Austin!

Aropå aktuella South By Southwest-festivalen. Från Rodeo, vårnumret 2009. Reportage från Amerikas yngsta och mest välutbildade stad.

Text: Jan Gradvall

Den 19 januari 1947 skrev Evelyn Waugh ett beundrarbrev till Graham Greene. Denna privata korrespondens mellan två av Englands viktigaste författare på 1900-talet förblev okänd för omvärlden ända tills en vårdag 2004 då brevet upptäcktes i en av bokhyllorna hos Vivien Greene, änka till Graham Greene.

Brevet låg instucket mellan sidan 98 och 99 i en utgåva av Evelyn Waughs roman ”A handful of dust”.

Kort efter att detta brev hittades så hamnade det där denna typ av litteraturhistoriska fynd numera brukar hamna – närmare bestämt 20 meter under jord i Austin, Texas.

Forskningsarkivet Harry Ransom Center tillhör The University of Texas i Austin. Trots att det är mitt i vintern lyser Texas-solen när jag parkerar min lånecykel utanför entrén. Som Austin-borna själva säger: ”Well, we’ve only got three seasons here”. När hösten är slut börjar våren: vinter finns inte i Texas.

The University of Texas, som förkortas UT, ligger mitt inne i stadskärnan av Austin. Universitetsområdet är så stort att det är omöjligt att ta sig runt till fots.

Under den vecka jag är i Austin cyklar jag runt kors och tvärs över universitetsområdet, pratar med studenter och intervjuar olika människor.

Jag har aldrig varit i en stad som känns så ung som Austin. Den känslan bekräftas också av statistiken. Det ständigt växande universitet har gjort att Austin i dag är USA:s yngsta stad befolkningsmässigt.

Knappast någon annan stad i USA har heller en befolkning som är lika välutbildad. Av stadens 743 000 invånare går över 50 000 på universitetet och 16 500 är anställda på universitetet. Till detta tillkommer alla utexaminerade elever som stannar kvar i staden. Det är svårt att hitta någon i Austin som inte har någon koppling på universitetet.

Staden Austins högst medvetna satsning på bildning och kultur är också ett sällsynt tydligt exempel på hur väl dessa begrepp är sammanflätade. Ju fler människor som får tillgång till högskoleutbildning, desto mer kultur vill ta del av. Och desto större blir kulturutbudet.

Men hur kan dettaa intellektuella centrum och den unika kulturstad ha uppstått i Texas, en delstat som är känd och ökänd för kaktusar, skallerormar, Dixie Chicks och JR:s femlitershattar?

Det är obegripligt för de flesta. Men det blir mer begripligt om man börjar med att ta hissen ned till det underjordiska litteraturarkivet på Harry Ransom Center.

Miljön liknar något man sett i ”Men in black” eller någon annan Hollywood-film om hemliga CIA-arkiv. Det är lysrör på lysrör, brandsäkra väggar, sprinklers i beredskap i taket, och långa korridorer med rullbara arkivskåp.

Jennifer M. Tisdales klapprande höga klackar är det enda ljud som hörs när hon bokstavligen leder mig runt i litteraturhistorien. Brevet från Evelyn Waugh till Graham Greene hamnade till slut i en av 16 vita papplådor som rymmer arkivets samlingar med Evelyn Waugh.

”Vi förvärvade Evelyn Waugh Collection 1967 och har sedan dess jobbat på att få den så komplett som möjligt”, säger Jennifer M. Tisdale. Vad som finns i dessa lådor, minutiöst dokumenterat, är brev, dagböcker och över 100 av författarens originalmanuskriptet, b.la det till ”Brideshead Revisited” från 1945.

Jo, förlagan till ”En förlorad värld” finns i Texas.

Bland de nyare förvärven på Harry Ransom Center finns hela Watergate-dokumentationen, Woodward & Bernsteins samlade anteckningar och kassettband, som arkivet förvärvade 2003 för fem miljoner dollar. Pengarna kom från en donation från en av Texas många miljardärer, varav de flesta skaffat sina förmögenheter via olja eller högteknologi.

