Krönika, Dagens Industri

Weekend 6 mars

Krönika

Jan Gradvall

Det var en mörk och regnig höstkväll 1982. Jag är gammal nog att ha sett ”Blade runner” när den gick upp på svenska biografer. Det blev en av mitt livs stora filmupplevelser. ”Blade runner” kom för evigt att prägla min bild av framtiden.

Men man ska samtidigt komma ihåg att vid premiären så hyllades inte ”Blade runner” som den filmklassiker den betraktas som idag. Filmen förvirrade kritiker som inte förstod att ytan var innehållet. Filmen skrämde även bort den breda actionpubliken genom att anses vara för pessimistisk, tempofattig och filosofiskt grubblande.

Nästa fredag är det biopremiär för vår tids ”Blade runner”. Efter att ha sett ”Watchmen”, en annan framtidsvision influerad av Philip K. Dick och William S. Burroughs, känner jag precis samma svindelkänsla som när jag såg ”Blade runner” första gången.

”Watchmen” är ett formmässigt mästerverk. Det inledande bildmontaget till tonerna av Bob Dylans ”The times they are a-changin’” tillhör det mest förstummande som visats på en filmduk i modern tid.

Men samtidigt är filmen så våldsam, pessimistisk, grubblande, sävlig, utdragen och moraliskt utmanande att vi snart lär få läsa de vanliga rubrikerna: ”Publiken sviker Watchmen på biograferna”. Nej, intellektuell och politisk science fiction är ingen lukrativ genre.

”Watchmen” började som en serietidning. Manusförfattaren Alan Moore och illustratören Dave Gibbons skapade en serie om dysfunktionella superhjältar som publicerades som en serietidning av amerikanska DC Comics mellan september 1986 och oktober 1987 Dessa tolv serietidningar samlades därefter i en bok som ständigt getts ut i nya upplagor och blivit en av denna samtida populärkulturens mest inflytelserika verk alla kategorier.

När Time 2005 listade de 100 bästa engelskspråkiga romanerna från 1923 och framåt var ”Watchmen” med på listan. Trots att det är en serie är ”Watchmen” verkligen lika rik och komplex som en roman. När DC Comics fick Alan Moore första manus med över 100 tätskrivna sidor utgick de från att det var manuset till hela sviten med tolv serie serietidningar. Men det var endast manus till den första episoden.

Alan Moore och Dave Gibbons har sagt att deras mål var att serien skulle hålla för att kunna läsas fem-sex gånger. Varje seriesida är späckad med information och motsägelsefulla budskap, en känsla av visuell overload som även bibehålls i den 2 timmar och 45 minuter långa filmen.

En annan anledning till att ”Watchmen” fortfarande känns lika modern i dag som när den skapades för 20 år sedan är att det är ”a comic about comics”. Dave Gibbons har sagt i en intervju: ”as it progressed, Watchmen became much more about the telling than the tale it itself”.

Serien utspelar sig i en alternativ framtid där USA vann Vietnamkriget och där Richard Nixon sett till att bli omvald till president för femte gången. Filmregissören Zack Snyder, som tidigare gjort ”300”, har låtit denna framtid vara misstänkt lika 80-talet, precis som i originalserien som egentligen handlade om Reagan-eran med det ständiga hotet om kärnvapenkrig.

På så sätt känns ”Watchmen” ännu mer som ”Blade runner”. Även soundtracket påminner om Vangelis musik till ”Blade runner”, men innehåller samtidigt flera Dylan-kompositioner som ”All along the watchtower” och ”Desolation row”. Att regissören fått Dylans välsignelse att använda låtarna uppges bero på att även självaste Bob Dylan uppges vara ett stort fan av ”Watchmen”.

(slut)

+


GRADVALLS VAL

BLOGG
NicoMuhly.com. Det är inte så vanligt med bloggar som lyfter fram klassisk musik, men unge amerikanska kompositören Nico Muhly kan verkligen skriva och bjuder på streamade länkar till exempelvis Bruckner.

BOX
The Jesus & Mary Chain, ”The power of negative thinking” (box med 4 CD, Rhino/Warner). Kan man annat än älska en sådan titel? Skottarnas regnrockspessimism har aldrig känts mer efterlängtad.

KÖPFILM
”Pinocchio”. Disney satsade inte bara på säkra kort. Denna film floppade 1940, men nyutgåvan på DVD förklarar varför den blivit en klassiker. Jag hade inte fattat att Benjamin Syrsas ”Ser du stjärnan i det blå?” kommer härifrån.

+

BONUS NR 1:

”Jai Ho!” När man stapplar ut från biomörkret efter att ha sett ”Slumdog millionaire”, svensk biopremiär i dag, fortsätter denna Oscarvinnande refräng att eka i huvudet.

Soundtracket till ”Slumdog millionaire” är också lika märkvärdigt som filmen. Time har kallat den 42-årigre kompositören A. R. Rahman för ”the Mozart of Madras”.

På en lista över filmhistoriens bästa soundtrack, som Time sammanställde för några år sedan, fanns A. R. Rahmans ”Roja” från 1992 bland de allra främsta. A. R. Rahman har i Indien sålt 100 miljoner album och 200 miljoner kassetter vilket gör honom till en av väldens mest framgångsrika musiker någonsin.

Soundtrackalbumet ”Slumdog millionaire” håller även för att lyssnas på i sin helhet. A. R. Rahman introducerar en klangvärld som kommer att få stort inflytande även på västerländsk musik. M.I.A-samarbetet ”O… Saya” och ”Jai Ho” var båda nominerade som bästa låtar vid Oscargalan, den senare vann.

Att soundtrackets allra bästa låt, M.I.A:s ”Paper planes”, inte var nominerat beror på att den redan släppts för två år sedan på M.I.A:s senaste soloalbum. Men denna låt, som samplar The Clash, pistolskott och kassaapparter, har aldrig låtit så bra som i filmen.

+

BONUS NR 2:

När Adam Moss för några år sedan värvades från New York Times Magazine till att leda New York Magazine var hans första rekrytering att ta med sig Hugo Lindgren från samma tidning, en svenskättling som dock levt hela sitt liv i USA.

Hugo Lindgren är i dag editorial director för konstant utmärkta New York Magazine och har just startat en mycket underhållande blogg, The Downturnaround, ägnad åt att spegla ”den positiva sidan av recessionen”.

Hugo Lindgren säger själv: ”Situationen här så deprimerande att jag var tvungen att göra något”. The Downturnaround lyfter fram saker som att en fördel med att bankers blir ruinerade är faktiskt att de inte längre köper upp alla de bästa fastigheterna.

Bloggen är även välbehövligt raljerande mot all den slentrianpessimism som breder ut sig och alla efterkloka kommentarer om varför det blev som det blev.