Skivrecensioner, DI Weekend
Norah Jones
Titel: The fall
Skivbolag: Blue Note/EMI
Betyg: 2
Tittar man tillbaka i musikhistorien upptäcker man att det i princip bara är en enda artist på superstjärnenivå som förmått byta sound från skiva till skiva utan att tappa någon publik: Beatles.
I övrigt är musikhistorien full av exempel på hur artister och publik har olika syn på vikten av förändring. Artisterna är rastlösa och vill visa sin bredd. Publiken, däremot, ofta vill ha sina favoriter precis som de är. Publiken har ju tusentals artister att välja mellan och kan få sin variation på annat sätt.
Norah Jones har skiljt sig inför detta album. Lee Alexander var inte bara hennes man, utan även hennes medlåtskrivare och medmusiker. Man kan därför verkligen förstå hennes behov av förändring. Hon har nya musiker, en ny frisyr och en ny problematisk hatt.
Men samtidigt har Norah Jones också skaffat sig ett helt nytt sound. De tidlösa pianoballaderna, som fick 20 miljoner att köpa hennes debutalbum, är borta med vinden. I stället har de ersatts av ett tyngre, groovebaserat gung á la det som präglat Dylans senaste album.
”The fall” är inte ett dåligt album. Hennes sensuella röst är intakt. Men det är samtidigt ett album som kommer att innebära att Norah Jones förlorar ungefär tre fjärdedelar av sin publik.
Jan Gradvall
Falty DL
Titel: Bravery E.P.
Skivbolag: Planet Mu
Betyg: 4
Hemlige engelske artisten Burial har legat bakom två av decenniets bästa album. När han släppte sina album 2006 och 2007 var det ingen som visste vem han var. När i en intervju i augusti 2008 avslöjade att han hette William Bevan sade han: ”Only five people know I make tunes”.
Det uttalandet är centralt för att den musik som missvisande kallas dansmusik.. De flesta artister i dessa genrer är inte musiker i traditionell mening, eller ens utåtriktade, utan människor som lever hela sina liv i hörlurar. Din granne kan vara världens bästa dansmusikproducent utan att du har en aning om det.
Burial verkar i en genre som kallas dubstep, Rytmerna är ännu dovare än i dubreggae. Stämningen i musiken är mörk och spöklik. Från att ha varit en utpräglat engelsk musikstil har den nu blivit global.
Tidigare i år har vi hört Martyn, en holländare som bor i Washington DC. Nu kommer New Yorks motsvarighet till Burial i form av Falty DL, en man vid man Drew Lustman som ser exakt ut som Shaggy i ”Scooby-Doo”.
Musiken låter som en tunnelbaneresa genom Brooklyn, mörka tunnlar varvas med stickande dagsljus.
Jan Gradvall
Jimi Tenor & Tony Allen
Titel: Inspiration Information
Skivbolag: Strut
Betyg: 4
Ordet eklektiskt kan allt för ofta bytas mot spretigt. Skivbolaget Strut ger ut en serie kallad ”Inspiration Information”, där de låter musiker från helt olika bakgrund göra musik tillsammans. Det låter snarare som ett upplägg för en UR-producerad dokumentärserie än en förutsättning för musik som faktiskt går att lyssna på.
Men fjärde volymen i ”Inspiration information” är sensationellt bra, vinterns första tomtebloss. När jag under ett New York-besök nyligen klev in på utmärkta skivaffären Other Music hörde jag musik i högtalarna som fick mig att stanna i steget. Det var den här skivan, något så osannolikt som ett möte mellan en finsk flöjtist och nigeriansk trummis.
Finländske Jimi Tenor bor i dag i Berlin. Han är känd för elektronisk musik men har på senare lyssnat mer och mer afrikansk funk. Det är därför inte ologiskt att han överträffar sig själv när han presenteras för Tony Allen, känd som trummis i Fela Kutis legendariska band och i dag medlem i The Good, The Bad And The Queen. Den musik de jammar fram i en studio i Berlin låter som en nigeriansk ”Heroes”.
Jan Gradvall
The Zombies, Sniff ’n’ The Tears, Robert & Johnny – med flera
Titel: Saint Etienne presents ”Songs for the The Dog & Duck”
Skivbolag: Ace/Bonnier Amigo
Betyg: 4
Om det i en framtida utvidgning blir möjligt att påverka valet av Storbritanniens kulturminister, så röstar jag på Bob Stanley i Saint Etienne. Ingen annan historiker eller kulturpersonlighet gör mer för att bevara och framförallt levandegöra landets kulturhistoria.
Nu har kulturminister Stanley sammanställt ett soundtrack till sin stampub i Soho. En pub som inte ens har en jukebox. Men som Bob Stanley konstaterar efter att han i text och musik förflyttat oss till de inre sofforna i dunklet inne på The Dog & Duck: ”Aren’t pubs great?”
Jan Gradvall