Den amerikanska krisen har inte slagit lika hårt mot Texas som andra amerikanska delstater, vilket talar ännu mer för Austins utveckling i framtiden. Som en av de jag intervjuar säger: ”Vi klarar oss på det vi alltid klarat oss på. We’ve got oil, cattle and high tech”.

Två år efter Watergate-förvärvet köpte Harry Ransom Center hela Norman Mailers arkiv för tre miljoner dollar. Det tar upp över 20 meter med arkivskåp.

”Det tog över två år för våra arkivarier att gå igenom och sortera allt”, säger Jennifer M. Tisdale. ”Förutom att allt Norman Mailer själv hade sparat det mesta hade även hans mamma sparat klipp och andra saker.”

Inget anses för futtigt för att bevara för eftervärlden. Förutom manuskript finns även här även saker som Norman Mailers kvitton från det republikanska konventet 1968. Man kan se att han dragit av cocktails för blygsamma fem dollar.

”Så vad vill du se mer, Jan?”. Jag ber att få Don DeLillo-samlingen som arkivet fick av författaren själv 2004. Don DeLillo är en av många amerikanska författare som skänkt sina originalmanuskript till Harry Ransom Center medan han själv ännu är i livet.

Den dagen när Peter Englund meddelar att Don DeLillo slutligen fått sitt välförtjänta Nobelpris – blir det i höst? – kommer kanske fler svenskar än jag åka hit och lägga sig på knä och gå igenom hans papper.

Allt som finns samlat i 101 lådor är skrivet på akustisk skrivmaskin, med märkligt brett radfall, kanske bara 15 rader per A4-sida, med blyertskorrigeringar i marginalen. Jag håller med darrande händer i originalmanuskriptet till ”White Noise”, en av mina tio favoritromaner, och kan se att titeln från början inte alls var ”White Noise” utan ”Panasonic”.

Uppe i lobbyn på Harry Ransom Center visas delar av samlingen upp i form av en mindre utställning som är öppen för allmänheten. Mitt bland montrar med Gutenbergs bibel från ”cirka 1455”, världens första fotografi från ”cirka 1826” och ett tryckt ”uncorrected advance proof” av J.D Salingers ”Catcher in the rye” har man på en vägg hängt upp till tio olika utkast till inledningen på Don DeLillos episka ”Underworld”.

Att stå och läsa dessa olika ratade inledningar till en roman, med ilskna strykningar och förtvivlade frågetecken och utropstecken i blyerts, är den mäktigaste manifestation jag sett över det fysiska arbete som skrivande innebär. För att citera Peter Kihlgård: ”Jag skulle aldrig läsa en författare som säger att det är roligt att skriva”.

Några våningar längre upp Harry Ransom Center ligger ett bibliotek som är öppet för studerande och forskare för hela världen. Det är så tyst som det ska vara i bibliotek. Bland de mappar som olika forskare denna dag begärt upp från arkivet, och just nu hukar kutryggade över, finns till exempel Julian Barnes manuskript. Den brittiske författaren skriver på skrimaskin och har enligt utsago sparat ”98 proccent” av alla sina omskrivningar – och allt har han skänkt hit.

Vid en annan läslampa sitter en tjugonånting i shorts och T-shirt och läser Graham Greenes mytomspunna drömdagböcker. Mappen bredvid honom anger årtalen 1932-1933.

”Vi har alla Graham Greenes drömdagböcker utom en”, fyller Jennifer M. Tisdale i när hon ser att jag läser över tjugonåntingens axel.

Det var b.la på detta bibliotek som Wes Anderson hängde när han formade den värld som mynnade ut i manus till filmer som ”Rushmore” och ”The Royal Tenenbaums”. Wes Anderson kommer från Houston, Texas. Efter den exklusiva privatskola han skildrar i ”Rushmore” hamnade Wes Anderson i Austin på The University of Texas.

