Intervju med Amir Chamdin
Mean Streets mer än bara ett coolt bandnamn. Martin Scorseses genombrottsfilm från 1973 har varit den röda tråden genom hela Amir Chamdins karriär. Intervju från Dagens Nyheter, 26/9 2009.
Amir Chamdin
Text: Jan Gradvall
Att Amir Chamdins nya musikprojekt, Mean Streets, är döpt efter en film är logiskt. Efter en långfilm och dussintals rockvideor och reklamfilmer så är Amir Chamdin från Infinite Mass i dag lika känd som regissör som musiker.
Samtidigt är Mean Streets mer än bara ett coolt bandnamn. Martin Scorseses genombrottsfilm från 1973 har varit den röda tråden genom hela Amir Chamdins karriär.
”Jag hittade den på en videorea på Åhléns i början av nittiotalet”, säger Amir. ”Jag hade aldrig hört talas om den förut. Jag var typ 17 och fastande bara för videomslaget. Och sen den dess har jag aldrig slutat titta på den.”
”Eller slutat att lyssna på den. När jag jobbar brukar jag ofta sätta på ’Mean Streets’ i bakgrunden och lyssna på filmen ungefär som man lyssnar på radio.”
Mean Streets är Amir Chamdins första soloprojekt. Men hela debutalbumet, som släpps 30 september, är gjort tillsammans med Nicke Andersson från Hellacopters, som varit medkompositör och producent.
Amir Chamdin och Nicke Andersson har lärt känna varandra genom Hellacopters videoinspelningar. Totalt har Amir Chamdin regisserat ”jag tror åtta, eller är det tio?” videor med Hellacopters.
”Tidigare har jag regisserat Nicke, sagt ’Stå där och gör så’. Nu är det i stället han som regisserat mig. Stå där och gör så.”
Mean Streets debutalbum går inte att placera in i någon musikalisk genre utan påminner mer om spännvidden på ett filmsoundtrack. Det är allt från garagerock och rockabilly till soul och outlawcountry.
”Vi vill återskapa känslan från fredagkvällarna när vi växte upp”, säger Amir Chamdin. ”Först spelade man skivor och sen kollade man på en långfilm på tv. En perfekt kväll var det först en LP med Kiss och sedan en spaghettiwestern av Sergio Leone.”
Amir Chamdin och Nicke Andersson har växt upp på var sitt håll i Stockholm, men har upptäckt att de haft liknande uppväxter. Deras gemensamma favoritband under barndomen var Kiss. Och är så fortfarande.
”För mig är Kiss inget hårdrockband utan ett powerpopband”, säger Amir. ”Och trummisen spelar jazz. Peter Criss idol var Gene Krupa. Gene Simmons ville att Kiss skulle vara som Beatles. Första Kiss-omslaget är ju en kopia av omslaget på ’With the Beatles’.”
Kort efter att han hittat ”Mean Streets” på Åhléhns videorea presenterade sig Amir Chamdin för världen när han 1992 vann Rap-SM med gruppen Infinite Mass. Latin Kings tävlade samma år och kom trea.
Alla som blivit profiler i Stockholms hiphopscen förväntas vara från förorten. Men medan Nicke Andersson är uppväxt i Skärholmen är Amir Chamdin uppväxt på Söder.
Att Amir Chamdins föräldrar hamnade på Söder är resultat av en historia som delvis återberättas i fiktiv form i hans långfilmsdebut ”Om Gud vill” från 2006.
I filmen spelar Nina Persson en kvinna med vissa likheter med hans finska mamma. Amir Chamdin själv spelar en man med vissa likheter med hans syrianske pappa.
Martin Scorseses film ”Mean Streets” gick upp på svenska biografer 1975 med titeln ”Dödspolare”. Samma sommar jobbade Chams Chamdin, Amirs pappa, som städare på McDonalds på Sveavägen.
Eftersom Chams Chamdin jobbade sena skift, så sena att han missade pendeln hem till lägenheten i Huddinge, fick han ett inofficiellt löfte av sin chef på McDonalds att vissa nätter sova över inne i köket.
En natt när Chams Chamdin låg och sov inne på McDonalds utsattes restaurangen av ett sprängattentat av vänsteranarkistisk grupp.
Smällen var så kraftig att fönstren på andra sidan Sveavägen blåstes ut. Men Chams Chamdin överlevde och började direkt hejda elden med en brandsläckare. När brandkåren anlände hade han själv redan stoppat den värsta förödelsen.
Expressen skickade ut en reporter. Med rubriken ”Hjälten på McDonalds” hamnade Amir Chamdins efter på löpsedeln.
”Dagen efter såg McDonalds till att han fick träffa Bostadsförmedlingen. Där möttes han med orden, ’Var vill du bo?’. Han valde ett ganska nybyggt hus på Söder. Jag växte upp i ett sextiotalshus bakom Skatteskrapan.”
”Ett av mina starkaste minnen från barndomen var när jag var sex eller sju och hela gårdens ungar samlades hos en granne som hade video för att se ’Warriors’. Vi kunde aldrig sluta prata om den filmen efteråt.”
Att gatorna i Stockholm kunde vara lika farliga som de New York-gator som han sett i filmer som ”Warriors” och ”Mean Streets” fick en ny innebörd när Amir Chamdin bildade Infinite Mass.
Under några månader kring årsskiftet 1991-1992 var Stockholm en stad i skräck.
Inspirerad av den främlingsfientlighet som bland annat piskats upp av Ny Demokrati, som kallade flyktingar från kriget i Bosnien för ”lyxturister”, smög John ”Lasermannen” Ausonius omkring och pricksköt folk med samma mörka hårfärg som Amir och hans familj och vänner.
Infinite Mass spelade in låten ”Shoot the racist”, men annars var det märkbart tyst bland svensk artister. Och Bert Karlsson fick fortsätta att skratta i tv-rutorna.
”Folk tog inte ställning. Det bara pågick. Det är nittiotalet för mig”, säger Amir.
”Det enda positiva med det som hände är att man inser hur skört ett land är. Det krävs så lite för att folk ska börja lyssna på lögner. Och plötsligt händer det ingen trodde skulle hände. Jag tycker att boken ’Lasermannen’ borde vara obligatorisk läsning i skolorna.”
När Mikael Marcimain spelade in sin tv-serie ”Lasermannen” gjorde Amir Chamdin skådespelaredebut som ett av offren. Han spelade Heberson Vieira da Costa, en musiker i Stockholm, som än i dag inte återhämtat sig efter skottskadan.
”Jag träffade Heberson här på Ritorno över en fika. Han berättade att han under denna långa tid han låg på sjukhus hade köpt vår skiva med Infinite Mass där vi sjunger ’Shoot the racist’.”
I början av oktober kommer Mean Streets att scendebutera med en serie klubbspelningar runt om i Sverige. Upplägget beskrivs som en blandning mellan konsert och ambulerande klubb. Efter att Amir spelat med ett band, där Nicke Andersson ingår, kommer de att ställa sig i DJ-båset och spela skivor.
”Debuterande artister håller aldrig för konserter som är längre än 20 minuter. Det är viktigare att att det blir en kul kväll.”
Vad kommer ni att spela för låtar i DJ-båset?
”Definitivt Lalo Schifrins temalåt till Clint Eastwood-filmen ’Magnum Force. ’The Wizard’ med Black Sabbath, ett annat av mina favoritband. Alla deras skivor är väldigt filmiska. ’Hard times’ med Curtis Mayfield. Och så något från ’Dressed to kill’ med Kiss förstås.”
(slut)