Krönika, Dagens Industri

Weekend 20 november

Krönika

Jan Gradvall

Ibland har man tänkt igenom saker som man inte visste att man hade tänkt igenom. När jag nyligen blev intervjuad i amerikansk radio så hörde jag plötsligt mig själv hålla en lång utläggning om varför svenskar är så besatta av vilda västern.

Många nationaliteter världen över är visserligen fascinerade av amerikansk historia och mytologi, med cowboys och indianer. Men historien är full av exempel på hur just svenskar alltid gått ett steg längre.

Titta till exempel på norrländska sextiotalsbandet Shanes som tog sitt namn från västernfilmen ”Shane – mannen från vidderna” och debuterade med singeln ”Gunfight saloon”.

Eller titta på Big Bengt som byggde sitt eget High Chaparral mitt i en granskog. En av mitt livs mest bisarra konsertupplevelser var när jag såg en storögd Johnny Cash spela på High Chaparral inför en publik bestående av tusen snusande smålänningar i cowboyhattar.

En del av förklaringen till varför svenskar är så besatta vilda västern finns i tv-serien ”Familjen Macahan” som nästa vecka ges ut i en dvd-box.

”Familjen Macahan” är också ett exempel på hur vi svenskar ibland verkar vara till och med mer fascinerade av vilda västern än amerikaner. I diskussioner om gemensamma tv-favoriter förstår de ingenting när vi lyriskt börjar prata om ”The Macahans”.

I USA hette serien inte så utan ”How the west was won” och hittade aldrig någon stor publik. I USA har heller aldrig ”Familjen Macahan” givits ut på dvd. De klipp på YouTube som finns från serien är alla upplagda av svenskar.

Även ”High Chaparral” var en västernserie som gjorde mycket större avtryck i Sverige än i USA. ”High Chaparral” skapades av David Dortort som även låg bakom föregångaren ”Bröderna Cartwright”.

Men när man studerar amerikansk tittarstatistik ser att man medan ”Bröderna Cartwright” under tio i år sträck höll sig kvar på Topp 5 på tittartoppen – en bedrift ytterst få tv-program kan matcha – så lyckades ”High Chaparral” aldrig ens ta sig upp på Topp 20.

Inte heller ”High Chaparral” finns på dvd, det har helt enkelt inte funnits någon amerikansk marknad för att ge ut den. Den aktuella svenska dvd-utgåvan av ”Familjen Macahan” är också primitiv, med en bild- och ljudkvalitet som vittnar om att avsnitten förmodligen hämtats från svenska tv-arkiv.

Men när vi svenskar ser på ”High Chaparral” och ”Familjen Macahan” så ser vi kanske mer än amerikaner gör. För oss är detta serier som även skildrar vår svenska historia. Nybyggarna i dessa serier upplever samma sak som Kristina och Karl Oskar gjorde i Vilhelm Mobergs skildringar.

Att se det oförglömliga pilotavsnittet till ”Familjen Macahan”, som finns på dvd-boxen, var som att del av det första brevet till Sverige.

En av svensk films största succéer genom tiderna, ”Jägarna”, var också i grunden en västernfilm. Om hade gjort en tv-serie av ”Jägarna” – en ganska bra idé! – så hade man tematiskt hamnat väldigt nära ”High Chaparral”.

Även de svenska dansbanden, vilket är en unik företeelse för just Sverige, har präglats av vilda västern.

Förutom cowboyhattarna på Lasse Stefanz så påminner såväl texter som arrangemang och tempo i svenska dansbandslåtar väldigt mycket om country. Eller country & western som genren länge kallades i Sverige.

På svenska High Chaparrals hemsida kan för övrigt läsa Big Bengt kom över virket i saloonerna genom att ropa in ett parti med 200 000 begagnade telefonstolpar.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

KONSERT
Grizzly Bear + St. Vincent, Debaser Medis, Stockholm. Två av Brooklyns och världens bästa artister just nu på samma scen. Utfallet är intressantare än utdelningen av Stora Journalistpriset samma kväll.