En gammal artikel om Wes Anderson i New York Times var en annan anledning till att jag ville åka till Austin. Artikeln handlade om Wes Andersons beundran för Francois Truffaut. Att Wes Anderson berättade att han upptäckte Truffauts filmer när han gick på universitet i Austin var i sig inte särskilt uppseendeväckande.

Däremot detaljen om att Wes Anderson en dag på ett av universitets bibliotek – jo, det finns flera – ”råkade snubbla över” en samling med Truffauts privata brev. Ett av dessa brev, skrivit av en ung Truffaut där han för en vän berättar om sin uppväxt, kom att betyda mycket för Wes Andersons världsbild och hans framtida filmskapande.

Hur kunde Truffauts brevsamling finnas i Texas och inte i Paris? Jag kunde inte släppa den frågan.

En annan anledning till att jag verkligen ville åka till Austin var när jag läste Lars Gustafssons ”Tennisspelarna”, en annan av mina tio favoritromaner genom tiderna.

Denna tunna roman från 1977 är en av de lyckligaste och intelligentaste böcker som skrivits på svenska språket. ”Tennisspelarna” är delvis självbiografisk och beskriver Lars Gustafssons tid som gästprofessor i Austin. När han inte undervisar vetgiriga elever i Nietzsche och Strindberg spelar han tennis i den ömsom behagliga, ömsom stekande Texas-solen.

Hur kunde en av Sveriges ledande författaren hamna på ett universitet i Texas? Och hur kunde samma universitet ha resurser att behålla honom där som professor i över 20 år?

Jag ställer frågan till Lars Gustafsson själv när jag dagen innan avresan till Texas träffar honom i hans lägenhet på Södermalm i Stockholm, dit han återvände efter att han pensionerade sig från sin tjänst på Texas-universitetet.

”Jag reste i mitten av 70-talet runt i USA på en poesiläsningsturné i Svenska Institutets regi”, säger Lars Gustafsson. ”I samma veva blev jag tillfrågad att deltaga i en konferens om Strindberg i Austin, Texas. Mitt föredrag blev inte särskilt bra, men jag blev alldeles överväldigad av platsen.”

”Ett år senare blev jag tillfrågad att komma tillbaka. Jag erbjöds en professur i germanska studier som jag under ett år delade med en annan författare. Det är det året jag skildrar i ’Tennisspelarna’.”

Därefter blev Lars Gustafsson erbjuden en annan tjänst på universitetet – ”De gillade mig, kanske för att jag spelade tennis” – och blev till slut kvar i över 20 år. Under en period hade han två olika lärostolar på universitet. Han undervisade både i filosofi och ”författeri”, vilket är hans egen term för creative writing. Lars Gustafsson har skildrat Austin i flera av sina böcker, missa inte heller till exempel ”Historien med hunden”. Han har barn som är uppväxta i Austin och fortfarande bor där.

”Det finns en magnetism i staden. Du känner det direkt i luften när du kliver in på universitetsområdet. En varm kväll på campus kokar hela området av intressanta diskussioner samtidigt som orkestrar stämmer upp.”

Uuniversitetet dominerar stadslivet i Austin på ett sätt att engelska universitetsstäder Oxford och Cambridge är mer relevanta jämförelser än andra Texas-städer som Houston och Dallas. I en av de bokhandlar som gränsar till universitetsområdet är avdelningen för Shakespeare till exempel lika stor som den avdelning Hedengrens i Stockholm har för deckare.

Förutom att Austin har USA:s yngsta och mest välutbildade invånare är det också den stad som har flest trådlösa uppkopplingar.

När Lars Gustafsson sitter vid skrivbordet i sitt kontorsrum på Södermalm refererar han till sin dator som ”min computor”, samma term som han använde i ”Tennisspelarna” för 1977, där en gigantisk dator har en del i romanens klimax.

Vad han i den romanen omedvetet förutsåg var att Austin skulle bli ett framtida centrum för datorer och högteknologi. Datajätten Dell är ett av flera dataföretag som har sin bas i Austin. Dell skänker datorer till universitets bibliotek. I gengäld använder Dell universitets bibliotek som rekryteringsbas.

