Krönika, Dagens Industri
Weekend 28 november
Krönika
Jan Gradvall
Ju oftare det skrivs under upprop där kulturpersonligheter kallar fildelare för pirater, desto mer uppenbart blir det att de fortfarande inte förstått vidden av frågan.
Fildelning innebär, rent konkret, inte att man stjäl utan att man gör ett urval av sina dokument tillgängliga för andra datoranvändare. Dokumenten kan vara texter, bilder, fotografier, ljud, filmer; allt som går att omvandla till filer.
Vad den nya tekniken inneburit är att allt som går digitalisera blir möjligt att skicka vidare till andra. Detta kan göras via mail eller fildelning.
På de flesta arbetsplatser i dag är fildelning något helt nödvändigt och tillämpas fullt lagligt. Att alla anställda har tillgång till samma dokument är en grundförutsättning för att människor ska kunna sitta i olika lokaler, eller till och med olika världsdelar, och arbeta tillsammans på samma projekt.
Forskningen hade aldrig gjort samma framsteg utan att man helt fritt kunnat använda Internet på detta sätt.
Det stora dilemmat – det som halva Sverige just nu diskuterar – uppstår när man genom denna fildelningsteknik börjar sprida dokument som är och ska vara upphovsrättsskyddade.
Men att försöka kontrollera innehållet i denna fildelning är lika omöjligt som att veta vilka dokument som kopieras och skickas runt med den vanliga posten. Och precis så ska det vara. Att få sin fildelning granskad är lika integritetstänkande som att få sin vanliga brevpost uppsprättad.
Ord som yttrandefrihet, åsiktsfrihet och näringsfrihet är inte relativa. Antingen har man frihet eller också har man det inte.
Jan Myrdal skrev förra veckan i Expressen: ”Förespråkarna för den nu så kallade fildelningslagen beter sig som skråsystemets försvarare mot 1846 års näringsfrihetslag”.
Att en ny teknik innebär inkomstbortfall för andra är djupt beklagligt, men det har hänt förr. Min pappa drev under decennier ett eget sätteri. När persondatorerna kom raderades hela sätteribranschen ut. Ingen behövde längre ett mellanled mellan skribenter och tryckeri.
Sätterierna satt där med sina dyrbara typsnitt som endast gick att använda i ännu dyrbarare maskiner. Men genom persondatorerna delades allt detta nu ut helt gratis. Det är möjligt att många i sätteribranschen ville stoppa den utvecklingen, men det gick inte.
1911 hade Irving Berlin sin första stora hit med ”Alexander’s ragtime band”. Att köpa notblad var det enda sättet att få höra låten i hemmet. En miljon notblad till låten såldes i USA och en halv miljon i England.
Men när radio blev ett massmedium på 1920-talet så kunde samma toner kunde nu spridas helt fritt. Och notbladsförsäljningen rasade.
Några år senare kom andra intäktskällor som till exempel stim-pengar. Det bästa sättet att skydda upphovsrätten är just den sortens nytänkande, inte att försöka stoppa den tekniska utvecklingen.
Häst & vagn-lobbyister på amerikanska ön Nantucket lyckades genom politiska beslut stoppa bilar på ön i nästan 20 år, ända fram till 1918.
När bilens tekniska fördel till slut var ett oundvikligt faktum var det inte häst & vagn-försäljarna i USA som kunde växla om och bli de mest framgångsrika bilförsäljarna. De hade gjort misstaget att alltför länge definiera sin marknad som en häst & vagn-marknad, i stället för att se den som en transportmarknad, och stod nu rådvilla vid vägkanten medan utvecklingen susade förbi.
(slut)
Fotnot: Ovanstående krönika har väckt starka reaktioner. De röster som varit kritiska kan sammanfattas med: ”Så du vill inte att upphovsmännen ska få betalt för sitt arbete?”. Jo, självklart vill jag det. Jag är själv kulturarbetare (aktuell med två böcker 2009), min fru jobbar som manusförfattare, många av mina vänner är musiker, skådespelare, författare etc. Och det är precis just därför jag tycker det är så viktigt att man inte fortsätter det meninglösa skyttegravskrig som nu hållit på i snart tio år. Det är lönlöst att bekämpa en ny teknik, det går inte, särskilt inte som denna teknik dessutom visat sig vara både praktisk och användarvänlig. Man måste därför hitta andra alternativ. Att bredbandsbolagen ska vara med och betala någon form av stimavgift borde till exempel vara lika självklart som att radiokanalerna gör det. Och man måste i Sverige kunna säga att man är kritisk mot Ipred utan att bindas fast vid totempålen och att det hoas hela natten om att man är för stöld. Nej, jag är inte för stöld. Den som till exempel filmar av en film i en biosalong med digitalkamera ska självklart stoppas och straffas. Men att i samma andetag stämpla alla fildelare som pirater är något helt annat.
