New journalism blir aldrig gammal

I en bok definierar Marc Weingarten new journalism som ”journalism that reads like fiction and rings with the truth of reported fact”. Som läsare får man därmed det bästa av två världar. The art of fact. Från Sydsvenskans kultursida 12 januari.

Text: Jan Gradvall

Var finns egentligen den nya journalistiken?

Under de senaste tio åren har vi genomlevt tidernas kanske mest omvälvande medieutveckling. Det dyker ständigt upp nya medier för att föra fram journalistik, men det är märkligt tyst om själva sättet att skriva.

Faktum är att senaste gången det fördes en diskussion om vikten av ny journalistik var för över 30 år sedan.

Begreppet ”New Journalism” myntades 1973 i en antologi som Tom Wolfe sammanställde med samma namn. En ny generation journalister förnyade tidningsreportaget genom att låna berättartekniska grepp från romanförfattare.

Marc Weingarten, själv journalist, har nu skrivit en bok om denna period, ”The Gang That Wouldn’t Write Straight: Wolfe, Thompson, Didion and The New Journalism Revolution” (Crown).

Vad som är tänkt som en bok om ett historiskt skede – Weingarten anger 1965 som startår och 1973 som dess kulmen – kan lika gärna ses som ett aktuellt debattinlägg.

Epitetet ”new” i new journalism är nämligen i högsta grad fortfarande relevant. Nästan all samtida journalistik känns vid en jämförelse gammal och underutnyttjad.

Många förväxlar i dag new journalism med myten kring Hunter S Thompson. Men det som var verkligt revolutionerande var inte vissa journalisters självförbrännande livsstil utan hur de faktiskt skrev.

Marc Weingarten definierar new journalism som ”journalism that reads like fiction and rings with the truth of reported fact”.

Reportagen byggde på redigen research och outtröttligt fotarbete, precis som god journalistik alltid har gjort. Skillnaden låg i hur man använde sitt material och slutligen skrev sin artikel.

Artiklar om musiker brukar börja vid ett kafébord eller på ett hotell. Tom Wolfe valde att i stället börja ett reportage om Phil Spector inuti skivproducentens huvud.

Som läsare lär man känna Spector, lär känna hans paranoia, genom att vara med honom på plats i ett flygplan innan takeoff. När Spector ser hur vattendropparna på flygplansfönstren rör sig uppåt i stället för nedåt får han panik – ”Det här är fan i mig inte normalt!” – och tvingar piloten att vända tillbaka planet.

Hur kunde Wolfe, som inte var med på planet, veta vad Phil Spector tänkte och kände vid just det tillfället? Svaret är genom att fråga ut honom som envis skjutjärnsjournalist, med ett smatterband av följdfrågor, men att i stället för att publicera intervjusvaren på traditionellt återberätta scenen med samma teknik som en romanförfattare.

Som läsare får man därmed det bästa av två världar. The art of fact. Det är det som var – och är – new journalism.

Det går att härleda rötterna till detta sätt att skriva ända tillbaka till Charles Dickens. 1836 arbetade den 21-årige Dickens som riksdagsreporter för dagstidningen Morning Chronicle.

Hans redaktör föreslog att den unge Charles skulle fokusera mindre på vad som hände inne i Parlamentet och mer på vad som hände på Londons gator. Reportern Charles Dickens började därför gå runt och intervjua folk ur arbetarklass och medelklass.

Resultatet blev den mycket populära artikelserien ”Street Sketches”, skriven under pseudonymen Boz, där Dickens rörde sig i gränslandet mellan reportage och fiktion. Precis som Wolfe 100 år senare tog sig Dickens friheten att gestalta inte bara sina intervjuoffers yttre liv utan deras inre: vad de tänkte och drömde om.

Var går gränsen när fakta övergår till spekulationer?

Truman Capote, som i år är aktuell i två biofilmer, fick bemöta många frågor när han publicerade ”Med kallt blod”. Det 135 000 ord långa reportaget publicerades ursprungligen i The New Yorker 1965 i fyra olika delar. När boken gavs ut kallades den världens första ”nonfiction novel”.

I en passage beskriver Capote vad kommissarien Al Dewey ser och tänker när han går genom den mördande familjens hus. Det är en kall decemberdag.Han tittar ut genom ett fönster, ser en fågelskrämma ute på åkern, en fågelskrämma iklädd en klänning som han tror tillhör den mördade hemmafru, Bonnie Clutter, och han minns plötsligt en dröm som någon berättat för honom

Hur hade Truman Capote mage att i en journalistisk text utge sig för att kunna veta vad kommissarien tänkte och kände just vid det ögonblicket? Sådana passager liknade mer något påhittat, som från en roman.

Men när New Yorkers ökänt nitiska korrekturavdelning dubbelkollade alla fakta upptäckte de att allt var korrekt. De friheter Capote hade tagit sig gällde skrivsättet, inte faktakollen.

Ett ofta upprepat krav på journalistik är att den ska vara så kallat objektiv. Ingen har dock ännu på ett övertygande sätt definierat hur den objektiviteten i så fall skulle vara möjlig. Allt skildras ur någons ögon. Till och med innehållet i kvällens ”Aktuellt”-sändning kommer att vara subjektivt. Någon har alltid gjort ett urval om vad som är viktigt och mindre viktigt.

Norman Mailer, en viktig pionjär inom new journalism, säger i Weingartens bok: ”Jag kände att vad som är felet med all journalistik är att reportern utger sig för att vara objektiv vilket är en av tidernas största lögner.”