Det största av universitetsbiblioteken, Carlos Castaneda Library, är öppet mellan 07.00 och 02.00, och är fullt av unga hjärnor som sitter med laptops i knäet eller ligger och sover i sofforna. Att hitta och rekrytera så kallat spjutspetskompetens inom datorer, vilket är ett stort problem i många städer i världen, är i Austin inte svårare än att kliva in på något av universitetsbiblioteken och höja rösten.

En bibliotekarie jag pratar med säger: ”Vi kallar det för the Austin disease. Det är så trevligt här att många som pluggat här blir kvar i staden.”

”En förklaring till universitetets utveckling är förstås oljepengarna”, säger Lars Gustafsson. ”De har fått stora donationer. Att skänka bort pengar i Texas är också mycket förmånligt rent skattemässigt. Men det finns även en historisk förklaring. Staten Texas var en gång en självständig nation. Det är inskrivet i konstitutionen att staten skulle hålla ett förstklassigt universitet. Austin är också en unik amerikansk stad som både är spansk och mycket tysk i sitt väsen.”

Att många tyska utvandrare på 1800-talet hamnade i Texas har satt sina tydliga spår i kulturen. Första kvällen jag kommer till Austin hamnar jag på The Good Knight där jag äter middag med David Williams, en lokal musikprofil som spelade obstinat Eno-synthesizer med Texas allra första punkband, Vomit Pigs, och producerade Jungle Brothers tredje album.

The Good Knight ligger i östra Austin, eller East Side som området kallas, och är den mörkaste restaurang jag sett. Inredningen går i slitet mörkbrunt och fönstren är igenbommade.

”Ah, det var en tejano-bar förut”, säger David Williams som förklaring och nickar mot fönstren. ”Du vet, full av mexikaner som festade hårt och spelade stenhård ooomp ooompa-musik nätterna igenom. De hade problem med ständiga knivslagsmål utanför och var tvungna att stänga. När mina kompisar tog över lokalen för ett år sen, och gjorde om den till en restaurang, behöll de inredningen som den var.”

Det som David Williams beskriver som ooompa ooompa-musik är precis vad det låter som: gammal tysk folkmusik. När Tysklands motsvarigheter till Karl-Oskar och Kristina anlände till Texas hade de i sina koffertar med sig bastubor, flöjter, trummor och framförallt dragspel.

Texas gränsar till Mexiko. Statens stora andel mexikanska befolkning inspirerades av tyskarnas instrument och började göra egen musik på dragspel. Detta blev grunden till texmexmusik, med förgrundsfigurer som Doug Sahm.

Efter att vi ätit klart i mörket på The Good Knight kliver över till Rio Rita, ett annat texmexställe som nu gjorts om till någon slags indiecafé som också har öl- och vinrättigheter. Eftersom det är måndag är det vinylsingelkväll.

Jag hade lättast möjliga packning när jag reste till Austin. Nio par kalsonger, nia par strumpor – och nio vinysinglar. När jag hade mailkontakt med David Williams innan min resa förklarade han att detta var av största vikt. ”Du har inte varit i Austin om du inte varit på vår vinylsingelklubb.”

Alla som anländer till Rio Rita under kvällen har med sig en bunt vinylsinglar under armen. Man skriver upp sig på en lista i baren, där det står två skivtallrikar, och får sedan spela tre singlar innan man lämnar över till nästa person på listan. Alla skriver upp sig flera gånger under kvällen.

En av de personer jag pratar med under denna kväll – du får fler vänner genom att visa dina vinylsinglar än genom Facebook – är Michael Schliefke, en av de många konstnärer som lever och verkar i den expanderande konstscen som uppstått i East Side med många olika gräsrotsgallerier.

En vecka om året öppnar alla konstnärshem upp sina dörrar och välkomnar allmänheten in till sina privata hem. Hela stadsdelen förvandlas till en konstutställning, med undantag för de hus som fortfarande säljer crack.

