Med Beatles ljudtekniker i Abbey Road-studion

Den 9 september avtäcks slutligen skynket för en restaurering som under fyra år pågått bakom låsta dörrar i Abbey Road-studion i London. Reportage från tidningen Fokus, numret 4-11 september 2009.

Beatles

Text: Jan Gradvall

1999 avtäcktes restaureringen av Leonardo da Vincis ”Nattvarden”. Arbetet hade då pågått i 21 år och letts av italienskan Pinin Brambilla Barcilon. Förutom att få bort skador som gjorts av smuts och föroreningar gällde det även att korrigera misstag från tidigare restaureringar som gjort på 1700- och 1800-talet.

Ett liknande arbete har nu slutförts med ett av 1900-talets främsta konstverk –Beatles inspelningar.

Den 9 september avtäcks slutligen skynket för en restaurering som under fyra år pågått bakom låsta dörrar i Abbey Road-studion i London. Syftet har varit att återigen kunna presentera Beatles musik som den faktiskt lät när gruppen spelade in den.

Även i detta fall har arbetet handlat om två saker. Dels att justera och tvätta bort slitage och defekter från mastertejperna. Men framförallt att åtgärda de misstag som begåtts vid tidigare restaureringar.

När Beatles-katalogen gavs ut på cd för första gången 1987 så var kunskapen liten om vad en digitalisering egentligen gör med soundet. De cd-utgåvor som fram till nu funnits tillgängliga av Beatles album har – trots att gällt att tidernas mest inflytelserika popband – hållit förbluffande låg kvalitet.

Den lille senige engelsmannen Steve Rooke, som arbetat i Abbey Road-studion i 26 år och har titeln senior mastering engineer, liknar sitt arbete just med att restaurera tavlor

”Exakt vad vi gjort kanske kan tyckas diffust för utomstående”, säger Steve Rooke. ”Men det blir begripligare om man säger att vi tvättat bort smutsen för att få fram färgerna som de ursprungligen var när tavlorna målades.”

Abbey Road Studios ligger i det välbärgade området St. Johns Wood i nordvästra London.

Även om fasaden på huset inte skvallrar om att det här ligger en inspelningsstudio – med sina grindar mot gatan påminner huset mer om en ambassad – så kan ingen besökare missa att man kommit till rätt plats.

På övergångsstället strax utanför flockas alltid turister som till London-bilisternas förtret försöker återskapa omslagsbilden till det Beatles-album som döptes efter studion och gatan.

När skivomslaget till ”Abbey Road” fyllde 40 år den 8 augusti i år blev det total trafikstockning på grund av alla tillresta Beatles-fans som ville göra egna ”Abbey Road”-omslag i sina mobilkameror.

Det tar tid när man ska försöka gå lika nonchalant som John Lennon och ta av sig barfota som Paul McCartney.

Abbey Road Studios rymmer flera olika studior. Den legendariska Studio 2, där Beatles spelade in nästan alla sina låtar, är stor som en mindre konsertlokal. Det är högt i tak, inte alls så trångt och hermetiskt tillslutet som inspelningsstudior brukar vara.

Många av de grupper som spelar in där i dag hyr in sig för att de bär på en romantisk dröm om att magin i väggarna även ska smitta av sig på deras egen musik.

I den mindre Studio 3 har denna soliga London-förmiddag tre av de sju ljudtekniker som arbetat med Beatles-restaureringen tagit plats för att inför inbjudna journalister för första gången presentera sitt arbete.

Alla håller andan när play-knappen trycks ned.

När Pinin Brambilla Barcilon visade upp vad hon hade gjort med ”Nattvarden” blev hon hyllad av de flesta men samtidigt kölhalad av vissa konstkritiker. Målningen ansågs plötsligt för perfekt, en del av magin hade försvunnit.

Skivbolaget EMI och Beatles bolag Apple är väl medvetna om att restaureringar av gamla slitna mästerverk kan vara kontroversiella.

”Det bestämdes direkt att en person inte skulle vara ensam ansvarig för detta arbete”, säger Allan Rouse som lett hela projektet. ”Vi har därför varit sju personer som arbetet med detta. Vi har hela tiden träffats, lyssnat på varandras arbeten, gett kritik och gemensamt kommit fram till slutresultatet.”

De 14 Beatles-album som nu ges ut igen – förutom gruppens 12 studioalbum tillkommer två volymer med singelspår, ”Past masters vol 1 & 2” – har inte remixats utan remastrats. Det låter som fikonspråk men skillnaden är avgörande. Om man remixar kan man rejält förändra själva musiken, men remastring handlar bara om ljudet.

