Krönika, Dagens Industri
Weekend 30 oktober
Krönika
Jan Gradvall
I inledningen av Killinggängets pjäs på Dramaten säger Johan Rheborgs figur: ”Med åldern har jag märkt att jag är tokig i modern dans. Vet du varför? För man kan inte förklara det med intellektet. Det svävar ovanför det. Förstår du?"
I likhet med mycket annat i den pjäsen är det en replik som låter sarkastisk när den yttras men som egentligen är helt uppriktig.
Att fler och fler de senaste åren sökt sig till modern dans, inte minst från yngre populärkulturella kretsar, beror kanske just på att modern dans svävar ovanför intellektet.
I en alltmer sönderteoretiserad kultur är modern dans en av få konstyttringar som vägrar att låta sig förklaras med en uppräkning av referenser.
När jag intervjuade musikartisten Robyn för ett par år sedan sade hon: ”Ingenting kan få mig att börja gråta som dans. Som konstform är det den enda jag känner till som är lika direkt som popmusik. Dans är också väldigt jämlikt. Jag tror det är det som berör mig så mycket.”
Robyn berättade att hon får tips om nya dansuppsättningar av dels sin lillebror, som går på Rotterdams moderna dansskola, dels av sin killes bror som är koreograf.
Robyn går även omkring med ett hemmagjort rockmärke med en bild på svenska nationalkoreografen Birgit Cullberg (1908–1999). ”Hon är en av mina idoler”, sade Robyn och lade handen ömt över Cullbergs ansikte.
Arvet från Birgit Cullberg förs i dag vidare av bland andra hennes son, Mats Ek. Nu på lördag 31 oktober ägnar SVT2 för sjunde året i rad alla helgons dag åt en helkväll med dans.
I år är genomgående temat rysk dans, med anledningen av det är det hundra år sedan den legendariska Ryska Baletten föddes.
Temakvällens höjdpunkt blir världspremiären av filmversionen av Mats Eks ”Ställe”, en balett som han skapat för Michail Baryshnikov, dansens Mick Jagger om man så vill, och hovdansaren Ana Laguna.
Filmversionen är regisserad av Jonas Åkerlund, känd som en av världens ledande regissörer av rockvideor och reklamfilm. När jag frågade Jonas Åkerlund varför han ville jobba med en dansföreställning svarade han: ”Jag har alltid varit imponerad av Mats och hans bror Niklas, och letar ständigt efter nya oväntade tillfällen att tillföra det som jag övat på och lärt mig de senaste 20 åren. När denna möjlighet dök upp kändes det givet. Samarbetet med Mats har varit väldigt givande på många sätt. Jag är väldigt imponerad av konstnärer som kan jobba på Mats nivå och lyckas behålla total integritet och entusiasm”.
Fjolårets största scenupplevelse för mig var Mats Eks ”Rättika” av Kungliga Baletten. Till tonerna av Brahms violinkonsert, med norska underbarnet Vilde Frang som soloviolinist, tog Mats Ek dansarna till en nivå som inte bara svävade ovanför intellektet utan ovanför hela samtiden.
Kulmen på föreställningen nåddes när en liten rättika, upphissad i ett rep, vevades in på scenen. Ibland är det underbart att inte förstå allt.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
BOKTIDNING
John Ajvide Lindqvist, ”Ansiktsburk av Erik Pettersson”. Nr 121 av boktidningen Filmkonst består av en brutalt rolig text och genialt otäck text av John Ajvide Lindqvist.
BALLETBOK
Alexey Brodovitch, ”Ballet: 104 photographs”. Den bok med balettfotografier från 1945 som art director-legenden Ruth Ansel talade om på Moderna Museet förra veckan betingar tyvärr över 4 000 dollar på bokauktioner.
DOKUMENTÄR
”The September Issue”. Alla vi som missade den utmärkta dokumentärfilmen om amerikanska Vogue på bio kan nu ta igen det genom den engelska dvd som Papercut i Stockholm har i lager.
+
BONUS NR 1:
På onsdag släpps en dvd-box med tv-serien ”Snobbar som jobbar”. Totalt 19 (!) solbrända timmar från 1971 och 1972, där Tony Curtis och Roger Moore spelar två playboys som lever ungefär samma glidarliv som hundratals rappare sedan dessa återskapat i sina videor.
Men när man i dag ser om ”Snobbar som jobbar” påminns man om att det framförallt är en serie om gamla och nya pengar.
Lord Brett Sinclair (Roger Moore) har ärvt sina pengar och kommer från samma adelsvärld som journalisten Björn af Kleen porträtterar i sin nya omtalade bok.
Danny Wilde (Tony Curtis) är en enkel, streetsmart kille från Brooklyn som tjänat sin förmögenhet på börsen, en värld få porträtterade i tv under det proggdominerade 1970-talet.
Kollisionerna mellan dessa två världar är den komiska motorn i serien. När de ska sova utomhus en natt har Danny Wilde bara med sig en filt. Lord Brett Sinclair anländer med stort lyxtält som inkluderar bar och frys.
”Snobbar som jobbar”, som i original hette ”The Persuaders!”, blev en stor succé i Europa, men tv-serien floppade i USA. Därav att serien lades ned redan efter ett år. då Roger Moore i stället övertalades att spela James Bond. En roll där Roger Moore snarare än att försöka efterlikna Sean Connery fortsatte att spela Lord Brett Sinclair.
I Sverige har författaren Per Hagman och Johan Kinde i Lustans Lakejer nämnt ”Snobbar som jobbar” som en stor inspirationskälla.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Det är en briljant idé som man undrar varför inte svensk tv-kanalerna snott. 2004 gick de tre stora brittiska tv-kanalerna, BBC, ITV och Channel 4, samman i en satsning där tittarna utse tidernas bästa brittiska komediserie.
De tio populäraste gick vidare till en finalomgång där olika dokumentärer sändes om respektive serie. Varje finalist introduceras även av en inbjuden beundrare av serien som argumenterade för att just detta bidrag borde vinna.
Den stora 1980-talssuccén ”Javisst, herr minister” hamnade på sjätte plats (”Only fools and horses” vann och ”Pang i bygget” kom femma). ”Javisst, herr minister” introducerades passande nog av Armando Iannucci, en av Englands i dag främsta politiska satiriker.
I morgon, fredag, är det svensk biopremiär för Armando Iannuccis film ”In the loop”, en politisk satir lika intelligent som ”Vita huset” och lika dräpande rolig som ”Javisst, herr minister”.
Långfilmen ”In the loop” är en spin-off på tv-serien ”The thick of it”. En serie som ofta kallats just för 00-talets motsvarighet till ”Javisst, herr minister”.
Serien ”The thick of it” är fortfarande okänd i Sverige men har faktiskt visats i svensk tv. Att den inte lockade många tittare kan bero på att den svenska översättningen var lite för smart. ”Trist, herr minister” är en briljant koppling men, dessvärre, ingen briljant titel.
Jan Gradvall