Krönika, Dagens Industri
Weekend 20 februari
Krönika
Jan Gradvall
För tio år sedan började ett par vänner bjuda in till en vaka som blivit en tradition och en av årets höjdpunkter. Varje Oscarsgala samlas vi runt 02.00 i deras lägenhet och äter en utdragen nattbrunch som varar ända till gryningen då den allra sista statyetten delats ut.
Ja, det går åt obscent många koppar kaffe. Och den barnvaktslogistik som pågått innan för att göra det möjligt är mer omfattande än kulturutredningen.
I och med att det även pågår vadslagning – det gäller att pricka in flest antal vinnare i samlliga kategorier – anländer alla rödögda nattvandrare mer och mer förberedda och pålästa för varje år som gått.
Att till exempel veta namnen på alla nominerande filmfotografer, och kunna rabbla höjdpunkterna i deras cv, är till exempel numera så självklart att det bara resulterar bara i gäspningar.
För ett par år var det en deltagare som runt 03.30 halade fram trumfkortet att han inte bara kände till utan dessutom hade sett samtliga nominerade i den obskyra kategorin animerade kortfilmer. Då var vi flera som inte lyckade dölja svettdroppar i pannan.
Med risk för att försämra mina vinnarodds under årets Oscarsvaka, som äger rum natten mellan söndag och måndag, kan jag redan här och nu avslöja att min marknadsanalys just nu pekar på att årets vinnare i kategorin bästa film blir ”Slumdog millionaire”.
Det avgörande argumentet hittade jag när jag läste en artikel om filmen i Time. Tidningens eminente filmskribent, 66-årige Richard Corliss, har inte bara intervjuat alla inblandade bakom själva filmen utan även en anställd på en pr-byrå som jobbar med filmbolagens omfattande Oscarkampanjer.
På villkor att han får vara anonym säger pr-mannen att vad som talar för ”Slumdog millonaire” inte bara är den historia som berättas i filmen, utan framförallt den historia som berättas om filmens tillkomst. ”The thing about the Oscars is that backstories count.”
Så kallade storytelling har länge varit ett beprövat och effektivt grepp inom marknadsföring. Vid kampanjen för ”Slumdog millonaire” har desstuom pr-bolaget kunnat utgå från ett stycke storytelling som är helt sann.
”Slumdog millonaire”, som får svensk biopremiär 6 mars, är en indisk-brittisk lågbudgetfilm utan stjärnor som gjordes för 13 miljoner dollar och i dag spelat in över 130 miljoner dollar. Filmen är bländande skickligt regisserad av Danny Boyle från ”Trainspotting”. Manus är signerat Simon Beaufoy som skrev ”The full monty”.
Filmen handlar om en pojke och hans våldsamma uppväxt i slummen Bombay, världens nästa största stad befolkningsmässigt. Slumpojken har aldrig gått i skolan, men när han 18 år gammal hamnar i den indiska versionen av tv-succén ”Vem vill bli miljonär?” chockar han alla genom att svara rätt på fråga efter fråga.
Att pojken hamnar i ”Vem vill bli miljonär?” är lika osannolikt som att en lågbudgetfilm med hindi som huvudspråk kan vinna den tyngsta Oscarstatyetten på söndag natt.
Länge såg det ut som att ”Slumdog millonaire” inte skulle gå upp på bio utan släppas direkt på DVD. Bolaget som gjorde den gick i konkurs och filmen stod länge utan distributör.
När sedan ”Slumdog millionaire” gavs en chans av mindre filmfestivaler på ställen som Telluride och Toronto – och där fick stående ovationer – börjar den storytelling som ingen i filmbranschen i dag kan motstå att återberätta.
Precis som slumpojken kan slumfilmen mot alla odds bli en vinnare.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
VÄLGÖRENHET.
66 procent av de som just nu dör i världens alla krig är barn. Stöd genom att köpa coveralbumet ”War child heroes”. Innehåller b.la Lily Allen & Mick Jones ”Straight to hell”, Duffys ”Live and let die” och The Hold Steadys ”Atlantic city”.