+
GRADVALLS VAL
BOK
Nick Tosches, ”Skärseld” (Reverb).
Jerry Lee Lewis konsert i Leksand i morgon, förmodligen hans sista någonsin på svensk mark, är ännu ett skäl att påminna om att tidernas bästa rockbiografi nu finns på svenska. Förtjänar att bli årets julklapp.
HYRFILM
”Bang och världshistorien”. Parallellt med Annette Kullenbergs utmärkta bok om Marianne Höök släpps nu dokumentärfilmen om journalisten Barbro ”Bang” Alving på DVD. Finns i butik onsdag.
DVD
”Scott Walker: 30 century man” (Verve Pictures). En av de bästa musikdokumentärer jag sett. Halva musikeliten prisar Scott Walker (Bowie, Eno, Marr, Radiohead). Plus att
+
BONUS NR 1:
Engelska musiktidningen Wire har av fildelningsdebatten inspirerats till att göra sitt bästa nummer på länge. Med temat ”Unofficial channels” fokuserar novembernumret på all den bortglömda musik som just nu får ett andra liv på nätet just tack vare fildelning.
Simon Reynolds skriver om ”whole-album blogs”, ideella bloggar som börjat lägga ut obskyra album i sin helhet. Detta är förstås olagligt, men detta är skivor som inte längre går att köpa, utan endast kan hittas i de dammigaste hörnen på skivbörsar eller köpas dyrt på auktioner.
Kvinnan som driver bloggen Sickness-Abounds jämför sin blogg med just skivbörsar. ”Varken skivbolaget eller artisten får någon ersättning när en begagnad skiva säljs.”
Simon Reynolds skriver att dessa albumbloggar helt förändrat skivsamlarnas inställning. Forna tiderna skivsamlare tänkte: ”Jag har något som ingen annan har och låser in det i ett kassaskåp.” I dag tänker man i stället: ”Jag har hittat något ingen har – och tänker visa det genom att bli först med att lägga ut skivan på nätet!”
Och plötsligt vänds hela musikvärlden upp och ned. Den tidigare mest svåråtkomliga musiken blir den mest lättillängliga. För jazzkonnässörer finns det bloggar som ägnar sig åt att digitalisera hela katalogerna på sällsynta etiketter som Strata-East, Flying Dutchman och CTI.
Allt detta utan tillstånd, men som en annan Wire-skribent noterar i numret: ”Is it possible to steal something that no one is offering for sale?”
Flera bloggare säger att ett syfte med deras verksamhet är att väcka skivbolagen: inget skulle göra dem gladare om dessa album trycktes upp igen på CD eller allra helst vinyl.
Den mest kända och bästa albumbloggen i dag för obskyr musik är Mutant Sounds som drivs av någon som kallar sig Jim. När någon av de skivor han lagt upp på Mutant Sounds återutges byter han direkt ut länken och ersätter den med en länk till den nätaffär där man kan köpa skivan.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Hur ska egentligen de tryckta magasinen klara sig i konkurrensen när det dessutom blir recession och papperspriserna bara ökar? Magasinet Rolling Stones kursändring kanske visar sig bli ett tidstypisk exempel.
Tidningen finns kvar – men är bokstavligen decimerad. Formatet har brutalt kapats några centimeter på bredden.
Att ändra på ett format som blivit omodernt men samtidigt är en del av varumärket kan vara förödande, men ägaren Jann S. Wenner har förstått allvaret och kompenserar med en nytändning med långa artiklar som utklassar Vanity Fair och Portfolio.
Särskilt det första numret med nya formatet, issue 1064, med Obama på omslaget är ett av Rolling Stones bästa i modern tid. Varannanveckasmagasinet Rolling Stone har därmed satt Barack Obama på omslaget tre gånger inom loppet av sju månader Det har bara hänt en gång tidigare: då var det John Lennon.
Rolling Stone låter i detta nummer tonårsidolen Nick Jonas från Jonas Brothers möta sin idol Elvis Costello och sätter rubriken: ”Elvis Costello & the Attraction”. Därefter följer en 14 sidor lång artikel om Afghanistankriget med rubriken ”How we lost the war we won”.
Artikeln om den briljante författaren och journalisten David Foster Wallce, som tog livet av sig tidigare i år, känns också som den definitiva. David Lipskys reportage ”The lost years & last days of David Foster Wallace” finns också på nätet.
Jan Gradvall