Av de sammanlagt 525 minuter med musik som Beatles spelade in är det bara cirka fem minuter där man gjort faktiska förändringar. Vad som åtgärdats är främst direkta misstag som gjordes vid inspelningarna och sedan hamnade på skivorna. Knäpp i mikrofoner har klippts bort. Surr från inspelningsutrustning.

Däremot har man inte tagit bort allt bandbrus.

”Vid remastring, från analogt till digitalt, var det länge populärt med vad som kallas de-noising”, säger Allan Rouse. ”Allt brus tvättade bort. Men när man tog bort bruset försvann även något av atmosfären i musiken. Vissa beskriver det som luften runt instrumenten. Vi har därför varit noga med att inte göra samma misstag denna gång.”

Allan Rouse är en silverhårig man i 60-årsåldern med en hudfärg som vittnar om att han tillbringat längre tid med att sitta inomhus och lyssna på Beatles-låtar som ”Here comes the sun och ”Sun king” än att vara utomhus och blicka upp mot den faktiska solen. Han har jobbat på EMI sedan 1971.

1991 kontaktades Allan Rouse av Beatles producent, Sir George Martin, för att göra säkerhetskopior på gruppens mastertejper. Sedan dess har han enbart jobbat med Beatles-katalogen.

När presentationen i studion är slut frågar jag Allan Rouse om han, som alltså i 18 år haft som arbete att detaljlyssna på Beatles musik, någon gång sätter på en Beatles-skiva när han är ledig. Hans svar osar av brittisk iron: ”What do you think?”

På frågan om var gruppens mastertejper i dag förvaras blir det plötsligt tyst i rummet. ”Jag får inte berätta det”, säger Allan Rouse. ”Allt jag kan säga är att mastertejperna finns förvarade på ett väldigt, väldigt säkert sätt på en väldigt, väldigt säker plats.”

Det visar sig att det tagits beslut på att mastertejperna aldrig får lämna England. Vid sidan av kronjuvelerna tillhör förmodligen Beatles originalinspelningar de mest värdefulla historiska artefakter som finns i landet.

För vad i det engelska kulturarvet skulle kunna räknas som lika unikt för engelsk kultur och därmed oersättligt? Möjligen William Shakespeares samlade manuskript, men inte ett enda hans handskrivna originalmanuskript finns bevarat.

När hela Beatles-katalogen nu återutges den 9 september görs det i samband med lansering av ett dataspel, ”The Beatles: Rock Band”.

Att man i marknadsföringen lägger större vikt vid dataspelet än vid skivorna känns lika värdigt som om man vid avtäckningen av ”Nattvarden” 1999 hade fokuserat på de nyckelringar och drinkunderlägg med tavlans motiv som krängs utanför Santa Maria della Grazie.

I motsats till allt vad Beatles stod för känns också den kitschiga grafiken till dataspelet daterad i samma ögonblick man ser den.

När play-knappen slutligen trycks ned i Abbey Road-studion – och låtar som ”Taxman” och ”Come together” strömmar ut ur högtalarna med ny kraft – slås man tvärtom hur förbluffande vital och tidlös Beatles musik fortfarande låter

När Allan Rouse och hans kollegor låter oss jämföra de nya versionerna med snuttar från de gamla cd-utgåvorna påminns man också om hur cyniskt resonerade på 1980-talet.

Amerikanske journalisten Steve Knopper har i sin bok ”Appetite for self-destruction: The spectacular crash of the record industry in the digital age” (Free Press) visat hur skivbolagen grävde sin egen grav långt innan fildelning var uppfunnen.

Trots att CD-skivan var billigare att tillverka än LP-skivan så dubblade man helt krasst priset när formatet lanserades i mitten av 1980-talet. När skivbolagen därefter mer eller mindre slutade tillverka singlar –”Köp hela albumet i stället!” – sjabblade man bort den yngsta målgruppen som därmed slutade besöka skivaffärer.

Med det förkrympta CD-formatet förlorade man dessutom även den gratis marknadsföring som LP-påsarna inneburit. En LP-påse skyltade alla frivilligt med på stan, en CD-påse stoppade man ned i väskan.

Inte heller lanseringen av CD som ett ljudmässigt förbättrat format hade någon bäring på 1980-talet. Vinylskivorna med Beatles har hela tiden varit ljudmässigt överlägsna CD-skivorna, något som alltså först nu åtgärdas.

De nya Beatles-utgåvorna kan förhoppningsvis även hjälpa till att slutligen befria gruppens musik från 1960-talets bojor, ett decennium så marinerat av nostalgi att det tar bort fokus från vad Beatles åstadkom rent musikaliskt.