East Side i Austin kan jämföras med delar av Brooklyn. Precis som till exempel Williamsburg och Greenpoint i Brooklyn är East Side ett så kallat ”etniskt område” som efter hand tagits över av unga hipsters som lockats av låga hyror och det centrala läget. Så sent som för några år bodde här enbart svarta och hispanics.

Självklart är det därmed många i Austin som precis som i New York bekymrat börja tala om gentrifiering, en utveckling som Michael Schliefke skildrar genom sin skapelse, seriefiguren The Really White Vigilante, världens enda superhjälte med uppgift att inte bekämpa skurkar utan gentrifieringsprocesser.

Michael Schliefke är egentligen målare men ger också ut denna überironiska och väldigt underhållande serietidning. The Really White Vigilante är både till tryck och utseende gjord exakt som Spiderman och de andra serietidningarna på Marvel Comics. Issue #1, som han räcker över efter att jag spelat ”Outdoor miner” med Wire, avslutas med att just Rio Rita nämns som ett exempel på att gentrifiering inte behöver betyda utslätning.

Hjälten i vita trikåeker förkunnar dramatiskt: ”I guess there are some places that can take something old, make it new and still retain heart and soul”.

Kort efter att vi hälsat på varandra säger Michael Schliefke stolt: ”Jag har inte haft ett riktigt jobb på sju år!” Det visar sig vara en ganska genomsnittlig inställning för alla som spelar vinysinglar på Rio Rita denna kväll och även för Austin över huvudtaget.

En annan av de nyckelfigurer i Austin jag bokat intervju med i förväg är Bryan Poyser som driver Austin Film Society. Jag träffar honom på Clementine Coffee Bar nära vad som förr var Austins flygplats men vars hangarer numera är ombyggda till filmstudior.

Inne på Clementine sitter samtliga unga gäster – ja, samtliga – med laptops och vita lurar samtidigt som de sippar på sina latte. När jag kliver in spelas Nick Drakes album ”Pink moon” i högtalarna. När skivan är slut spelas samma skiva i sin helhet en gång till, vilket säger lika mycket om kvaliteten på ”Pink moon” som på caféet. Clementine är ett av många ställen i Austin jag fortfarande har kvar som mentala skärmsläckare.

Alla som häckar på Clementine, precis som på de flesta caféer i Austin, verkar vara författare, konstnärer, musiker eller filmare. Eller allt på en gång.

Bryan Poyser berättar att de låga hyrorna i Austin gör att det räcker med att jobba på en bar eller ett café några kvällar i veckan för att få det att gå runt. Resten av tiden kan ägna åt sin passion, vilket för många i Austin innebär film.

Medan Los Angeles och New York fortsätter att vara de ledande filmstäderna i USA har Austin blivit en allvarlig konkurrent inom independentfilm och i synnerhet dokumentärfilm, den kanske mest intressanta filmgenren i USA på 00-talet.

”Universitetet har en väldigt stor del i att filmscenen här blivit så vital”, säger Bryan Poyser. ”Filmprogrammen här är bland de bästa i USA. Av de 100-tals elever som går ut här varje år blir många förälskade i staden och stannar kvar.”

Bryan Poyser är själv ett exempel på det. I likhet med majoriteten av de jag intervjuar under en vecka i Austin kommer han från en annan stad, i hans fall Connecticut, men stannade kvar efter att han pluggat film.

Austin Film Society, där Bryan Poyser jobbar, är en icke-vinstdrivande organisation som grundades 1985 av bland andra Richard Linklater, regissören bakom filmer som ”Dazed & Confused” och ”Slacker”.

”Slacker” från 1991 fick stor uppmärksamhet som en del av Generation X-debatten, inte minst i Sverige. Vid sidan av Douglas Couplands roman med samma namn var det Richard Linklaters film som ansågs vara den mest signifikativa skildringen av en generation marinerad i populärkultur som hade ett ironiskt förhållningssätt till världen.