VETENSKAPSMAN
Charles Darwin. Perfekt tajmat till 200-årsjubileet av hans födelsedag har amerikanska trion The Low Anthem spelat in den fantastiska ”Charlie Darwin”. Precis lika bra som fjolårets bästa debutatner Fleet Foxex och Bon Iver.
YOUTUBE
Morrissey, Jonathan Ross pratshow. Först spelar han ”I’m throwing my arms around Paris”. Därefter överräcker Morrissey ett signerad exemplar av ”The Prisoner”-legenden Peter Wyngardes solo-LP. Och sen: ”This charming man”.
+
BONUS NR 1:
”Du kan inte rulla en joint på en iPod.” Musikern Shelby Lynnes uttalande är ett sätt att uttrycka skillnaden mellan eran med LP-skivor och den nya där allting blir digitaliserat. Tre andra sätt ges genom tre nya läsvärda böcker.
Tony Ernst, ”6 miljoner sätt att jaga en älg på: En berättelse om musikindustrins uppgång och fall” (Reverb).
Ett ambitiöst försök att bredda debatten. Författaren tar inte ställning i frågan om fildelning, utan låter alla sidor – lyssnare, musiker, branschfolk – få komma till tals i långa, oredigerade intervjuer. Som läsare får man en inblick i hur musik konsumeras på 00-talet.
Anders Rydell & Sam Sundberg, ”Piraterna: De svenska fildelarna som plundrade Hollywood” (Ordfront).
Nätpiraternas egen historia, och därmed partisk. Föredömligt berättad i klassisk amerikansk Esquire-tradition. Rekommenderas som underlag för att förstå den rättegång som just nu pågår.
Steve Knopper, ”Appetite for self-destruction: The spectacular crash of the record industry in the digital age” (Free Press).
Största behållningen med Rolling Stone-skribentens bok är att han visar att skivbolagen grävde sin egen grav långt innan fildelning var uppfunnen. Trots att CD-skivan var billigare att tillverka än LP-skivan dubblade man priset. När skivbolagen slutade tillverka singlar –”Köp hela albumet i stället!” – slutade den yngsta målgruppen att besöka skivaffärer.
Alla dessa tre böcker hjälper en att bättre förstå utvecklingen, men samtidigt ger ingen av dem svar på den mest avgörande frågan: vad som kommer att hända härnäst. Eller ens vad som händer just nu.
Parallellt med digitaliseringen dyker det just nu upp den ena unga musikern efter den andra upp som hyllar vinylskivor. Nej, allt kommer inte att ersättas med streaming. Människans mångtusenåriga historia som samlare har satt djupare spår än så.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Världen just nu bästa filmregissör? Konstvärlden saknar idrottsvärldens konkreta bevis på dagsformen, men fanns det siffror och årbästastatistik skulle Gus Van Sant just nu ligga etta på världsrankingen.
Den 56-årige amerikanska regissören har nått en punkt i sitt utövande där han kan anpassa bildberättandet efter själva historien, inte tvärtom. Gus Van Sant har lärt sig tekniken så väl att han helt kan förlita sig till sin intuition, ungefär som en idrottsman.
”Paranoid park” från 2007 var hans både modernaste, enklaste och bästa film hittills. Även hans nya film ”Milk”, som får svensk biopremiär nästa fredag, understryker att Gus Van Sant just nu är i sitt livs form. Vid Oscargalan mellan söndag och måndag är ”Milk” också nominerad i åtta kategorier, inklusive bästa film.
”Milk” berättar historien om gayrättsaktivisten Harvey Milk, en politiker från San Fransisco som skulle kunna kallas gayrörelsens Martin Luther King. Men manusförfattaren Dustin Lance Black har varit skicklig och smart nog att inte porträttera Harvey Milk som en hjälte med gloria utan som en människa, lika komplex och motsägelsefull som alla vi andra. Sean Penn är sedvanligt briljant i huvudrollen
Med tanke på Påvens uttalanden om homosexuella, som tog humanismen flera hundra tillbaka i tiden, kommer Gus Van Sants film också vid rätt tidpunkt.
Jan Gradvall