HYRFILM
”Antichrist”. Lars von Triers våldsamma film är en konfrontation med det undermedvetna. Ett lavemang för själen. Många kommer att avbryta det halvvägs men efteråt känner man sig både slutkörd och renare.

BOK
Magnus Lindkvist, ”Everything we know is wrong” (Marshall Cavendish). Att en svensk trendanalytiker debuterar på ett engelskt förlag är en trend i sig. En pricksäker och blixtrande intelligent bok som hjälper alla att bli trendspanare.

+

BONUS NR 1:

Utmärkta engelska musikmagasinet Songlines, som bevakar world music, firar i år tioårsjubileum. Omslaget till november/december-numret pryds av Senegals store stjärna Youssou N’Dour. Numret innehåller även rapporter från Balkan och Kongo. Så långt är allt ungefär som vanligt.

Men Songlines presenterar även en världsmusikstjärna från mer nordliga breddgrader – Benny Andersson.

Tidningen möter en snusande och öppenhjärtig Benny Andersson i hans studio på Skeppsholmen i Stockholm. Förutom intervjun får Benny Andersson även välja fem favoritlåtar till den cd som medföljer i numret. Benny väljer två svenska låtar, ”Tusen tankar” med Triakel och ”Hjortingen” med Orsa Spelemän, och tre från andra delar av världen.

Benny Andersson berättar om sin kärlek till afrikansk musik, något som han aldrig pratat om i någon svensk tidning. Han väljer ”Miniyamba” av Coumba Gawlo, en låt han berättar att han hörde i Zambia första gången. Förutom Sinéad O’Connors version av folklåten ”Scarlett ribbons” väljer Benny Andersson även ”Hoe Ana” av Fetia.

Denna till synes obskyra folksång från Tahiti har många svenskar hört, även om vi inte är medvetna om det. Benny Anderssson berättar att han låten alltid funnits kvar i hans huvud sedan han hörde den som signatur till ”Villervalle i Söderhavet”, den tv-serie som 1963 gjordes efter Bengt Danielssons barnbok om en resa till Söderhavet.

Det är rätt gulligt att en 17-årig Benny Andersson satt hemma och kollade på ”Villevalle i Söderhavet” året innan han blev medlem i Hep Stars.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Är inte handling ett rätt överskattat inslag i tv-serier? Särskilt om det gäller serier som utspelas i New York.

Nya HBO-serien ”Bored to death” har visserligen en handling på pappret. En författare i Brooklyn bestämmer sig för att pröva lyckan som privatdetektiv.

Men redan efter ett par avsnitt av ”Bored to death” är det uppenbart att varken vi tittare eller inte ens manusförfattarna är särskilt intresserade av att nysta upp kriminalgåtorna.

Vad ”Bored to death” i stället handlar om är några precis lagom uttråkade karaktärer som driver runt och fikar och dricker vin på Manhattan-ställen som Veselka i East Village och i Fort Greene, Brooklyn.

Och som tittare älskar man varje sekund av det.

Plus att det inte första avsnittet spelas sex (!) olika låtar av Young Marble Giants, en trio från Cardiff som gjorde ett enda album 1980.

I huvudrollen i denna film noir-flirtande komediserie glänser Jason Schwartzman, känd från Wes Anderson-filmer som ”Rushmore” och ”The Darjeeling Limited”. Vid sin sida har han dessutom tidernas kanske främsta sitcomskådespelare, Ted Danson, från ”Skål!” och ”Simma lugnt, Larry”.

”Bored to death” är skriven av Jonathan Ames, en New York-bo som likt som Jason Schwartzmans figur i serien är författare men tvingats livnära sig på andra saker. Precis som Candace Bushnell, kvinnan som skapade ”Sex and the city”, hade Jonathan Ames länge en tidningskrönika ( i tidningen New York Press) där han skrev som om sitt uteliv och sexliv i New York.

Jan Gradvall