen. ”Vi steg upp ur skokartongen klockan tolv på natten och slickade vägen ren med våra tungor. Vi livnärde oss på två sorters kallt grus, jobbade 25 timmar om dygnet och fick betalt sex pence var fjärde år. Och när vi kom hem så skar vår pappa oss mitt itu med en brödkniv.”

Det är över 30 år sedan Monty Python första gången spelade upp den sketchen. Vad som hänt sedan dess är att verkligheten hunnit ikapp överdriften. Om Terry Jones skulle berätta samma historia i dag skulle ingen skratta. Tvärtom skulle han omedelbart bli erbjudan bokkontrakt.

En titt på vinterns bokutgivning vittnar om att ingenting är så populärt just nu som eländesbiografier. Självbiografiska berättelser skrivna av människor som tagit sig igenom lidanden som passerar gränsen för det extrema.

Aron Ralstons ”Vilja av sten” är ännu en i raden av dramatiska bergsbestigarböcker. Men Ralston går ett steg längre än sina föregångare.

Ralston inte bara kröp, frös och var nära att dö där uppe på bergets topp. Han amputerade dessutom sin egen arm med fickkniv, ”en slö fickkniv”. Därefter tog han sig ned för bergväggen och vandrade i tio kilometer innan en räddningshelikopter kunde hämta upp honom.

I boken ”Vilja av sten” berättar bergsbestigaren Ralston om ”sin övermänskliga bedrift”. På omslaget syns han med en armprotes som hämtad från ”Terminator” och en beslutsam blick som hämtad från ”Dr Phil”.

En annan tidstypisk bok är ”Målgång” av Jane Tomlinson. En trebarnsmamma från Leeds som fick domen av sin läkare. Cancer. Hon skulle dö inom halvår.

Men Jane Tomlinson besegrade inte bara cancern. Efter att patienten kommit ut från sjukhuset avverkade hon dessutom London Marathon och London Triathlon, ”trots andningssvårigheter och malande värk i hela kroppen”.

Båda dessa böcker ingår i en serie på bokförlaget Bra Böcker som bär undertiteln ”En sann historia”. Även de andra böckerna i serien tänjer på gränsen för det extrema. Berit Jørgensens ”Sviken” är ännu en skildring av en västerländsk kvinna som råkar ut för svårigheter i ett muslimskt land.

Fast Berit råkar värst ut av alla. Berit hoppas på ett romantiskt bröllop med Ali. Men i stället drogar Ali ned Berit och aborterar bort fostret. ”När Berit vaknar upp badar hon i sitt eget blod.”

Debra Puglisi Sharps ”Tillentgjord” börjar en aprildag 1998 när hon planterar rosenbuskar i sin trädgård. Där upphör mysfaktorn. I förlagets presentationskatalog står det: ”Fem dagar i helvetet skulle kunna vara en undertitel till den sanna berättelsen om hur hon kidnappades, hölls fången och upprepade gånger våldtogs av en kokainberoende vettvilling.”

Den vanligaste undergenren inom eländesbiografier är annars uppväxtskildringar. Senait G Meharis ”Ett hjärta av eld” skildrar hur hon som nyfödd stängdes in i en resväska av sin mamma och övergavs. Pappan var inte snällare. När hon var fem år överlämnades hon till en gerillaarmé och tränades i att gräva ner lik och skjuta med en kalasjinkov.

Kevin Lewis ”Ungen” är utgiven av ett annat bokförlag, Forum, men även den boken är försedd med undertiteln ”En sann historia”. Kevin inte bara mobbas i skolan. Han misshandlas även av sin mamma och blir ”svårt undernärt”.

Kevin Lewis uppväxthistoria, samt även bokens titel och omslag, påminner inte så lite om en annan av Forums författare, bestsellerkungen Dave Pelzer. Med ”Pojken som kallades Det” från 1995 kan man säga att Dave Pelzer rent av skapade denna genre.

Dave Pelzers mamma kallade honom inte vid namn utan refererade endast till honom som Det. Han fick bo som en hund i källaren. Hon tvingade honom också att äta sina egna spyor samt sin lillebrors bajsblöjor. Hon brände honom på spisen och högg honom med en kökskniv. Det var en ofattbar uppväxt. Boken om den blev också en ofattbar succé.

”Boken som kallades Det” syns fortfarande i pocketställen på livsmedelsbutiker och i kiosker. Dave Pelzer har sedan dess fortsatt att berätta om sin uppväxt i inte mindre än fyra uppföljare. Först kom ”Pojken som inte fanns” och ”Pojken som överlevde”, därefter ”Att hjälpa sig själv” samt den nya ”Livets möjligheter”.

För alla ”Det”-fans som inte kan få nog har nu även Dave Pelzers lillebror kommit med en bok. Dave Pelzer har i sina böcker visserligen vittnat om hur lillebrodern Richard favoriserades av mamman, men Richard vill inte vara sämre. Hans bok bär titeln ”A Brother’s Journey: Surviving a childhood of abuse” och beskriver detaljerat hur han till exempel slogs blodig när han råkade somna utan sin mammas tillåtelse.

Nätbokhandeln Amazon publicerar bokrecensioner av kunder och läsare. Efter flera entusiastiska inlägg om Richard B. Pelzers bok kommer en mycket kritisk recension av en man som själv jobbar med utsatta barn: ”Jag har båda Pelzer-brödernas böcker. Har inte någon ifrågasatt Richards referenser och vad han gör med sitt liv i dag? /…/ Plötsligt dyker han bara upp från ingenstans. /…/ Det är uppenbart att han gör det enbart för pengar.”