Men vad man i dag slås av när man ser om ”Slacker” är att det i första hand är en väldigt träffande och typisk Austin-skildring. Filmen är full av överutbildade unga människor som driver runt i Austin och pratar och fikar oavbrutet. Flera av dem kan ha haft Lars Gustafsson som lärare i filosofi,

”Mycket av det du i dag upplever som en del av Austins kreativa scen började med ’Slacker’”, säger Bryan Poyser. ”Filmen visades över ett år på The Dobie (biograf i Downtown Austin) innan den spred sig till resten av USA.”

Richard Linklater har fortsatt stödja Austins filmscen genom att förlägga alla sina galapremiärer i Austin samt även i stor utsträckning spela in sina filmer i staden.

Även Austins andra store regissör, den San Antonio-födde Robert Rodriguez (”From Dusk Till Dawn”), spelar in alla sina filmer i hangarerna vid det gamla flygfältet. Quentin Tarantino, god vän till Linklater och Rodriguez, har också bott i Austin långa perioder och stöder också Austin Film Society genom att förlägga flera av sina kändispremiärer till Austin där alla intäkter går till den lokala filmscenen.

Quentin Tarantino och Robert Rodriguez gemensamma B-filmshyllning ”The Grindhouse”, som i Sverige styckades upp till två separata filmer, är ett annat typiskt Austin-projekt.

”The Grindhouse” är en vanlig kväll på bio i Austin. I Austin är det inte filmfestival en gång om året utan i princip varje vecka.

Den lokala kedja med biografer som kallas Alamo Draft House, som varvar det senaste från Hollywood med smala artfilmer, dokumentärer och B-filmskvälllar, har av Entertainment Weekly utnämnts till USA:s bästa biografer. Det går att beställa öl, vin och mat inne i själva salongerna. 50 000 studenter ser till att det finns en publik.

Även staden Austin stöder filmscenen genom att ge skatteavdrag för filmproduktioner i Austin samt även genom att ge bidrag till Austin Film Society.

”Vi delar varje år ut runt en miljon dollar i produktionsstöd till lokala filmare.”, säger Bryan Poyser. ”Jag sätter samman en opartisk panel med branschfolk från andra städer som läser manus och bestämmer vilka som ska få stöd.”

En av dem som fått stöd av denna fond är Diane Zander Mason, en ung filmare som fått stor uppmärksamhet för ”Girl wrestler”, en dokumentär om en flickar som tävlar som brottare. Jag träffar Diane Zander Mason en dag inne på en utomhuscafeteria på universitetsområdet medan hon försöker få sin sexmånadersdotter att sova.

”Filmindustrin i Austin och universitetet samarbetar hela tiden. Det är därför jag är här”, säger Diane som för tio år sedan kom till liberala Austin från det konservativa Houston. I likhet med många andra på universitetet är hon både aktiv filmare och lärare i film på universitetet.

”Vem du än frågar här håller på med egna filmprojekt. Det gör allt både mer vitalt och mycket enklare. Alla hjälper varandra och lånar utrustning av varandra. Austin i dag är en sammansmältning av idealen från galna hippies på 70-talet och 90-talets high tech-boom.”

Austins mest kände person i dag är Willie Nelson, en countryartist som personifierar vad som skiljer Austin från resten av Texas. Willie Nelson är en liberal hippie med flätor som röker mer gräs än Snoop Dogg och har Austins brunaste golfbana; han är enligt legenden för slö för att vattna den.

Austins näst mest kände lokala kulturpersonlighet är förmodligen Louis Black, en man som utseendemässigt påminner lite om Charles Bukowski, med bakåtkammat grått hår och belevat ansikte. Louis Black har varit med och grundat Austin Film Society, lokaltidningen Austin Chronicle (stadens motsvarighet till Village Voice) och inte minst South by Southwest-festivalen.

Jag träffar Louis Black på Austin Chronicle. Redaktionen ligger i en motellliknande byggnad bredvid en av stadens freeways. ”Den förra redaktionen brann ner”, säger Louis Black och leder mig genom den mest analoga tidningsredaktion jag sett.

