Skivrecensioner, DI Weekend

The Kinks
Titel: Picture Book
Skivbolag: Universal
Betyg: 5

Om man anser att 2009 års viktigaste pophändelse är återföreningen av antingen Kinks eller Blur beror förmodligen på vilken generation man tillhör. Men oavsett vilken av dessa återföreningsturnéer man helst vill ha biljett till finns det inget bättre sätt att förbereda sig än att brygga en kanna av drottningens earl grey, plocka fram lite crackers & cheese och spela igenom den här boxen.

Medan många andra brittiska band lika gärna skulle kunna ha varit amerikanska, lyssna bara på Led Zeppelins eller Rolling Stones texter, var Kinks och Blur rotade i en engelsk music hall-tradition, med rötter som ledde tillbaka till Noël Coward och Themsen snarare än Muddy Waters och Mississipppi-deltat. Kinks och Blurs textförfattare, Ray Davies respektive Damon Albarn, skildrade vardagen speglad genom en pubspegel.

När man lyssnar på låten ”The Village Green Preservation Society”, kanske min absoluta favorit i denna formidabla Kinks-box med sex CD-skivor, påminns man om hur mycket Kinks det fanns i Blur. Till och med Blurs berömda ”la la la”-körer kan härledas till denna låt.

Vad som på pappret skulle kunna tyckas vara det största problemet med den överdådiga boxen ”Picture Book” är i själva verket dess största tillgång. Till skillnad från andra Kinks-samlingar gör boxen nämligen inte halt i början av sjuttiotalet, då gruppens storhetstid anses vara över, utan vågar navigera vidare på mer osäkra farvatten och lyckas, till slut, övertyga en om att, jo, faktiskt, Ray Davies fortsatte att vara en stor låtskrivare långt in på 90-talet.

Låten ”Heart of gold” från 1983, ej att förväxlas med Neil Young-klassikern med samma namn, är till exempel utmärkt. En för mig okänd singel från 1972, ”Supersonic rocketship”, argumenterar för att Kinks inte bara inspirerade Blur utan även dess britpoprivaler, Sverigeaktuella Oasis.

Jan Gradvall

Franz Ferdinand
Titel: Tonight: Franz Ferdinad
Skivbolag: Domino/Playground
Betyg: 2

Expressens Mats Olsson kunde på sina legendariska popsidor på sjuttiotalet mitt bland musiktips även brista ut i till synes malplacerade hyllningar av tecknade figurer, i synnerhet Snurre Sprätt och Gråben & Hjulben. Men faktum är att man kan lära sig mycket om popmusik av att titta på Warner Brothers tecknade klassiker.

Precis som Gråben & Hjulben så kan popband springa i luften. Det är först i samma ögonblick som de stannar upp farten och tittar ned som de handlöst faller. Skotska Franz Ferdinand gjorde det mesta rätt på sin två första två album. Det var karikerad popmusik som aldrig hämtade andan. Bandets två första album gjordes tätt, tätt in på varandra och var också i det närmaste identiska.

Men det tre år långa uppehåll som därefter följt har uppenbarligen varit förödande för Franz Ferdinand. Plötsligt stämmer ingenting längre. Sångaren Alex Kapranos försök att både vara skarp intellektuell och ledigt fonky låter nu bara krampaktigt. Singeln ”Ulysses” kan användas som en klassisk fallstudie. Franz Ferdinand har spenderat så lång tid på att hitta utveckla sitt sound att de glömt bort att skriva melodier.

Jan Gradvall

Animal Collective
Titel: Merriweather Post Pavillion
Skivbolag: Domino/Playground
Betyg: 4

Det mest skrämmande med att det står 2009 i almanackan är att vi redan är framme vid sista årtalet på det nya millenniets första decennium, det som följaktligen borde kallas 00-talet, inte 2000-talet. När det på 10-talet blir dags att sammanfatta 00-talets bästa album kommer en av mina kandidater att vara ”Person Pitch” med Panda Bear.

Animal Collective-medlemmen Panda Bears soloalbum behandlade Brian Wilsons mest intrikata Beach Boys-kompositioner som om de vore gjorde mekano. Efter att metodiskt ha monterat isär dem byggde han upp dem igen, fast i helt nya, märkligare, men lika vackra formationer.

Nu har även Panda Bears huvudgrupp Animal Collective, ett avantgardekollektiv med rötter i Baltimore, på ett liknande sätt gjort ett album som överbryggar gränserna mellan lättillgängligt och svårtillängligt.

Panda Bear samplade på ”Person Pitch” två låtar av The Tornados, den engelska instrumentalgrupp som producerades av musikgeniet Joe Meek. På ”Merriweather Post Pavillion” visar Animal Collective att popens framtid kan finnas i Joe Meeks förflutna. Förstummande bra.

Jan Gradvall

Veckans 3MP3

A Camp, ”Chinatown”
Medan Nina Persson beskriver en vandring genom Chinatown påminner Niclas Frisks gitarrslingor om att gruppen Television repeterade i ett loft i samma stadsdel.

Scott Walker, ”Thanks for Chicago Mr James”
Länge bortglömda och nu återutgivna albumet ”’Til the band comes in” från 1970 är faktiskt helt i klass med Scott Walkers fyra första mästerverk.

Animal Collective, ”#1”
Efter att förlorat sig helt Animal Collectives nya album kan man även gå tillbaka till föregångaren ”Strawberry Jam” och