Ett mindre känt reportage i Sverige än ”Med kallt blod”, men lika viktigt för framväxten för new journalism, är ”Hiroshima” av mästerstilisten John Hersey, publicerat i New Yorker i augusti 1946, ett år efter fällandet av den första atombomben.

Jag gav mig själv ”The Complete New Yorker” i juklapp. En box med åtta stycken DVD-skivor innehållande samtliga veckonummer av New Yorker från februari 1925 och fram till februari 2005, inklusive alla annonser.

När New Yorker-redaktionen fick läsa John Herseys epos lyfte de alla andra reportage, lät ”Hiroshima” löpa genom hela tidningen, men behöll de för veckotidningen nödvändiga evenemangsnotiserna om bio, krogar och teater.

Ögonvittnesskildringarna från vad som hände på marknivå dagen då bomben släpptes – berättelser om ögonvitor som smälter av hettan och floder som fylls av kokta lik – får ännu större effekt när reportaget ställs bredvid klädannonser och tips på bra jazzklubbar på 53:e gatan.

Det unika med ”Hiroshima” är att John Hersey (1914-1993) inte försöker skildra vad atombomben gjorde med Japan eller världen. Han återger bara, exakt och utförligt, vad atombomben gjorde med sex individer.

I ”The gang that wouldn’t write straight” skriver Weingarten att Hersey fick idén till hur han skulle skriva reportaget när han på båten från Kina till Japan läste den skönlitterära ”The Bridge of San Luis Rey”. Författaren Thornton Wilder återger vad som hände när en hängbro kollapsade i Peru genom att fokusera på vad som hände med fem individer.

När Hersey anlände till Hiroshima letade han upp överlevande i staden som kunde engelska. Han träffade 50 personer, valde till slut ut sex av dem, vilka han sedan ingående intervjuade under sex veckor.

Tillbaka i New York skrev han ett reportage som borde vara obligatorisk läsning i skolor. Ett reportage som till och med omdefinierar vad som är en nyhet. Trots att ”Hiroshima” publicerades ett år efter bomben var det det första reportage som fick omvärlden att känna vad som egentligen hade hänt.

Jämför med ännu en New Yorker-journalist, Philip Gourevitch, och hans bok om folkmordet i Rwanda, ”We wish to inform you that tomorrow we will be killed with our families” (Picador).

Sommaren 1994, när 800 000 i Rwanda slaktades med machetes, sov omvärlden som inget hade hänt. Det var först när en journalist ett och halvt år senare genom först en artikel i New Yorker, och ytterligare ett par år senare genom den nämnda boken, lyfte fram så många detaljer om massakern att han tvingade oss att uppleva den som världen slutligen reagerade.

Det skrivna ordet kan vara mycket kraftfullare än TV-bilden.

Chefredaktörer i Sverige betonar ständigt vikten om att jaga nyheter och avslöjanden, men få som lägger lika stor vikt vid hur dessa historier berättas.

På en tidningsfest för ett tag sedan hamnade jag bredvid Christer Berglund, prisbelönt grävande journalist. Vi började prata om just Tom Wolfes antologi ”New Journalism”. Christer berättade att han för varje nytt reportage han skriver läser om Joe Eszterhas ”Charlie Simpson’s Apocalypse”, som det är utdrag från i antologin.

Det är så Berglund lär sig göra sina texter så effektiva som möjligt.

Weingarten återger i sin bok hur Gay Talese, en annan legendarisk journalist, disponerade sina reportage. Talese delade upp berättelsen i nyckelscener som han satte upp på en anslagstavla i sin lägenhet. Därefter flyttade han runt dem – ungefär som en filmregissör flyttar runt scener på ett storyboard – tills de var i den ordning som gav historien det rätta dramatiska upplägget.

Marc Weingarten berättar om hur alla stjärnorna arbetade – Tom Wolfe, Joan Didion, Hunter S Thompson, Jimmy Breslin, Michael Herr – men ger även lika stort utrymme åt de mindre kända men lika viktiga redaktörerna, som Harold Hayes på Esquire och Clay Felker på New York Magazine.

Tom Wolfes reportage om hot rod-bilar, ”There Goes That Kandy-Kolored Tangerine-Flake Streamlined Baby” från 1965, är i dag legendariskt, men det var det inte natten han skrev det.

Under en desperat sista natt innan deadline, då Tom Wolfe höll sig vaken med litervis kaffe och en radiostation som dånade Topp 40, gav han upp och lämnade till slut bara in sina anteckningar, 49 maskinskrivna sidor, i brevform till Esquire-redaktionen.

Det var hans redaktör, Byron Dobell, som insåg att detta kaotiska material inte var ett journalistiskt haveri, utan tvärtom var fröet till ett nytt sätt att skriva. Det var så, genom Dobells redigering, som Wolfe hittade sin stil.

New journalism visade på en möjlighet att kombinera det bästa från två världar: journalistikens faktagranskade och litteraturens inlevelseförmåga.

Vad vi ser på vissa håll vissa håll i Sverige i dag är ironiskt nog exakt samma sak – fast i omvänd ordning. När Expressen rapporterar om Persbrandts påstådda besök på behandlingshem, eller när Aftonbladet gör löp av att Zlatan ”försökte köra över TV-kvinna”, så kombinerar man fiktionens innehåll med journalistiken fasad.

För att travestera Weingartens definition på new journalism så är denna nya svenska journalistik ”fiction that reads like journalism”. Det sämsta av två världar. The art of lies.

(slut)




 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.