På omslaget till senaste Austin Chronicle syns lokala LSD-legenderna Butthole Surfers som återförenats för en comeback. Tjejen på filmaffischen till ”Slacker” är Teresa Taylor, trummis i Butthole Surfers. Även Louis Black är med i ”Slacker” och spelar den paranoida tidningsläsaren.

I likhet med tidigare nämnde musikern David Williams skymtar Louis Black även med i dragspelsparaden i David Byrnes film ”True Stories”, som utspelar sig i en fiktiv Texas-stad. Den som sett de senaste årens dokumentärer om Texas-musikerna Daniel Johnston och Townes Van Zandt känner även igen Louis Black som en av de intervjuade.

”Jag kommer från New Jersey och kom hit första gången i mitten av 70-talet”, säger Louis Black. ”Du vet bron som leder över till South Congress? Jag gick över där och såg på motsatta sidan en hippie och en cowboy komma gående från var sitt håll. När de möttes mitt på bron stannade de upp och kramades. Då bestämde jag mig för att flytta hit.”

För 22 år sedan startade Louis Black festivalen South by Southwest i Austin som vuxit från att vara musikbranschens motsvarighet till vad Cannes är för filmen, till att bli en betydande festival för film och all slags gränsöverskridande teknologi.

Michael Kackman, som leder universitet mycket intressanta mediestudier, menar att den gränsöverskridande festivalen är typisk för stadens historia.

”Texas har alltid varit en hybrid-plats. Vad som händer nu i media, där olika medieformer och teknologier smälter samman, är samma sak som tidigare hänt inom till exempel musik.”

Årets South by Southwest-festival hålls mellan 13 och 22 mars. En stor del av världens just nu intressantaste band kommer dit och spelar. Ja, även Grizzly Bear.

Att Austin gång på gång, inte minst av alla svenska band som spelat där, kallas för världens bästa stad för livemusik har också sin förklaring i universitetet. Genom alla studenter har klubbarna en stadig publik året runt. Det skadar inte heller att klimatet gör att många klubbar har scener både inomhus och utomhus. Öl smakar godare när man kan känna lukten av blommor, titta upp på natthimlen och höra armadillos rassla runt i buskarna.

”Grundidén till South by Southwest bygger på det liv som jag och mina kompisar levde – och fortfarande lever”, säger Louis Black. ”Först gick vi på bio och därefter på klubbar och såg olika band. Därefter gick vi hem till varandra och såg film igen på video och drack öl och spelade skivor. Så ska även festivalen kännas.”

Louis Black är fortfarande del av ett gäng cineaster som brukar träffas hemma hos varandra för att kolla på film. De andra är Richard Linklater, Richard Rodriguez (”och Quentin när han är i stan”), Harry Knowles (filmnördsajten Ain’t It Cool News) och Mike Judge, mannen bakom ”King of the Hill”, ”Office Space” och ”Beavis and Butt-head”.

Även ”Beavs and Butt-head”, en annan relik från 90-talet, är i grunden en skildring av livet bland unga i Austin. ”Jag minns när jag fick se ’Frog Baseball’ första gången”, säger Louis Black. ”Då förstod jag att Mike är ett geni.”

När jag cyklar tillbaka till mitt hotell ser jag en skylt som jag lärt mig känna igen i Austin, ”Keep Austin Weird”. Vad som började som ett uttryck på undergroundnivå har nu anammats på officiell nivå och blivit något av stadens inofficiella slogan.

Det är inte helt lätt att tänka sig svenska universitetsstäder satsa på något liknande.

(slut)

+

David Williams guide till Austins bästa lokala band just nu:
The Crack Pipes, Air Traffic Controllers, Harlem, Dikes of Holland, Distant Seconds, Persimmons, The Black, Aaron Blount, Cause For Applause, Follow That Bird!, The Golden Boys, The Strange Boys. Missa inte heller David Williams eget nya band Beautiful Supermachines.

+

PS. Denna version av texten är något längre än den som hamnade i papperstidningen och har delvis annan kronologi.