Utan att anklaga någon av författarna för att ljuga kan man konstatera att det måste vara frestande att överdriva åtminstone lite grann. Konkurrensen är sådan att en skildring av en normaleländig uppväxt inte skulle ges ut i bokform. För att tränga igenom mediabruset i dag måste man konkurrera med Monty Python.

Second Yorkshireman: ”Vi blev vräkta från vårt hål i marken och tvingades bo mitt i en sjö.”

Third Yorkshireman: ”Ni var lyckliga som hade en sjö! Det var 150 av oss boende i en skokartong mitt i gatan.”

Hur har elände kunnat bli så populärt att det till och med blivit en ny väg till framgång? En förklaring är den allmänna realitytrenden.

Undertiteln ”En sann historia” – jämför med ”Based on a true story” som länge använts inom filmen – har blivit en slags VDN-märkning. Påhittat har låg status. Vad alla törstar efter är verklighet. På bio har dokumentärer förflyttats från Folkets Bio-källare till etta på biotoppen. På TV har dokusåpor dominerat i snart tio år.

Men hur verklig är egentligen verkligheten? Dokusåpor visar att även om vi säger oss vilja ha verklighet så är det egentligen något annat vi vill ha. Vi vill ha verklighet men absolut inte tråkig verklighet utan engagerade verklighet, spännande verklighet – verkligare verklighet.

”Expedition: Robinson” är egentligen lika fiktivt som ”Rederiet”. De medverkandes karaktärer överdrivs. Replikerna väljs noggrant ut. Dramatiken skapas i klipprummet.

Det är många inom dagens underhållning som frestas att göra verkligheten verkligare. Även rappare skapar sina egna eländesbiografier. Det är i dag närmast obligatoriskt för en rappare att ha langat crack, suttit inne samt ha blivit skjuten. I våras utbröt ett ordkrig mellan 50 Cent och The Game om vem som egentligen var mest äkta. 50 Cent, som blivit skjuten nio gånger, anklagade The Game för att vara fejk eftersom han endast blivit skjuten ”några gånger”.

Fourth Yorkshireman: ”Vi jobbade 29 timmar om dagen och betalade ägaren för att tillåtelse att arbeta. När vi kom hem dödade vår mamma och pappa oss, dansade på våra gravar och sjöng hallelujah.”

En annan förklaring till att eländesbiografier blivit ett samtidsfenomen är att snyftarna är tillbaka. Svenskar har i alla tider tyckt om att höra historier om andra som har det värre än en själv.

Gamla skillingtryck från 1800-talets slut är fulla av visor med de mest eländiga livsöden. ”Drinkarflickans död” är ett av många exempel. En far skickar ut sin tolvåriga dotter i snön för att skaffa mer brännvin. ”Bland höga drivor och kölden bitter går lilla Anna, av hunger tärd.”

Flickan fryser sedan ihjäl i en snödriva redan i tredje versen. Plockar man fram en akustisk gitarr skulle man förmodligen även kunna förvandla bergsbestigarboken med den slöa fickkniven till ett skillingtryck.

Bland de största svenska filmsuccéerna någonsin finns ”Barnen från Frostmofjället”. Sju syskon blir föräldralösa och pulsar omkring i snön med sin trogna get Gullspira som enda sällskap. Respekt! Ett annat exempel är den lika framgångsrika ”Rännstensungar”, en skamlös snyftare om en lockig flicka i rullstol som lär sig gå i slutscenen.

Det kanske allra bästa exemplet på hur sorgliga historier och fasansfulla öden har trollbundit generationer av svenskar finns ändå i ”Emil i Lönneberga”. I ett hem utan TV, bio och pocketböcker är det Krösamaja som står för underhållningen i hemmet.

Krösamaja utger sina historier för att vara ”based on a true story” men hennes popularitet som historieberättare vilar på att hon saltar dem kraftigt. Emils mamma säger till Krösamaja: ”Skräm inte upp barnen”. Emil säger: ”Jo, gör det.”

Vilken av karaktärerna i Emil skulle i dag få kontrakt för att skriva sin självbiografi. Alfred? Rätt bra historia med blodförgiftningen men för vek i övrigt. Lina? Bara om hon sågat bort den onda tanden med fickkniv och sedan utvandrat till Amerika till fots. Emil själv? Kanske om han valt titeln ”Ungen” och vittnat om att de inspärrade traumadygnen i den fönsterlösa Snickerboa.

Men ingen skulle slå Krösamaja. Hennes historier är så dramatiska – verkligare än verkligheten – att om hon levt i dag skulle hon få signera flest böcker på bokmässan. Om hon bytte namn till Fucking Krösa, Fucking Maja och började rappa skulle hon till och med kunna konkurrera ut 50 Cent.

Det är också logiskt att Laleh toppar Trackslistan och är Sveriges just nu mest efterfrågade liveartist. Ingen annan svensk artist är lika dynamisk och självutlämnade på scen. Ingen har heller samma dramatiska bakgrund. Publiken som dyrkar henne vet att Lalehs bror dog av hjärtfel. Publiken vet att hennes pappa dog när han försökte rädda en annan kvinna från att drunkna.

Det slutgiltiga beviset på snyftarna är tillbaka på bred front kommer annars i form av att Sonet och Gilda Film just nu spelar in en uppdaterad version av – just det – ”Rännstensungar”. Det blir tredje gången den historien filmas inom loppet av 50 år. Snyftpremiär på bio nästa vinter.

(slut)

 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.