Min bildningsresa

Kan man vara bildad utan att ha högskolepoäng? Tidigare publicerad som "Den rosa frågans väg" i Dagens Nyheter 2004.

Text: Jan Gradvall

Min typ av bildning – noll högskolepoäng – avslöjas när jag spelar Trivial Pursuit. Jag kan svaren på nästan alla de rosa frågorna. Däremot har jag betydligt svårare för de blå och gula. För att inte tala om de gröna. Min spelbricka gapar av hål, flera tårtbitar saknas.

Men jag kan faktiskt leva på enbart de rosa frågorna.

Att kunna mycket om populärkultur har blivit mitt jobb. Ingen i yrkeslivet frågar mig om kemiska formler (grön fråga) eller djupet i Marianergraven (blå fråga), men det förutsätts att jag vet att den mest inflytelserika karaktären i amerikansk TV just nu är Seth Cohen i ”O.C.” och att Ben Gibbard sjunger i både Death Cab For Cutie och Postal Service.

Kan man vara bildad utan att vara utbildad? Enligt Nationalencyklopedins definition kan man det. Medan utbildningens mål är en bestämd och begränsad yrkeskompetens, syftar bildning till en omvandling av hela människan. Utbildning har enbart yttre måttstockar, bildning måste sättas i samband med individen.

Bildningsbegreppet varierar dock kraftigt i olika kulturer. Ordet bildning har till exempel ingen motsvarighet alls i engelskan, där talar man enbart om olika former av ”education”, dvs ren utbildning.

Det svenska ordet bildning kommer i stället från tyskans Bildung som i sin tur är förknippat med 1800-talets bildningsromaner.

När jag i uppslagsboken även slår upp bildningsroman – brun fråga i Trivial Pursuit – hittar jag plötsligt en förklaring till det jag själv håller på med: ”Bildningen är en viljemässigt styrd process. Dess mål är en maximering av individens själsförmögenheter.”

När jag blev tillfrågad att skriva den här texten och beskriva min bildningsresa fick jag frågan: Var är det du samlar till? Jag hade själv aldrig ställt mig den frågan och stångades i en vecka mot svaret. Nu har jag det – jag samlar till en själsförmögenhet.

Om jag behållit all den kunskap jag samlar för mig själv skulle min själsförmögenhet bli som Joachim von Ankas. Ingen annan än jag själv skulle kunna dyka och bada i den.

Ända sedan jag var 16 år, då jag började göra en egen tidning, har min drivkraft i stället varit att förvalta portionera ut själsförmögenheten. Att likt Robin Hood i Disneykavalkaden på julafton vinscha ned pengapåsarna och dela med sig.

Det låter ädelt, men den innersta motivationen till att dela med sig är att inte känna sig så fruktansvärt ensam. Att veta allt om något är en klen tröst om igen i ens omgivning förstår vad man kan.

Min bildningsresa gick längs en cykelväg i en av Linköpings förorter.

Först höger på Kvinnebyvägen, sedan under en viadukt, förbi ändlösa rader av ansade nyponbuskar, ”hela vägen nyponbuskar” som Lars Winnerbäck sjunger i sin definitiva skildring av Linköping i ”Söndermarken”, därefter bron över motorleden, förbi en parkeringsplats och där ligger det – Ekholmens bibliotek.

Det var en nybyggd omgivning helt utan historia och kultur. Det var exakt samma cykelresa en eller två gånger i veckan. Allt som förändrades – utåt sätt – var att det ibland stod vattenspridare på villatomterna och ibland inte. Det kunde även hända någon sommarjobbare ansade nyponbuskarna.

Förändringen pågick i stället inuti mig. Det var där det växte vildvuxet och okontrollerat.

All min kunskap har sina rötter i Ekholmens bibliotek. För varje cykeltur hem med tunga bokkassar blev min inre värld större och rikare.

Jules Verne, Hergé, Alexandre Dumas, Robert Louis Stephenson, Sven Werrström, Daniel Defoe, Charles Dickens. Jag tillhör förmodligen den sista generation som läst alla de så kallade ungdomsromanerna. Det fanns varken dator eller ens VHS under min uppväxt. Det fanns bara böcker, böcker, böcker.

Romaner som ”Skattkammarön”, ”Robinson Kruse” och ”Resan till jordens medelpunkt” präglas av en sorts vetgirighet och nyfikenhet som aldrig lämnat mig. Vilken kroppsdel på människan tycker en kannibal är godast? Du vet aldrig när du får nytta av sådana kunskaper.

Favoriten på Ekholmens bibliotek var Jules Verne. Ingen talar längre om Verne, men när jag nyligen intervjuade Mikael Niemi berättade han att hans kommande bok ”Svålhålet. Berättelser från rymden” är inspirerad av Jules Verne och särskilt ”Resan till jordens medelpunkt”.

Jules Verne gick alltid till botten med sina ämnen, ibland bokstavligen som i nämnda roman eller en ”Världsomsegling under havet”. Som journalist försöker jag göra samma sak.

I den amerikanska tidskriften The Believer – min favoritidning just nu – läser jag en intervju med skådespelaren Philip Seymour Hoffman som handlar om hans läsvanor. Hoffman säger att han i likhet med mig själv och förmodligen många andra köper mångdubbelt fler böcker än han har tid att läsa.

Hoffmans teori är att vi på så vis försöker köpa oss mer tid. Genom att köpa böcker vi ska läsa när vi blir gamla hoppas vi få leva längre. Varje oläst bok i hyllan ger tio timmar extra liv.

Jag ser mig omkring i lägenheten – travar av tidningar, böcker, DVD-filmer, skivor – och inser att jag undermedvetet nog försöker leva längre än min morfar. Han blev 106.

Vad är väsentligt att lära sig? Vad väljer jag bort?

I mitten av åttiotalet gick jag en kvällskurs i konsthistoria med en besatt och briljant lärare som hette Olle Wickman. Han gick inte igenom konshistorien kronologiskt utan förankrade allt i nuhet. Diabilder på grekiska krukor varvades av bilder på Vogue-omslag.

Plötsligt blev det gamla och tråkiga spännande. Plötsligt fick det ytliga substans. Genom att utgå från samtiden blev historien mer angelägen och, framförallt, genom historien fick man bättre förutsättningar att förstå samtiden.

Jag vill försöka förstå samtiden. Och ingenting är mer talande för samtiden än populärkultur.

De gamla grekerna – japp, det har blivit dags att kalla in Brad Pitt i kjol – hade en teori om bildning som kallades paideia. Det överbringade målet med paideia var enligt Nationalencyclopedin att ”frambringa den fria, harmoniske medborgaren, som välutrustad kunde delta i det offenliga livet”.

De gamla grekerna lade därför sannolikt stor vikt, kanske till och med störst vikt, vid sin tids mest populära kulturformer. Jag tror att även de hade intresserat sig för Kanye West unika sätt att sampla, att de på prenumererat New Yorker, att de hade haft en åsikt om ”Da Vinci-koden” och att de hade tyckt att ”Spider-man 2” var den bästa New York-filmen sedan ”Annie Hall”.

För att välutrustad kunna delta i det offentliga livet måste man följa med i sin tids populärkultur. Man behöver visserligen inte borra sig till jordens medelpunkt i alla ytliga ämnen – det kan göra dig väldigt isolerad – men för att kunna kalla sig bildad behöver man även kunna svaren på de rosa frågorna.

(Ursprungligen publicerad i Dagens Nyheter i juli 2004. Texten ingick i serien Vägen hit, om bildningsresor.)

 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.