I love the smell of tidningsredaktioner

Från nya numret av SID, en (utmärkt!) tidning om Pressbyråns tidningar. Delas ut gratis här och var. Missa inte de fantastiska fotografierna av internationella tidningsredaktioner i pappersupplagan. Min text var inledningen till detta jobb.

Text: Jan Gradvall

I love the smell of napalm coffee in the morning. Jag har varit på många dramatiska arbetsplatser. Sjukhus, polisstationer, laboratorium, inspelningsstudior. Men jag har fortfarande aldrig någonstans upplevt samma spänning och adrenalinpåslag som på en tidningsredaktion.

En tidningsredaktion, särskilt om det är timmen före deadline, doftar av deodoranter som håller på att ge upp och dödligt kaffe som gör med magar vad Robert Duvalls helikoptrar gjorde med bambuhyddor i ”Apocalypse now”.

Jag glömmer aldrig när jag 22 år gammal var vikarie på Expressen och i mitten av åttiotalet klev in på nattredaktionen för att skriva konsertrecensioner.

På den tiden fanns det inga bärbara datorer. Var man på hemmaplan i Stockholm tog man helt enkelt taxi till redaktionen mitt i natten, ”Skrivet kvitto, tack”, och hamrade ut sin text på elektrisk eller akustisk skrivmaskin.

För att komma till min plats i det öppna redaktionslandskapet, där jag sedan med hukande axlar och röda ögon skrev ned omdömen om Gun Club eller vad jag nu sett för band på Ritz, var jag tvungen att gå genom hela nattredaktionen.

Jag gick snabbt för att jag var rädd för de notoriskt hårdkokta nattredaktörerna, men samtidigt dröjde jag med stegen för att jag ville insupa så mycket som möjligt av atmosfären. Ju tystare det var vid skrivmaskinerna, desto allvarligare saker var det som hade hänt.

Drygt 20 år senare har jag eget skrivkontor där jag ovanför mitt skrivbord har en bild uppnålad från filmen ”Alla presidentens män”.

Jag önskar att jag kunde säga att det är för att påminna mig om Woodward och Bernsteins undersökande journalistik. Men, ärligt talat, är det för att påminna mig själv om hur snygga journalister ser ut när de jobbar i skjorta och slips.

På bilden står Dustin Hoffman (Carl Bernstein) och Bob Woodward (Robert Redford) inne på redaktionen på Washington Post tillsammans med tre luttrade redaktörer. Alla bär skjortor utan kavaj och löst knutna slipsar.

När jag nu tittar på de fantastiska fotografier som illustrerar den här artikeln, med elektriska redaktionsmiljöer från tidningar som Vogue i Bombay och Wired i San Fransisco, inser jag också att det är en annan sak som i alla år hypotiserat mig med den där utrivna bilden från ”Alla presidentens män”.

Ljuset. Det oändligt fula men också oändligt romantiska ljuset från de skoningslösa ljusrören i taket.

Alla tidningsredaktioner har ful belysning. Det måste vara så. Funktionella och ilsket skinande taklampor är det enda som fungerar när stressade journalister ska leta post it-lappar och när de rullande städpatrullerna kommer för att tömma papperskorgarna.

Jag har besökt några av de trendigaste tidningarna i världen. På åttiotalet var jag till exempel på The Face, Arena, iD och Smash Hits i London, tidningar som förändrade både journalistiken och medielandskapet.

Alla dessa redaktioner utmärktes av hur fula de var. The Face var den snyggast formgivna tidningen i världen, med bländade fotografier på människor i exotiska Duran Duran-miljöer, men de som gjorde dessa uppslag såg ut som nikotingula fimpar i ansiktet och deras skrivbord syntes inte för alla papper.

Tidningar och reklambyråer kan tyckas vara liknande arbetsmiljöer, men ingenting kan vara mer felaktigt. Reklambyråer är snygga och mysiga, tidningsredaktioner är fula och obönhörliga.

För att förstå en tidningsredaktion måste man förstå att den inte bara är en drömfabrik utan också ett fängelse.

Alla som är bra på att skriva förenas av att de hatar att skriva och gör allt för att slippa det. Jo, det är kul när man får idén till artikeln och det är kul när artikeln går i tryck. Men allt däremellan är bara hårt och utmattande arbete.

En redaktionsmiljö får därför inte vara för trevlig utan måste också vara så oinbjudande att man till slut inte har något val utan tvingas sätta sig ned och skriva.

När jag jobbade på Nöjesguiden i början på nittiotalet utvecklade jag en ovana som tyvärr fortfarande sitter i: jag sköt upp skrivandet så länge att jag gick upp halv fem på morgonen för att chefredaktören skulle kunna ha texten som utlovat 09.00.

När jag kom dit i gryningen möttes jag av andra som aldrig gått därifrån. Redaktionen var som ett Kumla eller Hall där alla straffade sig själva med deadlineångest.

Alla tidningsredaktioner världen över bär tydliga spår av de individer som jobbar där. Redaktionen blir ett andra hem, på både gott och ont.

En av de mest underhållande skildringar av livet på en tidningsredaktion jag läst finns i Tony Parsons underskattade ”Stories we could tell” där han skriver om sin tid på New Musical Express i slutet på sjuttiotalet.

Jag minns inte nu om det står i boken, eller om det är något som Tony Parsons själv har berättat, men ett ständigt irritationsmoment på New Musical Express under de där åren var att de aldrig gick att hitta raka skedar i köket.

Alla skedar var böjda av Nick Kent, legendarisk rockjournalist, som använde dem till att värma och lösa upp de droger han injicerade på redaktionstoaletten.

Resten av redaktionen fick därför, så gott det nu gick, böja tillbaka skedarna igen när de skulle äta sin youghurt.

Journalistiken upplever just nu sin tuffaste tid på 100 år. Tidningar läggs ned, personal sägs upp, kanske en hundradel av alla de som just nu går mediagymnasium i Sverige kommer att kunna leva på att skriva.

Men även om Internet förändrar allt – och jag tror verkligen att Internet till största del gör allting till det bättre – så kommer det alltid att finnas behovs av den hängivenhet och det fokus som utmärker en bra tidning, något som en redaktionsmiljö tydligare än något annat symboliserar.

Skrivande kanske kan vara en trevlig hobby, något man gör på ett lattefik eller i hängmattan, men inte journalistik: det är ett arbete.

Det krävs koncentration – och det krävs napalmkaffe.

Nu ska jag se om ”Zodiac” ännu en gång. Andra människor tycker den är filmen är spännande för att den handlar om jakten på en seriemördare. Jag ser den för att David Finchers skildring av redaktionsarbetet på San Fransisco Chronicle är en hyllning till ”Alla presidentens män”.

David Fincher har kopierat fotot från ”Alla presidentens män” och återanvänder delar av musiken. Robert Downey Jr till och med pratar exakt som Dustin Hoffman gör när han spelar journalist.

Och ljusrören är precis lika fula och lika magiska.

(slut)


 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.