Ädlare än vi?

Den bakomliggande idén med SVT:s nya satsning ”Den stora resan” är ett exempel på vad resejournalisten Anders Mathlein definierat som ”västerländsk kulturmasochism”. Från Expressens kultursida, 8/9 2009.


Text: Jan Gradvall

I kväll är det premiär för den på förhand hårt kritiserade SVT-satsningen ”Den stora resan”. Tre svenska familjer får under några veckor byta liv, ”från bekväm svensk vardag till primitivt stamliv på andra sidan jordklotet”.

Resmålen är Himbastammen i Namibia, ön Tanna i söderhavsriket Vanuatu och den indonesiska Siberut utanför Sumatra.

Dagens Nyheter har haft rubriken ”SVT befäster Afrika-fördomar”. Sydsvenskan har lyft fram svidande kritik från ”människorättsgrupper i Afrika och Sverige”.

Och en krönikör i Svenska Dagbladet har använt uttrycket ”bongo bongo”.

Filmteamet påstås dessutom ha betalat en familj med det icke-avtalsenliga ”några säckar majs”.

Brösttonerna i debatten påminner inte så lite om debatten innan premiären av ”Expedition: Robinson” 1997. Även där var många upprörda över ett program de inte hade sett. Dåvarande nöjeschefen Pia Marquad fick till och med avgå efter kritik om ”fascist-tv”.

Men i samma ögonblick som svenska folket fick chansen att faktiskt se programmet – och tyckte det var spännande tv – så ebbade debatten ut. Ett liknande scenario är sannolikt när det gäller ”Den stora resan”.

Samtidigt är det inte programmets utformning som är problemet. Att förvänta sig rasism är nog att kraftigt underskatta produktionsbolaget.

Problemet är snarare att hela idén med ”Den stora resan” är ett exempel på vad resejournalisten Anders Mathlein, som skrivit mycket om Söderhavet, definierat som ”västerländsk kulturmasochism”.

När vi kommer till exotiska resmål beskriver vi alltid deras livsföring som överlägsen får egen.

I djungeln finns ingen stress. I primitiva samhällen blir ingen utbränd. Där tar man minsann tillvaro på varje minut.

Eller som amerikanska skådespelare brukar säga när de håller brandtal stående på katedrar: ”Carpe diem!”.

Ingen filmare eller författare har ännu skildrat människor i Afrika som ytliga, prylgalna, neurotiska eller sönderstressade.

Alexander McCall Smith skriver bästsäljande böcker om en svart kvinnlig privatdetektiv i Botswana, Mma Ramotswe, som aldrig har bråttom utan ständigt njuter av sitt robiosté.

Även bevakningen av afrikansk musik bygger på en föreställning om livet i Afrika som mer genuint än vårt eget. Det vanligaste positiva omdömet i recensioner av så kallad world music har länge varit ordet autentiskt.

Den ideala ljudbilden på en skiva från ett exotiskt land är att det ska låta som om musikern jagat middagen med spjut.

En afrikansk artist som använder synthesizer och stråkar och dricker latte skulle aldrig få bra kritik i en västerländsk tidning.

Jag hamnade nyligen på en middag jämte en kvinna som arbetade i Nairobi, Kenya. Vi pratade kultur och kom in på musik.

Jag berättade att jag de senaste åren lyssnat mer och mer på afrikansk pop och att jag hört fantastiska poplåtar från bland annat Nigeria, Mali, Benin och Etiopien.

Däremot kunde jag inte komma på några artister från Kenya och frågade därför: ”Vad bör jag kolla upp?”

Kvinnan svarade, i ursäktande ton, att det, tyvärr, är väldigt svårt att hitta genuin och autentisk kenyansk musik i Kenya i dag. ”De flesta artisterna verkar mest inspirerade av hiphop och sån där kommersiell amerikansk musik.”

Jag kunde ha motargumenterat med att alla de mest utpräglat svenska artisterna, från Monica Zetterlund och Benny Andersson till Lisa Ekdahl och Bo Kaspers Orkester, alltid hämtat inspiration från kommersiell amerikansk musik.

Jag kunde ha påpekat att rötterna till allt från jazz och blues till disco och hiphop kan spåras just till Afrika.

Jag kunde ha sagt att jag det tvärtom därför borde vara helt självklart att dagens unga afrikanska musiker är mer inspirerade av Justin Timberlake och Mavado än av sina föräldrars musik

Men jag åt upp, tackade för trevligt sällskap och gick hem.

Och när jag sedan på sängkanten läste barnböcker för min son upptäckte jag att jag själv hjälper till att sprida samma föreställningar vidare till nästa generation.

I Amerika, där finns det många höga hus. I Afrika, där finns det många vilda djur.

(slut)