Krönika, Dagens Industri

Weekend 12 juni

Krönika

Jan Gradvall

Nästa vecka är det svensk premiär för årets i särklass bästa film. Eller rättare sagt, borde ha varit svensk premiär. Dokumentären ”Anvil! The story of Anvil” släpps på måndag som engelsk dvd, men med vaknare svenska distributörer borde den, precis som i USA, ha gått upp på bio där den hade haft potential att dra lika stor publik som den nya ”Terminator”-filmen.

Inte minst med tanke på att filmerna handlar om samma sak: metallmonster som vägrar dö, en genre som i hårdrockriket Sverige har större publik än någon annanstans i världen.

Förra veckan slog festivalen Sweden Rock publikrekord för nionde året i rad. 34 000 långhåriga, alternativt flintskalliga, samlades utanför Sölvesborg i en plektrumliten håla. Nils Hansson beskrev i Dagens Nyheter Sweden Rock som ”en festival där alla hyllas som legender”.

Så bemöttes även kanadensiska Anvil när de spelade på Sweden Rock 2006. Scener från det framträdandet har en nyckelroll i dokumentären ”Anvil! The story of Anvil”, där filmaren Sacha Gervasi under ett par år följer det bortglömda hårdrockbandets försök till comeback.

Anvil bildades i Toronto 1978. Gruppen var närmast ett genombrott när de 1981 släppte det kongenialt betitlade albumet ”Metal on metal”. Vad ska annars ett hårdrockalbum heta? I samma veva fick sångaren Steve” Lips” Kudrow vara med på en idolbild i svenska Okej, där han poserade naken i en dusch och tryckte en dildo mot sin Flying V-gitarr.

I dokumentären ”Anvil! The stor of Anvil” intervjuas hårdrockstjärnor som Slash och Lars Ulrich som vittnar om hur mycket Anvils musik betydde för dem i början av 1980-talet.

Men till skillnad från Guns ’N Roses och Metallica fick Anvil aldrig någon storsäljare. Deras mest framgångsrika album peakade 1987 på plats 191 på Billboard-listan.

Dokumentären börjar med att vi får se Steve ”Lips” Kudrow när han en bister vinterdag kör ut lådor med skolmat i Toronto. Att följa Lips och hans ständige vapendragare, trummisen Robb Reiner, i deras vardag för tankarna till filmen ”The wrestler” med Mickey Rourke.

Samtidigt vägrar de ge upp. Ett kvarts sekel efter att Anvil försvann från radarn tror de fortfarande att genombrottet kan vänta runt hörnet. När de 2006 får ett erbjudande att spela på en festival i Europa – närmare bestämt Sweden Rock – tar de tjänstledigt från sina brödjobb och gör sig redo att rocka, samtidigt som en dokumentärfilmare gör dem sällskap.

Mycket snart står det dock klart att hålan utanför Sölvesborg är det enda ställe i Europa där Anvil hyllas som legender. Redan direkt efter spelningen börjar det gå utför igen. Svenska SJ vägrar släppa med dem på ett fullsatt tåg. Någon vecka senare spelar de i Prag för fem personer.

Steve ”Lips” Kudrow vägrar ändå efter att se turnén som misslyckad. ”Everything went wrong, but at least there was a tour to go wrong on.”

Dokumentären utvecklar sig sedan till en film lika gripande och tårframkallande som ”Casablanca” och ”Forrest Gump”. Vi får träffa deras judiska familjer. Trummisen Robb Reiner säger: ”We have to thank God my dad survived Auschwitz, because otherwise there’d be no speed metal”.

När allt är som mörkast lånar Lipps storasyster ut till pengar till gruppen så att de kan spela in ett album till, ett comebackalbum som nu, efter att dokumentären unisont hyllats världen över, säljer riktigt hyggligt. Som Lips sammanfattar det: ”Family is important shit man”.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

REPRIS 1
”Mad men”, Kanal 5, söndag 22.50. Efter att ha premiärvisats på perifera Kanal 9 flyttas det bästa tv-dramat just nu äntligen över till moderkanalen. Kanal 5 rullar repriser av säsong 1 och 2 fram till 6 september.

REPRIS 2
”Seven of ages rock”, Kanal 9, söndag 18.00 och 22.55. Den sju delar långa BBC-serien är den bästa rockdokumentär som gjorts sedan ”Dancing in the street”. Spela in. På grund av rättigheter släpps aldrig rockdokumentärer på dvd.

SKIVOMSLAG
Miike Snow, ”Miike Snow”. Den svensk-amerikanska trion har inte bara gjort årets bästa popalbum. Skivomslaget känns även som en perfekt uppdatering av den svulstiga 1970-talstradition som Storm Thorgerson var en mästare på.

+

BONUS:

Jan Stolpe är the shit bland svenska översättare, även om han själv förmodligen inte skulle använda just det språkbruket. Efter att ha översatt Platon, Euripides och Montaigne kan nu Jan Stolpe, född 1940, även addera Camus till skalpbältet.

Nyutgåvan av Albert Camus ”Främlingen” (Albert Bonniers Förlag) är utgiven i ett nytt format som är perfekt för denna tunna klassiker; en liten pocket med hårda pärmar. Att läsa om boken påminner en både om Albert Camus och Jan Stolpes storhet.

Det är inget fel på originalöversättningen av Sigfrid Lindström. Jag läste om boken så sent som i somras. Men Jan Stolpes översättning skiljer sig i varje mening.

Så här har vi tidigare läst den oöverträffade inledningen av ”Främlingen”:

I dag dog mamma. Eller kanske i går; jag vet inte. Jag fick telegram från ålderdomshemmet: ”Eder moder avliden. Begravning i morgon. Varmaste deltagande.” Det säger ingenting. Det var kanske i går.

Så här kan vi läsa den nu:

Mamma dog i dag. Eller igår kanske, vet inte. Jag fick telegram från hemmet: ”Mor avliden. Begravning morgon. Högaktningsfullt.” Det betyder inget. Kanske var det igår.

Jan Stolpes översättning är råare och mindre tillrättalagd. Genom att lägga sig närmare det franska originalet ”L’Ètranger” från 1942 känns den också mer modern. Att jämföra de två svenska översättningarna är som att ge sig själv en egen 20-poängskurs i konsten att skriva.

Jan Stolpe är även kaxig nog att ta sig egna friheter gentemot originalet. Stolpe skriver ut klockslag med siffror. ”Jag ska ta bussen klockan 2.” Camus skriver ut klockslag med bokstäver. ”Je prendrai l’autobus ŕ deux heures”.

Jan Gradvall