Krönika, Dagens Industri
Weekend 24/4
Krönika
Jan Gradvall
Det har blivit dags att mynta ett nytt populärkulturellt fenomen: Facebook-konserter. Förra fredagen spelade den återförenade engelska gruppen The Only Ones på Strand vid Hornstull i Stockholm. The Only Ones har aldrig varit stor någon annanstans än i minnet hos det fåtal som köpte deras skivor. Gruppen gjorde endast tre album mellan 1978 och 1980.
Ändå var konserten förra fredagen mer än utsåld. När det blivit så fullt i lokalen att inte ens lindansaren i dokumentären ”Man on wire” kunnat balansera sig utan att spilla av sin öl så ringlade fortfarande en 100 meter lång utanför med folk som ville komma in.
Under kvällen hälsade jag på personer jag inte sett på decennier. Medelåldern på publiken var nog ganska exakt 47 år.
Backar man tillbaka bandet några år såg det väldigt annorlunda ut när gamla bortglömda rockband kom till Sverige. Sommaren 2001 spelade till exempel Echo & The Bunnymen i Stockholm. Echo & The Bunnymen släppte sina första album parallellt med The Only Ones och har ett minst lika legendariskt skimmer över sig.
Men de forna världsstjärnorna i Echo & The Bunnymen fick den kvällen spela för några dussin närmast sörjande på Mango Bar, ett minimalt ställe på Sveavägen i Stockholm. Få av gruppens fans visste nog ens om att konserten ägde rum.
Skillnaden mellan Echo & The Bunnymen 2001 och The Only Ones 2009 stavas Facebook.
På barerna runt Hornstull kunde man timmen innan konserten höra kommentarer som: ”Kommer Danne? Ja, jag såg att han hade skrivit ’Another girl, another planet’ på Facebook i eftermiddags.”
Facebook startades 2004 och visade sig snabbt vara ett perfekt forum för att spåra upp kompisar från förr. Förutom att man delade klassrum eller arbetsplats med dessa människor delade man ofta även musiksmak.
Genom Facebook och Twitter kan man nu enkelt få information om vilka obskyra artister som kommer till ens hemstad. Man kan framförallt även försäkra sig om man inte blir stående där ensam på konserten, instängd i sitt eget melankoliska rum, utan kan i förväg se vilka av ens bekanta som också ska dit. Den ackumulerande Facebook-effekten förra fredagen blev så stark att The Only Ones, ett band som haft en halv hitlåt, kunde sålt ut Globen eller åtminstone Annexet.
Ett annat exempel på en utpräglad Facebook-konsert var när rockklubben Ritz förra månaden återuppstod för en kväll på Debaser. Ritz låg i tunnelbaneuppgången vid Medborgarplatsen och var 1980-talets ledande konsert- och klubblokal i Stockholm.
Trots att inga artister var utannonserade i förväg såldes biljetterna till Ritz-kvällen slut direkt. Även denna kväll var medelåldern ganska exakt 47 år.
Bland de som spelade på scen fanns Ratata, Urban Reese och Orup. När Orup spelade sin första solosingel ”Är du redo?” ändrade han på texten till låten. I stället för ”Är ni redo?” sjöng Orup ”Är ni gamla?” Tusen personer vrålade jaaaa.
Nästan lika många såg sig tvungna att svara jakande när Orup sedan fortsatte att sjunga ”Är ni tjocka?” och ”Är ni flintis?” Det var verkligen som en återträff i skolan 25 år senare.
I debatten kring Ipred och Pirate Bay-rättegången hörs det nu kommentarer vars undertext är att allt i musikbranschen var bättre och enklare förr – dvs tiden innan Internet. Facebook-konserterna motbevisar det. Friheten och kreativiteten på Internet har tvärtom vitaliserat musikbranschen mer än något annat sedan någon kom på idén att koppla in ström till gitarrer. Glöm aldrig det.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
BOK
Martin Gelin, ”Det amerikanska löftet: Barack Obamas väg till Vita Huset” (Atlas). En bok som inte bara förmedlar presidentens brinnande engagemang utan även journalistens. Under två år reste Martin Gelin runt i 23 delstater.
FILDELNING
”Saint John Coltrane”. Hamnar man i fängelse om man laddar ned musikdokumentärer som inte finns till försäljning? SVT borde sända samtliga Alan Yentobs dokumentärer i ”Imagine”-serien på BBC.
HYRFILM
”Rachel Getting Married”. Många filmer på den svenska hyrfilmstoppen just nu är stora besvikelser. Navigera undan ”Body of lies” och ”Quantum of solace” och upptäck i stället den här svarta pärlan. Jonathan Demmes bästa på många år.
+
BONUS NR 1:
Vilken svensk roman tycker Horace Engdahl kan mäta sig med världslitteraturens klassiker som Franz Kafkas ”I straffkolonin” och det bästa av Dostojevskij? Svaret kommer i en K Special-dokumentär som sänds nästa fredag och det är så oväntat att det lär diskuteras i Kultur-Sverige hela försommaren: ”Bübins unge”, en bok Mare Kandre skrev 1987.
Författaren Mare Kandre gick bort påsken 2005, endast 42 år gammal, under oklara omständigheter. Dödsorsaken fastställdes till en överdos av läkemedel, om den var frivillig och eller ofrivillig vet ingen.
Johan von Sydow på SVT har gjort en oförglömlig dokumentär om denna författare som vid debuten 1984 hyllades som ett litterärt underbart, ett epitet som hon senare i livet fick allt svårare att leva upp till.
Mare Kandres familj har bidragit med gamla semesterfilmer som visar att hennes bildspråk ibland var exakt hämtat från barndomen. Flera av hennes gamla musikvänner från tiden i banden Kramp, Ruhr och Global Infantilists berättar om tiden innan hon blev författare.
I dokumentären intervjuas även författarkollegor som Carina Rydberg, hennes förläggare och kritiker som Jonas Thente och Horace Engdahl. Alla medverkande pratar om Mare Kandre på ett sätt att hon under 2009 kan få fler läsare nu än när hon levde.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Försommarens förmodligen mest inkomstbringade utgivning i musikbranschen är inte en cd-skiva utan ett tv-spel. ”Guitar Hero: Metallica”, som ges ut i Sverige 22 maj, är en så stor händelse att man lanseringen redan börjat. I Stockholm kan man till exempel nu se batrendrar som bär T-shirts med spelets logotype.
Hårdrocktidningen Close-Up är en av Sveriges mest välgjorda specialtidningar och borde för länge sedan fått pris som årets tidskrift. I nya numret av Close-Up finns ett reportage om de Los Angeles-baserade tillverkarna av Guitar Hero-spelet.
Idékläckaren Charles Huang berättat att de hade som mål att sälja 150 000 exemplar av spelet. På fyra år har de nu sålt 23 miljoner spel till ett värde av 1,6 miljarder dollar.
Artisterna tjänar även mer pengar på Guitar Hero än på sina album. Enligt Close-Up ersätts artisterna med 25 000 dollar – plus royalties – per originallåt som de har med i spelet. Tim Riley, som jobbar på spelföretaget Activision, har även en annan förklaring till varför spelbranschen just nu känns mer spännande än skivbranschen: ”Folk i spelbranschen är unga och innovativa, till skillnad från de flesta i musikbranschen”.
Jan Gradvall