Jo, Beatles låtar speglade tidsandan på 1960-talet. Men att fortsätta tala om det i dag börjas kännas lika irrelevant som att tala om att Johann Sebastian Bachs främsta kompositioner speglade tidsandan på 1740-talet.

Ju längre tid som förlöper sedan musiken skrevs, desto mer uppenbar blir det hur modernt Beatles tänkte och arbetade.

Beatles var den första grupp i populärmusikens historia som inte använde inspelningsstudion enbart som en plats att spela in befintlig musik, utan började använda studion som ett instrument i sig.

I Ian MacDonalds ”En revolution i huvudet”, en bok där han analyserar samtliga Beatles-låtar, slår han fast att vad Beatles var intresserade av var hela tiden soundet. Det var soundet de gillade i de gamla soul- och rock’n’roll-låtar som inspirerade deras musik.

Till skillnad från tidigare stora kompositörer som Cole Porter och Irving Berlin var det inte själva kompositionerna som Lennon-McCartney prioriterade utan inspelningarna, ”the reccording”.

Detta understryks när man med fasa minns de äppelkindskäcka allsångsversioner av ”When I’m 64” och ”Ob-La-Di, Ob-La-Da” som många av oss har minnen av från skolans musiklektioner. En Beatles-låt kan förhandlas till en total banalitet, men aldrig en Beatles-skiva.

Vad Beatles var ute efter med sina skivor var verkligen att göra revolution i huvudet på de som lyssnade.

Beatles fick med tiden obegränsat med tid i Abbey Road-studion och kunde ägna hela nätter åt att få en enda detalj perfekt. När de tröttat ut studions gamla tekniker, som gick hem när det var dags för kvällsmat, tog unga, oerfarna tekniker över som inte var lika negativa till att testa alla gruppens alla galna infall.

Paul McCartney har sagt: ”We would say, ’Try it. Just try it for us. If it sounds crappy, OK, we’ll lose it. But i might just sound good.”

För att stråkarna på ”Eleanor Rigby” inte skulle låta så muzakliknande som stråkar på poplåtar ofta gör så tvingades de inhyrda musikerna att maximalt nära mikrofonerna, så nära strängarna nästan slog in i dem.

De röster som hörs i ”I am the walrus” är livesänd radioteater: John Lennon upptäckte att BBC3 sände ”Kung Lear” och mixade detta rakt in inspelningen.

Ett faktum som det i dag talas tyst om är att Beatles – som aldrig släppte igenom något de inte var nöjda med 100 procent – själva aldrig någonsin var delaktiga i de stereomixar som i dag sprids s av deras musik.

Musikern Peter LeMarc, Beatles-fanatiker av rang, säger: ”Fram till de två sista albumen mixade Beatles och George Martin alla sina plattor i mono. Det var mono och inget annat som gällde. John, Paul och George deltog aktivt i mixandet från 1964 och det var monomixarna de arbetade med. Enbart. Det stereomixande som senare gjordes överläts till andra och gjordes ofta i en handvändning. Första gången Lennon hörde ’Revolution” i stereo 1973, när de blå och röda samlingarna kom. Han blev, milt sagt, upprörd.”

Beatles själva har sagt: ”Har man inte hört ’Sgt. Pepper’ i mono så har man inte hört ’Sgt. Pepper.”

Bland Beatle-fanatikerna har det senaste åren på nätet spridit sig bootleginspelningar, så kallade ”needle drops”. En mystisk man eller kvinna kallad Dr Ebbetts, som vissa tror är japan, har samlat på sig perfekta vinylexemplar av Beatles monoutgåvor och sedan överfört dem digitalt.

För att motverka denna spridning ges den 9 september ut två olika boxar med Beatles inspleningar: en i stereo och i mono.

När teknikern Sean Magee, som haft ansvar just för remastringarna av mono, får frågan om ”Sgt. Pepper” inte är bättre i mono än i stereo så tittar han i golvet, mumlar och svarar sedan diplomatiskt: ”Well, they are different”

Mono-boxen lanseras ”för den riktige Beatlessamlaren” men trots att den innehåller färre album än stereoboxen är den närmare 300 kronor dyrare än stereobixen.

Den som vill höra monoutgåvorna – alltså de enda som Beatles själva mixade och godkände – tvingas också just hela boxen.

Den korta speltiden på Beatles gamla album, ofta runt 35 minuter, hade annars gjort att man utan problem fått plats med både stereo och mono på varje enskild CD, men det hade förstås inte varit lika lukrativt.

Som Monty Python-medlemmen Eric Idles parodigrupp The Rutles en gång sjöng: ”All you need is cash”.

(slut)

 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.