Skivrecensioner, DI Weekend
Skivrecensioner
28 oktober
Text: Jan Gradvall
Robbie Williams
Titel: Intensive Care
(EMI)
Betyg: 4
Ambitiösa svenska musiktidningen Sonic har i sitt nya nummer en genomgång av 2000-talets bästa låtar. Att ingen låt av Robbie Williams är med på den listan säger mycket om både rockkritiken och Robbie Williams. Rockkritiker har en tendens att konstant underskatta hitlåtar. Robbie Williams är också en artist med en för bred talang för att rymmas inom rockfältet.
Robbie Williams är entertainer. Kanske till och med den bästa entertainer vi har just nu. Trots att han gör musik i stället för filmer har Robbie Williams under de senaste tio åren varit en bättre Bond än både Timothy Dalton och Pierce Brosnan.
Robbie Williams behandlar sina låttexter som manus. De bästa raderna levereras som oneliners. Ingen har yttrat en förförelsereplik som ”Every country gets the president she deserves” med samma självsäkerhet sedan en ung Roger Moore behandlade hela Bond-genren som ett enda långt cocktailparty. Nya albumet är överlag fullt av oemotståndliga filosofiska McNuggets-bitar som ”I know I’m going to die so my revenge is living well”.
”Intensive Care” innehåller tillräckligt många hitlåtar för att hålla igång hela musikindustrin långt in på 2006. Stephen Duffy (känd från utmärkta popbandet Liliac Time) har ersatt Guy Chambers som låtskrivarpartner, men det är uppenbart hur stor del Robbie själv har i processen. Trots mängder av genrebyten, från discoreggae till Queen-rock, låter allt i slutändan som Robbie Williams-låtar. Det är artisteri.
Burt Bacharach
Titel: At This Time
(Sony BMG)
Betyg: 4
Burt Bacharach är nu inne på sitt sjätte decennium som artist. Journalisten och Bacharach-konnässören Dylan Jones skriver i en introduktion till nya skivan: ”Om Frank Sinatra är den enda artist som kunde sjunga ett semikolon är Bacharach den enda artist som kunnat få ett mollackord att låta som ett brustet hjärta.”
Burt Bacharach har haft obegripliga 48 hitlåtar som nått Topp 10-listan. Han förknippas av de flesta med glad och bekymmersfri musik. Men om man verkligen lyssnar på Bacharach är det snarare vemodet och mollackorden som är framträdande. ”Walk On By” är inte bara den kanske bästa poplåt som gjorts, det är också den sorgligaste.
Vemod är också den genomgående känslan när den 76-årige Burt Bacharach begrundar världens tillstånd. ”At This Time” är något av ett personligt politiskt temaalbum som för tankarna till Marvin Gayes ”What’s Going On”. Uppgivenheten och ilskan finns i texterna men får främst uttryck i musiken. Skivan är också till stor del instrumental.
Det låter modigt, modernt och hjärtskärande vackert. Med trumprogrammeringar från hiphopgeniet Dr Dre och sånghjälp från Rufus Wainwright och Elvis Costello tar Burt Bacharach sin musik till ny en nivå – en nivå där han aldrig varit förut – utan att göra avkall på sina gudabenådade melodier. Ett av årets mest oväntade och bästa album.
Deep Purple
Titel: Rapture Of The Deep
(Edel/Playground)
Betyg: 2
Världens hippaste discjockey just nu är engelsmannen Erol Alkan. På sitt nya mixalbum chockinleder han med Deep Purples ”Hush”. Har det gått så långt att till och med Deep Purple plötsligt blivit hippa? Kanske inte, men Erol Alkans räddningsaktion bidrar till att bryta ned snobbiga fördomar och lyfter fram ett enormt inflytelserikt band. Även Deep Purples ”Machine Head” från 1972 börjar nämnas som ett klassiskt rockalbum.
Samtidigt finns det flera olika sorters Deep Purple. Det band som spelade in ”Hush” 1968 var fem hungriga musiker som brände av hela debutalbumet på 18 timmar. Dagens upplaga av Deep Purple försöker klara sig utan nyckelmedlemmarna Jon Lord och Ritchie Blackmore och lyckas hyggligt. Det handlar mest om nostalgi men när man hör det patenterade hårda Deep Purple- svänget går det faktiskt att förstå varför gruppen fortfarande har fanatiska fans, inte minst i Sverige.
Fiona Apple
Titel: Extraordinary Machine
(Sony BMG)
Betyg: 4
Alla talar om Kate Bushs renässans och efterlängtade comeback. I väntan på det Kate Bush-albumet (släpps 7 november) har redan den nya generationens Kate Bush kommit tillbaka efter sex års tystnad. Precis som Kate Bush är Fiona Apple en musikalisk visionär med extraordinär röst och piano som främsta instrument.
Efter att länge ha samarbetat med Jon Brion (mannen bakom Kanye Wests nya mästerverk) valde Fiona Apple att spela in sitt tredje album på nytt med Mike Elizondo, en annan vit ljudvirtuos i den annars helsvarta hiphopvärlden som byggt basgångar åt Dr Dre, Eminem och 50 Cent. Det oväntade producentvalet ger Fiona Apple en udd och en tyngd som hon är helt ensam om i den annars försiktiga och drömska singer/songwriter-världen.
Fiona Apple har bara släppt tre album på tio år. Hon är stor i USA men fortfarande okänd i Sverige. Men lita på att alla tre albumen – precis som Kate Bushs skivor – så småningom betraktas som guldfynd på skivbörsar.