Skivrecensioner, DI Weekend
Dirty Projectors
Titel: Bitte Orca
Skivbolag: Domino/Playground
Betyg: 4
Den tydligaste trenden och intressantaste strömningen i popmusiken under det första halvåret 2009 kan sammanfattas i ett ord: Brooklyn. Det handlar inte bara om geografisk tillhörighet utan också om en attityd. Artisterna från Brooklyn använder populärmusiken ungefär som de använder New Yorks tunnelbanekarta. Beach Boys-harmonier och afrikanskt highlife-gitarrspel och modern R&B är olika stationer på samma linje.
Flera av årets bästa album är gjorda av artister som bor och verkar i Brooklyn: Grizzly Bear, Micachu & The Shapes, St Vincent. Lägg där till kommande album av bland andra Yeasayer. Men även geografiskt utspridda band som Animal Collective kan räknas till Brooklyn-scenen. Och, rent musikaliskt, faktiskt även svenska artister som Jenny Wilson.
Yale-studenten Dave Longstreth, mannen bakom Dirty Projectors, är en typisk Brooklyn-artist. Han regisserar snarare än spelar popmusik, magin i musiken ligger i de exakta arrangemangen. Ambitionen med varje album är att göra ett konstverk.
Efter tidigare konceptuella album som ”Rise above” (där han tolkade Black Flags album ”Damaged” fritt från minnet) och ”The Getty adress” (ett temaalbum om Don Henley) har nu Dave Longstreth och Dirty Projectors gjort ett självlysande album som leker med popmusikens möjligheter på ett liknande sätt som Talking Heads gjorde för 30 år sedan. Lyssna på hur gitarren används i ”Useful chamber”. Ordet genialt ska man vara försiktig med men det är befogat här.
Jan Gradvall
Hypnotic Brass Ensemble
Titel: Hypnotic Brass Ensemble
Skivbolag: Honest Jon’s
Betyg: 3
Innan det återförenade Blur går upp på scenen i Hyde Park, London, den 2 juli, spelar Hypnotic Brass Ensemble, en samling gatumusikanter från Chicago som fått skivkontrakt med det skivbolag som Blur-sångaren Damon Albarn driver tillsammans med Notting Hill-skivaffären Honest Jon’s.
Hypnotic Brass Ensemble måste vara 00-talets mest osannolika musikerkonstellation. Bandet består av åtta bröder som alla spelar blåsinstrument och alla är söner till Sun Ra-trumpetaren Phil Cohran. Bröderna blås började spela tillsammans efter att en nionde bror blev skjuten och ser musiken som ett sätt att ta tillvara på livet.
Tillsammans med en trummis gör de musik som låter som Louis Armstrong och James Browns respektive blåssektioner träffats i samma gathörn. På skivan gästar musiker som Flea från Red Hot Chili Peppers och trummisen Tony Allen. Man kan bara fantisera om hur bra detta måste vara live.
Jan Gradvall
Nouvelle Vague
Titel: ”3”
Skivbolag: The Perfect Kiss/Border
Betyg: 1
Det största hotet mot popmusiken är inte de som hänsynslöst vill exploatera den. Det största hotet är tvärtom de som vill vårda och klappa popmusiken som den vore en gullig kattunge. Popmusikens motsvarighet till cyanidkapslar har blivit så kallade coverversioner, tolkningar av andra artisters låtar. Nio av tio coverversioner görs i dag på exakt samma sätt: tempot i låten halveras, stämningen görs vemodigare och en ung kvinnlig sångerska får feeling.
När det franska bandet Nouvelle Vague på sitt första album gjorde schampooreklamversioner av låtar med Joy Division och The Cure kändes det exotiskt och charmigt – i ungefär en kvart. När Nouvelle Vague sitt tredje album fortsätter att göra samma sak vill man göra som Jarvis Cocker gjorde under när Michael Jackson uppträdde i engelsk tv med en barnkör. Någon måste ta sitt ansvar och stoppa ondskan.
Jan Gradvall
Imperiet
Titel: Silver, guld och misär
Skivbolag: MNW
Betyg: 3
Imperiet var det snyggaste svenska rockbandet någonsin. Svartvita fotografier på bandet visar att Imperiet var det enda svenska band som hade hållit för en fotodokumentation av samma slag som Pennie Smith gjorde med The Clash.
Men Imperiet urartade samtidigt snabbt till en karikatyr – en kajaltecknad karikatyr – av sig själv. Denna utomordentligt välgjorda box med en DVD och fem CD-skivor (men varför utelämna Rymdimperiets singlar?) visar smärtsamt tydligt var Imperiets storhetstid började och slutade.
Efter den triumfartade turnén runt ”Blå himlen blues” (här fångad på en live-dvd som utklassar den som Peter Stormare försökte ge ut) så förlorade Imperiet sitt groove, sitt fokus och fastnade i teatrala gester. Maxisingeln ”Var é vargen” från 1986 var bandets sista stora stund.
Imperiets två sista album, ”Synd” och ”Tiggarens tal”, var svulstiga och ihåliga, tomt vapenskrammel, även om Marcus Birro album tappert försöker hävda motsatsen i sin personliga historieskrivning i boxhäftet.
När man i dag lyssnar på förfärliga låtar som ”Du är religion” och ”Party” påminns om hur nödvändigt det var för Christian Falk att i stället börja göra dansmusik och för Thåström att blästra sig själv med Peace, Love & Pitbulls. Thåströms två senaste soloalbum utklassar allt som Imperiet gjorde efter ”Var é vargen”.
Jan Gradvall